Jag saknar lässtunderna på förskolan och med våra egna barn. Ibland hamnade vi i lite komplicerade böcker och vissa klassiker gjorde motstånd. Men Peter Pan har fortfarande ett djup och en värme som gör att berättelsen lever.
Jag lyssnar på Nationalteaterna version på Spotify.
Att alla barn kan flyga om de vill – En gammal sanning ingen känner till
Jag hittar originalupplagan med illustrationer på nätet – Projekt Gutenberg. Jag säger bara: WOW!
Jag tycker mycket om Gerd Anttis text i Svd.
Och dessutom, hur länge har nu inte både barn och föräldrar fått höra att det är skillnad på folk och folk och bäst är det om barnen blir läkare eller jurister, annat är skämmigt, eller designers förstås. Och skämmigt är det också att befinna sig på denna nästan obefintliga nedervåningsnivå. – Men det kan också vara så att människan känner sig så hjälplös eftersom hon inte kan göra någonting alls åt saken även om hon känner att hon ville?
“Handen som hjärnans slav”, jag har inte hört någon säga just det, men jag säger så därför att jag tycker att övervåningsfolket förringar värdet av handen. Man tror att slaven inte kan lära mästaren något. Men säger man så är man varken sanningsenlig eller särskilt uppmärksam, varken på sig själv eller på tillvaron.
Jag behöver inte gå så långt att jag säger att tänk på en pianist. För att hjärnan ska lära sig spela piano krävs det många timmars och dagars träning av handen. Det är alltså handen, ögat och örat som lär hjärnan spela piano. Och det gäller i allt. En lärare utan hand, en doktor utan hand och praktik, en snickare med bara hjärna blir ingen snickare. Och jag, när jag skriver, är ute och går, och i allt en människa gör, då är hela människan med. Jag lär mig medan jag gör det jag gör. Tanken vidgar sig och blir till nyseende och kunskap och erfarenhet. Lärandet går in i kroppen. Att göra är tänkande. Making is thinking. Det sista sagt av professorn i sociologi Richard Sennet. Den kunskapen som var grund till den yrkesutbildning som förr sågs som vad den var, självklar, och som gjorde en okunnig till en kunnig genom det arbete som hjärnan och ögat och handen gjorde tillsammans. Detsamma gäller för all bildning och fördjupning. En kunnig hjärna utan en kunnig hand, vart kommer den? Handen har lärt hjärnan och hjärnan handen. Hjärnan jagar icke allena.
Frågan om “görandet” är kontroversiellt inom högskolan. Räcker det inte med att lära sig vad som står i böckerna?
Jag ser fram emot att pröva om vi kan gå den motsatta vägen – att börja i det praktiska för att därefter analysera våra erfarenheter. Det är ett arbetssätt som delvis hotar den målstyrda logiken. Tänk om vi lär oss andra saker än de som står i kursplanen…
https://twitter.com/morrica/status/305077681010122752
Jag tror det måste börja med att vi känner igen och pratar om smärtan.
Det svar jag vill ge på undervisningens gåta är vare sig genialt eller komplicerat. Tvärtom är det enkelt, självklart och tidlöst: Lärarna måste återfå det förtroende de historiskt sett nästan alltid haft, när det kommer till att få ta ett självständigt ansvar för elevernas kunskapsutveckling. Samhället måste koncentrera sig på att ge lärare och blivande lärare förutsättningar att ta detta ansvar, genom att skapa förutsättningar för dem att utveckla och upprätthålla en didaktisk kompetens som skapar förutsättningar för det genuina didaktiska mötet. Svaret ligger i klassrummet, hos lärarna, i undervisningen; inte i utompedagogiska perspektiv eller krav. Denna förändring bör börja nu, för i horisonten börjar vi skönja konturerna av ett öde land.
Jag funderar på att bygga panföjter och googlar efter mått som skulle kunna förenkla tillverkningen. På wikipedia hittar jag andra ord för instrumentet och inser att det är en global företeelse:
Olika namn på panflöjt världen runt [redigera]
Akarapi, ankuta, antara, atala, au’ero, auka, au’keto, au paina, au sisile, au tahana, au taka’iori, avirare, ayarichi, bordon, bue balabala hangavu lu, capador, castrapuercas, cheko, ch’ili, ch’iri, chirihuana, chiru, chulli, ding, dero, diwdiwas, dorremi, duvu soro, eluma, enkwanzi, ergion, fieould, fistola, flauta de Pan, frestel, fusa, gammu burui, gratamusum, havirare, hehei, hoho, ira, jacha,jilawiri, jonkari, julu julu, kamu purui, kaur, kibalamba, kilawiri, kiteba, kugikli, kuvikli, laka, lakita, laquita, larchemi, liku, llakita, ilano, ilaquita, lutaqa, mcaho, maiso, maizu, mala, mali, malta, maltona, mataqa, mbou mbala mbala, mbuwa, mikwati wenyere, mimmiha, misengo, mishiba, morao, muscal, mushtaq, nai, nala male, ngororombe, ntendo, nyanga, obulere, orglice, oribe, orqo, paixiao, pallahua, pfuka, pihurlet, pongso, pukuna, rondador, sanga, sanja, shiba, sho, sico, siku, sikuri, siringa, skudueian, so, socosa, soinari, suieras, syrinx, taika, tijila, tseko, tshitebb, tsula ya noko, urnbanista, urusa, utkowi, wagg, wot, zamponia, ziphiolo
Jag vill att män ska kunna arbeta som förskollärare. Därför fortsätter jag att tjata om betydelsen av att synen på yrket förändras. Igår fick jag ett brev som gjorde mig både glad och bekymrad:
Hej Mats!
Jag svarar så här:
Jag har arbetat 25 år och klarat mig utan de där anklagelserna så från mitt perspektiv är hela debatten lite overklig. De allra flesta människor är övertygade om värdet av manliga förskollärare – därför är det olyckligt att debatten tar sig sådana uttryck att du skulle tveka inför yrkesvalet.
Det finns en kritisk massa där du som man slipper representera alla män och tillåts vara en unik person – förhoppningsvis är vi på väg dit. Då kommer det att finnas utrymme för sådant du brinner för. Men jag jag är övertygad om att du redan idag kan skapa respekt för din person, även om du som minoritet kommer att utsättas för både misstänksamma blickar och överdriven uppskattning. Båda delarna är ganska förnedrande!
Hoppas att du tar chansen – om vi blir fler och bildar nätverk ökar sannolikheten att fler ska lyckas förändra bilden av förskolläraryrket som enkönat.
Efter några yrkesverksamma år återvänder den gamle studenten till Orkanens bibliotek för att hämta tröst ur Daniel Broadys text från 70-talet.
Tysta tankar 