Digital ensamhet

20130119-094527.jpg

Sherry Turkle är en av föregångarna när det gäller att diskutera barn och datorer. Hon hör inte till de inskränktas skara.

Thus my worry for kindergarten-tech: the shiny objects of the digital world encourage a sensibility of constant connection, constant distraction, and never-aloneness. And if you give them to the youngest children, they will encourage that sensibility from the earliest days. This is a way of thinking that goes counter to what we currently believe is good for children: a capacity for independent play, the importance of cultivating the imagination, essentially, developing a love of solitude because it will nurture creativity and relationship.

In our still-recent infatuation with our mobile devices, we seem to think that if we are connected, we’ll never be lonely. But in fact, the truth is quite the opposite. If all we do is compulsively connect, we will be more lonely. And if we don’t teach our children to be alone, they only know how to be lonely.

I worry we have yet to have a conversation about what seems to be a developing “new normal” about the presence of screens in the playroom and kindergarten. When something becomes the new normal, it becomes hard to talk about because it seems like second nature. But it’s time to talk about what we want childhood to accomplish.

Föräldrainflytande på Söder?

Idag har jag rättat tentor där blivande förskollärare presenterat sina tankar om samarbetsformer mellan föräldrar och förskola. Jag är inte säker på att de är förberedda att möta det hårda klimatet på Söders höjder.

Länk till DN.

Lärarna hinner knappt öppna munnen innan föräldrarna börjar kisa misslynt med blicken, rynka pannorna och ställa kritiska frågor som visar lärarna och framför allt de andra föräldrarna att här sörni, här har ni någon som man inte dribblar med hur som helst.

Så småningom börjar föräldrarna hitta varandra i lysrörsskenet, trigga varandra till ÄNNU vassare frågor, och snart kommer de första spydigheterna; när lärarna presenterar något nytt projekt säger en förälder halvkvävt, men så att alla ska höra, att DET LÅTER MEST SOM ETT SÄTT ATT SPARA PENGAR TYCKER JAG, och de andra skrockar HÖHÖHÖ.

Nej, det handlar inte om att Bidra Med Kritiska Synpunkter. Det handlar om att till varje pris stoppa upp allt som kan påminna om en framåtrörelse, och att framhäva sig själv.

Om lärarna säger att det här året ska vi satsa på matte börjar någon förälder lägga ut texten om hur illa det står till med barnens historiekunskaper. Och om lärarna skulle säga vet du vad, du har rätt, vi satsar på historia i stället, då skulle snart en farsa invända på hemtrevlig söderdialekt att glömmer vi inte gympan? Ungarna sitter ju så mycket stilla framför datorerna och undersökningar visar att man lär sig effektivare om man får röra på sig emellanåt.

Lärarna, som fortfarande svävar i föreställningen att det ska gå att göra föräldrarna nöjda, antecknar synpunkter som de lovar att föra vidare. Då dröjer det inte länge innan någon förälder säger, okej, nu har vi föräldrar kommit med en massa förslag. Har inte ni LÄRARE några visioner om hur undervisningen ska bedrivas?

HÖHÖHÖ, gillande blickar, där FICK de.

Studenterna är väldigt oskuldsfulla och tror att det går att tillfredställa föräldrarna genom att erbjuda god verksamhet och riklig information. Frågan är väl om föräldrarna verkligen vill ha inflytande och ansvar eller om det är mer lockande att se sig som krävande och kritiska kunder som shoppar i den stora utbildningsbutiken?

Bengt Ohlsson avslutar sin krönika med en underlig eftersläng mot vänstern. Jag tolkar det som en lokal uppgörelse.

20130118-203540.jpg

Männen på förskolan

Utredningen som föreslår åtgärder för att öka andelen män i förskolan har inte väckt mycket uppmärksamhet. Jan Söderstedt menar att man bör se texten i ljuset av den här artikeln:

I tidningen Förskolan med titeln ”Vi skapar könen själva” (Förskolan 2001:1) intervjuades Britt-Marie Berge, genusforskare, docent i pedagogik vid Umeå universitet och föreståndare för Kvinnovetenskapligt Forum. Här framgår det solklart varför det är så svårt för jämställdhetsväsendet att diskutera problemet med jämställdhet i förskolan.

Berge säger:

“Det finns en fara med jämställdhetsbegreppet: det osynliggör vem som är den förfördelade parten i stort, säger Britt-Marie. Hade det stått klart uttryckt hade strategierna kunnat bollas mot det.– I jämförelse med män är det färre arenor där kvinnor kunnat göra sig gällande. Det är i skola, vård och omsorg som kvinnor under lång tid byggt upp ett gediget kunnande. Ska man ta fasta på jämställdhetsbegreppets kvantitativa sida, kan det bli så att män kräver tillträde till dessa arenor i jämställdhetens namn. – I det stora innebär det att kvinnor förlorar mark och makt även inom de, i jämförelse med mäns, få områden där kvinnor fått sätta och utveckla agendan. Har man genusglasögon ser man att i arbetslöshetstider uppmuntras män att gå in i kvinnodominerade yrken i stället för att konkurrera med män på andra områden. – Det är bra med män i barnomsorgen, om de lär av kvinnors erfarenhet och blir förskollärare. Men inte om de kommer in för att de inte ska konkurrera med männen om andra jobb. Män i kvinnodominerade yrken blir ofta föreståndare och chefer. De traditionella könsmaktsmönstren gör att de till och med uppmuntras av kvinnor att ta ledande positioner. Det är inte jämställt, det är ett annat fält för män att skaffa makt på, säger Britt-Marie. Skulle man däremot pusha lika mycket för att kvinnorna får makt på något område där männen är dominanta vore det en annan sak. – Men när kvinnorna kommer in till exempel på den naturvetenskapliga arenan så ska de anpassa sig. Och när männen kommer in i förskolan är det verksamheten som ska förändras… Varför kan inte män tycka det är bra, det som kvinnor byggt upp? Det är alltid mannen och pojken som blir norm.”

Det känns ganska hårt att möta den här misstänksamma attityden. Även om det skulle råka finnas enstaka kompetenta och trevliga män är de trots allt representanter för något mycket obehagligt.

20130117-193057.jpg

Har vi en läroplan som talar om hur arbetslaget ska känna? – uppdaterat

Jag läser Lpfö98 (s.13) och häpnar:

Arbetslaget ska
• visa respekt för föräldrarna och känna (min kursivering) ansvar för att det utvecklas en tillitsfull relation mellan förskolans personal och barnens familjer,

Frågan är hur jag ska förhålla mig till den här texten? Det känns fel att klaga över studenternas normativa tänkande när läroplanen går ner på känslonivå?

20130107-213348.jpg

Uppdatering:

Pedagogiska magasinet har en spännande artikel om ansvar

I många länder tenderar fokus på det ålagda ansvaret att öka. Det som då förbises är lärares upplevda ansvar, som går utöver det sociala och handlar om hur unika människor upplever möten med andra. Även om det upplevda ansvaret är mer oberäkneligt har det fördelen att inte sätta kunskap som en sköld mot engagemang. Det sätter också fingret på hur våra handlingar påverkar andras, oavsett vad vi har lärt oss, och möjliggör uppmärksamhet på vad som händer mellan konkreta människor i konkreta möten. Ett ökat fokus
på lärares ålagda ansvar och en vidgning av det kan paradoxalt nog få till följd att lärare bara tar ansvar för det de kan hållas ansvariga för (av andra) och snäva in det upplevda ansvaret (som man själv upplever i mötet med andra). Som pedagogikforskarna Tone Dyrdal Solbrekke och Tomas Englund beskriver det blir det då omöjligt att diskutera de delar av lärares ansvarstagande som inte kan mätas och ställas till ansvar för i termer av professionellt ansvar. De delarna hänförs i stället till den personliga domänen där de riskerar att osynliggöras.

Raise the bar – close the gap – uppdaterad

1) öppna klassrummen – öka transparens
2) lärarna måste våga ta risker
3) “go light on judgement”

Jag gillar den här diskussionen om professionalitet. Går det att förena styrning med lärares frihet att utforma undervisningen?

Erfarenheterna från Ontario pekar åt det hållet.

Uppdatering

Jämför med den här rapporten:

https://twitter.com/dtdolan/status/289439443885113344
Jämf