Jag försöker samla tankarna efter en lång kväll i bullrig miljö. Min bordsgranne Tim Rohrmann har publicerat en hel del i frågor som jag intresserar mig för. Han är dessutom en av arrangörerna för konferensen Maenner in kitas.
Sveriges forskning är provinsiell – eller i bästa fall inriktad på anglosaxisk litteratur.
Jag lyssnar på Ulla Gerner Wohlgemuth och drabbas av vissa insikter.
Länk till presentation av hennes avhandling.
Hun peger på, at mændene efterspørger kontakt med andre mænd, der kan fortælle om fagene. Hvad laver man på pædagoguddannelsen og på jobbet?
“Deres undren sammenholdt med de fordomme, de møder, får mig til at sige, at der må være et meget begrænset billede af, hvad den her uddannelse går ud på og giver af muligheder”, siger Ulla Gerner Wohlgemuth, som er ansat på pædagoguddannelsen i Kolding og har forsvaret sin ph.d. afhandling ved Syddansk Universitet for to uger siden. Hun fortsætter:
“Når de siger, de godt vil tale med en faguddannet mand, som er glad for sit fagvalg, og når mænd ofte kommer til infomøderne på uddannelsen, så var det jo oplagt at få nogle studerende eller færdiguddannede mænd til at stille sig op og fortælle.”
Jag gillar hennes ganska enkla inställning. Vi krånglar inte till det i onödan. Den svenska specialgrenen “att problematisera och dekonstruera maskuliniteten” känns ganska avlägsen.
Mænd vil ikke kun bidrage – også definere.
Ifølge Ulla Gerner Wohlgemuth er mændene i hendes undersøgelse enige om, at der er stærkt brug for dem. De oplever, at brugere og pårørende er meget glade for dem. Men når de netop synes, at omsorgsarbejdet er for både kvinder og mænd, så efterspørger nogle af dem også, at de får mere indflydelse på uddannelsen og jobbet:
Så här uppfattade jag hennes slutord:
Den danska kampanjsidan skiftjob är en nyttig påminnelse för alla dem som tror männen bör tillhöra en särskilt medveten grupp. Vi vet väldigt lite om vilka motiv männen har. Efter 600 intervjuer tycks det fortfarande vara en komplex fråga.
Efter att samtalat med femtio män som avbrutit sina lärarstudier är jag fortfarande famlande. Vad är det som driver oss människor.
Jag borde ha frågat om det finns någon officiell hashtag.
Det känns lite ensamt på Twitter.
Jag förenklade hashtaggen till #KITAS
Och skriver på svenska.
På bussen från Tegel till Humboldt!
Jag läser en rapport som granskat min arbetsplats och studsar lite inför en del formuleringar:
Resultaten visade att både kvinnor och män hade en ambivalent inställning till att arbeta som mellanchef eftersom de ansåg att uppdraget inskränkte på deras möjligheter att forska.
Hmmm – jag trodde nog att det skulle finnas andra problem som var mer direkt knutna till den utsatta positionen.
Mellancheferna tonade ner betydelsen av kön och jämställdhet var för dem en fråga som enbart rörde kvinnor.
Högskolans självbild är av tradition djupt knuten till idén om den könsneutrala meritokratin. Kanske hade jag gärna sett att mellancheferna intresserade sig för könsbalansen inom studentkåren och den katastrofalt höga andelen män som avbryter sin lärarutbildning. Jämställdhet borde inte vara en kvinnofråga.
Det framkom dock att kön spelade roll, även om medvetenheten om detta var låg bland cheferna.
Jag blir betryckt över forskare som sätter betyg på deltagarnas “medvetenhet”. Vad är det egentligen de ska vara medvetna om? Vad är sanningen? Den auktoritära kunskapssynen lyser igenom.
Bland medarbetare kom det fram att kvinnor i högre utsträckning än män hade både iakttagit och själva upplevt negativ särbehandling på grund av kön. Upplevelsen av sexistisk jargong hade ett samband med ohälsa för kvinnor men inte för män.
Hårda ord. Svåra att värja sig mot. Svåra att generalisera utifrån. Men varje (upplevd) kränkning är en för mycket.
Chefer som var män tolkade medarbetarnas upplevelse av negativ särbehandling som uttryck för personliga egenskaper och för att kvinnor var svagare eller mer lättkränkta än män.
Idag är ordet “lättkränkt” förbrukat. Hemsidan “vita kränkta män” har skapat ett löjets skimmer kring dem som reagerar. Det är en svårtolkad, men mycket allvarlig anklagelse som framförs.
Det framkom även att män, både chefer och medarbetare, tog större utrymme i möten, medan däremot kvinnor ofta blev avbrutna i sina framföranden.
Klassisk härskarteknik enligt Berit Åhs. Pompösa skitstövlar tror jag finns av båda könen. Den som låter sig tryckas ner har också ett visst ansvar.
Enligt mellancheferna fanns det en ”duktig flicka”kultur vid högskolan, som beskrevs med att kvinnor tenderade att ställa höga krav på sig själva och ta på sig många arbetsuppgifter. Medarbetare som var kvinnor menade att männen inte hade samma krav på sig att delta i möten och utföra vissa administrativa arbetsuppgifter utan kunde istället ägna sig åt sin forskning och fick därmed större möjligheter till karriärutveckling än de ”duktiga flickorna”.
Intressant. Tyvärr ligger det ovanför min horisont att bedöma sanningshalten i påståendet.
De här föreläsningarna av Michael Sandel från Harvard University verkar vara spännande. Generöst och lockande!
Länk
Så här arbetar danskarna för att rekrytera män till traditionella kvinnoyrken:
Länk
I en annan tråd diskuterar vi kulturens betydelse. På 30-talet hände det att folk gick på teatern av olika skäl:
– De går på alla premiärer för att visa att matte har pälskappa!
Frågan är om den här monologen är relevant för dagens ungdom? Möjligtvis som tidsdokument? Troligen inte.
Kanske borde jag dra ner på de här nostalgiska djupdykningarna.
Edward Jensinger tycks ha fått nog av att det inte händer något inom IKT-området.
Jag twittrar och bloggar och har en synlig, tydlig, digital identitet (tröttsam för vissa, givande för andra). Jag har det för att jag måste. Jag måste för att jag är rektor på en skola. Det går inte att vara rektor på en skola utan att vara digitalt aktiv. Tycker jag. Andra rektorer tycker tydligen att det går utmärkt. Undrar vad deras personal tycker (och vad min personal tycker)?
Någon av mina kollegor brukar fråga mig hur jag orkar. Hur jag orkar twittra hela tiden. Hur jag orkar blogga flera gång i veckan. Hur jag orkar läsa alla tweets och andras bloggar. När hen säger det så finns det en underton av att det inte är särskilt viktigt att vara digitalt aktiv. Kanske finns där också en tanke att jag borde syssla med något annat, viktigare. Som att bläddra i en pärm. Det är en tanke som för mig är upp-och-ner. I och med att jag bryr mig om min skola, dess utveckling, måste jag vara aktiv även i sociala nätverk och på den digitala arenan. Allt annat är för mig främmande.
När jag är digitalt aktiv kan jag påverka min personal. Jag kan till och med påverka andras personal och elever. Till exempel så att de kontaktar mig för att få börja arbeta hos oss eller gå i skolan hos oss (vilket glädjande nog sker).
Tysta tankar 