Det från svensk horisont mest annor­lunda med Finland är ändå just det Pasi Sahlberg pekade på: förtroendet. I svensk skoldebatt är konfliktnivån hög. Gemensamt för alla som diskuterar den är egentligen bara missnöjet, övertygelsen att något i grunden är fel.

Om denna skillnad uppstått på senare år hade den kunnat ses som en spegling av resultaten i de internationella undersökningarna av elevers kunskaper. Det är klart att hälsan tiger still medan sjunkande resultat väcker kritik.

Men tidsordningen är den omvända: Tilltron till skolan föregick i Finland de goda elevresultaten, liksom misstron mot skolan i Sverige växte sig stark långt innan kurvorna vände nedåt.

Självklart är det inte fel att debattera skolan. Den självkritiska fråga vi borde ställa oss i Sverige är ändå om inte kritiken av skolan alltför ofta gått över respektlöshetens gräns. Den har underminerat lärarnas ställning och därmed sannolikt bidragit till flykten från yrket.

I Finland står studenter med toppresultat på kö för att bli lärare. Inte för att yrket är välbetalt i förhållande till andra de skulle kunna välja. Lönen är medelmåttig. Förklaringen får i stället sökas i känslan av mening. Studenterna vet att uppgiften är viktig – och att de har föräldrars och politikers uppbackning.