Anders tipsar om den här filmen:
Filmen väcker motstridiga känslor inom familjen. Jag älskar den lille elektrikern och tänker att här har vi en intressant form av manlighet. Självständig och beslutsam. Kanske inte så flexibel, men med ett hjärta som klappar för djuren. (kanske inte råttan)
Frågan är hur skolan möter barn som Emanuel?
Jag försöker hitta en väg genom handledningar, presentationer, planeringar och allt annat. Igår var en blogginläggslös dag och det känns lite konstigt. Jag en tyst överenskommelse med mig själv om att formulera en sammanhängande tanke per dag.
Som tur är erbjuder Brian Kotts nödhjälp när inspirationen tryter.
Men det är ett klockrent budskap som förtjänar att upprepas!
Jag är på kurs. Av någon anledning verkar många vilja försvara varför de INTE finns på Facebook. Det tenderar att bli en moralisk fråga.
I Göteborg pågår en annan diskussion.
Förra veckan jobbade vi med temat Det insatta barnet och väggtidningen med 85 reportage pryder högskolans ljusgård.
Länk
Nu kastar vi oss över nästa tema Vad påverkar barns skolresultat och jag ser fram emot att hälsa Emma Leijnse välkommen som föreläsare.
Hatties rapport lär bli viktig.
Jag är inte mot dokumentation. Jag är bara orolig över att fokuset inte ligger på barnens intresse.
Jag funderar över det här med “allmänna”. Vet svenska folket om vad det betyder?
Troligen inte.
Jag blir inspirerad. Som vanligt är det Twitter och Brian Kotts som tipsat!
Följ honom!
Debatten om läxor är internatiomell.
Lars Åberg skriver om Zarembas bok i Sydsvenskan och det är ingen upplyftande läsning. Myterna reproduceras okritiskt och späs på med lite allmän moralism kring det tudelade samhället
Han hävdar att den svenska skolan blir alltmer klasskiktad, okunnig och styrd av till rektorer maskerade fritidspedagoger. Detta har sagts många gånger förr, men Zaremba skriver ju med ett visst tryck i texten och den stora morgontidningen i ryggen.
……
I Malmö har Skolinspektionen funnit en källardjup kris. Ett viktigt inslag i kritiken är att skolan saknar förväntningar på eleverna, och fullföljer man den tankebanan ut i vuxenlivet ser framtiden dyster ut.
Både Åberg och Zaremba tycks se krav och förväntningar som vägen ut. En oväntad omfamning. Frågan är vad de har emot lärare med inriktning mot fritidspedagogisk verksamhet? Jag kanske borde vara glad att de inte använder “blöjrektor” som annars är en vanlig benämning från ett av lärarfacken på rektorer som inte är ämneslärare.
Tysta tankar 