Det tycker jag är synd.
Få studenter använder kvantitativ metod i examensarbeten
22
Category Archives: Utbildning
Nu blev jag läslysten
Förvånansvärt många handlar om skolpolitik och hoten mot den amerikanska modellen.
Frågan är väl varför jag är förvånad?
Mer Finland
Det där landet lämnar oss ingen ro.
Någon som minns den här sången?
Köp Sydsvenskan – eller ipadversionen
Jag tror att många är bortskämda. När en viktig artikel saknas i nättidningens gratisupplaga – då reagerar vi med indignation.
– Ska det vara så???!!!
Och nu finns en kort version:
Daghemmet “Egensinne”
Jag har skrivit en hel del om tysk familje- och förskolepolitik. Det är komplicerat att jämföra länder och den här artikeln från Sydsvenskan ger fler nyanser.
De brukar vara i dryga ettårsåldern när de börjar. Den tyska föräldraförsäkringen är på fjorton månader och nyblivna föräldrar ställer genast sina barn i dagiskö.
Här alltså. I västra Tyskland råder en annan kultur, där mammor förväntas vara hemma med sina barn, åtminstone fram till skolstarten.
När dåvarande familjeministern Ursula von der Leyen (själv sjubarnsmamma) 2007 föreslog en kraftig utbyggnad av barnomsorgen i väst anklagade en högljudd opinion henne för att förstöra de tyska familjerna.
Den katolske biskopen Walter Mixa ställde sig i spetsen för motståndet. ”Den som använder statliga medel till att förleda mödrar att lämna bort sina barn degraderar kvinnan till en födelsemaskin”, dundrade han. Leyens planer hejdades. De flesta västtyska tvååringar är fortfarande hemma. Med mamma.
Eigensinn betyder envishet. Bra namn på ett dagis kan man tycka, men så ska det inte tolkas, berättar föreståndaren.
– Nej, det är ett citat av Hermann Hesse: ”Jedes Ding hat seinen eigenen Sinn.”
Skillnaden mellan öst och väst hänger kvar. Jag känner mig hemma i gamla Östberlin.
Ett kanadensiskt perspektiv
När jag känner mig ensam och haveristisk brukar jag numera läsa om hur andra länder försöker rekrytera män till skola och förskola.
Jon Bradley i Quebeck är mycket direkt.
I really want to make this point: We concentrate on high school dropouts. They’re 16 or 17 when they drop out, but I postulate that they dropped out in Grade 6. They physically couldn’t drop out because they were little and that’s against the law. We make them stay. But if they are already failing in these academic subjects, if they already don’t think positively of school, if they already feel stifled in their environments, they’ve dropped out mentally. Their attitude towards learning, their attitude towards school and the whole notion of intellectual pursuits has been damaged, in some cases beyond repair. That happens in elementary school.
So we’re putting all these resources into high schools to fight the problem. By then it’s too late. If we want to make an impact on the dropout problem, we should start in Grade 4.
What should be done in Grade 4 then?
Three things: First, make classes smaller. All the research shows that classes of 28, 32 and 36 don’t work. That’s mob control, that’s not a learning environment.
Number two, balance the curriculum by making it more boy-friendly. Look at ways of engaging them.
Third, let’s look at gender-specific classes for some subjects.
Would having more male elementary teachers help?
I’m not convinced that the gender of the teachers is the main issue. But a child on the English side in Quebec can go through to high school without ever having had a male teacher.How many men in one of our cohorts?
The percentage of males in elementary education at McGill has dropped during my tenure from about 20 per cent [then] to five per cent now. I can see the day soon where we graduate a class of B.Ed Elementary with not one male.We have to ask ourselves some very fundamental questions. First of all: Is this OK? Is this just the way things happen? Maybe this is just evolution. But now we’re looking at other things: the use of Ritalin, a high dropout rate, bullying, gangs. You say: “Wait a minute…Do these seemingly separate things have a root in female school environments in Grades 4 to 6?” It’s an interesting question. I wish I had another 25 years to look at this one.
Jag brukar försöka undvika den infekterade ADHD/Ritalindiskussionen, men här är en rapport som tycks beskriva fördelarna med att medicinera.
Maskulinitetens mysterier
Jag får en massa länkar från mina nya vänner i det internationella nätverket Men in childcare. En del önskar jag att jag inte hade sett. Min respekt för tyskt allvar är i gungning.
Det gränslösa lärandet
Klicka på bilden och njut av mina kollegors intressanta samtal!
“Vi har inte fått någon utbildning…”
I veckan förelästa jag och Karin Jönsson om digitala verktyg i förskolan. Jag var nog lite raljant och beskrev en del IT-satsningar som misslyckade. Myndigheterna köpte in datorer som inte användes. Lärarna klagade över bristen på fortbildning och det mesta stod stilla.
Jag läser den här krönikan av Johan Norberg i Metro och inser att det finns ett mönster inom lärarkåren som gör det riskabelt att pröva. Min tes är att lärare helst vill göra sådant de redan kan.
För ett halvår sedan gav forskare vid Massachusets Institute of Technology en varsin surfplatta till barnen i två fattiga etiopiska byar, riktiga avkrokar som aldrig mött elektricitet eller det skrivna ordet. Barnen fick inga instruktioner, och hade ändå inte kunnat läsa några. Men surfplattorna var fyllda med program, spel, böcker, serier och filmer och laddas med solpaneler. Via en trådlös uppkoppling kunde forskarna lägga till appar och öka svårighetsgraden, och kunde övervaka barnen och filma beteendet. Det de såg var omtumlande.
Barnen öppnade snabbt förpackningarna och klurade på nolltid ut hur de skulle sätta igång plattorna. Ett mönster av spontant samarbete och konkurrens växte omedelbart fram, där de barn som först begrep en applikation hjälpte andra att förstå, och sedan tävlade de om att bli bäst på dem. Experimentlustan var total. Några barn lyckades till och med inaktivera en spärr forskarna satt in för att de inte skulle kunna ta foton själva.
E fter en vecka använde varje barn i genomsnitt runt 50 olika applikationer om dagen. Efter två veckor hade de första barnen börjat lära sig vissa bokstäver, och började tävla med varandra om att förstå fler. Efter någon månad hade de lärt sig en sång om alfabetet.
Experimentet fortgår och filantropen Nicholas Negroponte, som ligger bakom det, har stora förhoppningar. Han tror att barnen håller på att lära sig att läsa, utan hjälp av vuxna, utan skolor. Vi får väl se. Men redan har vi lärt oss att det inte finns något skäl att ge upp om någons lärande, någonstans. Den naturliga upptäckarglädjen, som stimuleras av stegrade utmaningar och små belöningar varje gång man begriper något är den effektivaste pedagogik som finns. Som Negroponte säger: om etiopiska kan lära sig läsa utan skolor, vad säger det om oss, som inte får alla att läsa trots skolor? Precis var i processen dödar vi det här lustfyllda lärandet?
Blir man tokig av att vara konstnär?
Eller är det i första hand tokiga personer som väljer att bli konstnärer?
Jag ganska mottaglig för konstnärsromantik – men det känns lite underligt att beundra och skattevägen betala för det som egentligen borde gå under benämningen “självterapi”. Själv försöker jag vara lagom öppet halvtokig och väljer att hemlighålla mitt konstnärsskap.
Tysta tankar 