I skoldebatten odlas ibland en stark tro på staten som den store frälsaren och kommunerna som de stora syndarna.
När staten tog över ansvaret för djurskyddet förra året minskade antalet inspektioner från 23 000 till 13 000 på ett år. Bevisvärdet är lågt. Kanske är barn viktigare än djur?
Jordbruksverket varnar för dålig kontroll av djur
Vem kontrollerar vem?
Expressen lär ha förbjudit rubrikord med ändelsen -chock. Det tycker jag är synd. Sydsvenskan
Vilket är ditt bästa chockord?
| Tid: | 2011-03-02 10:15 – 2011-03-02 12:00 |
|---|---|
| Plats: | sal D138, Orkanen, Nordenskiöldsgatan 10 |
| Målgrupp: | Alla intresserade |
Alla hälsas välkomna till
disputation inom forskarutbildning i pedagogik
Camilla Löf lägger fram sin doktorsavhandling med titeln:
“Med livet på schemat: Om skolämnet livskunskap och den riskfyllda barndomen.”
Länk till avhandling
Fakultetsopponent: Professor Eva Reimers, Linköpings universitet, Inst. för samhälls- och välfärdsstudier.
Svenskt abstrakt:
Skolämnet livskunskap har vuxit fram i svenska skolor under det senaste decenniet, ofta utifrån en ambition att främja hälsa och att konkretisera skolans värdegrundsarbete. Avhandlingen belyser hur livskunskap växer fram och definieras som ett skolämne i nationella och kommunal dokument, och organiseras i lokal skolpraktik. Studien, som har en kombinerad barndomssociologisk och kritiskt diskursanalytisk ansats, riktar särskild uppmärksamhet mot den syn på barn och barndom som skapas genom organisationen av detta komplexa ämne. Det nya skolämnet saknar entydiga nationella riktlinjer och omfattas i den lokala skolpraktiken av en mängd olika arbetssätt och program. Skolämnet livskunskap handlar i skolans vardagspraktik om elevers sociala problem, snarare än om de gemensamma värden som framhålls i läroplanen. Innehållet i ämnet läggs därmed ofta på ett för barnen privat plan. I avhandlingen diskuteras vad som sker när barns privata relationer lyfts upp till offentliga samtal i syfte att lösa konflikter
Det här vill ni inte missa. D138 rymmer många och alla är välkomna.
Jag har lite dåligt samvete för att jag kanske har varit orättvis mot Stavros Louca. Han har naturligtvis rätt till sin religion utan att bli misstänkliggjord. Samtidigt är frågan vilka tankar som ryms inom skolans värdegrund, och jag hittar underliga debattrådar som antyder att medlemmarna:
1) inte ska delta i det politiska samhällslivet (gud bestämmer)
2) inte ska blanda in samhällets rättssystem (äldsten löser konflikter inom kyrkan)
3) beordras att bryta kontakten med de som inte följer reglerna (bannlysning)
Dessutom försöker jag förstå vilken funktion de här ouppfyllda profetiorna spelar. Domedagen bör liksom vara lagom långt borta för att fungera lagom skrämmande (wikipedia) och motivera medlemmarna till lojalitet och givmildhet mot församlingen :
Många av Vakttornets förutsägelser har kritiserats hårt av före detta vittnen och av etablerade kristna.
Förutsägelser såsom de följande har förekommit i diverse Vakttorns-publikationer:[39]
Jag anar att det här projektet kan svälla ut.
Länk till Passagen
Stavros Louca kanske skulle kunna vara lite mer precis i sin kritik av evolutionen:
Vilken är vår tids största bluff?
– Jag skulle vilja säga att det är evolutionsteorin, det finns alldeles för många lakuner i den för att jag skall kunna övertygas om att människan kommer från aporna. Jag tror på skapelsen. Men det betyder inte att jag är kreationist och tror att världen skapades för några tusen år sedan.
Ungefär hur många år menar matematikläraren att vår herre använde för att skapa oss till sin avbild?
Jag har varit gräsänkling i 14 dagar och just nu har jag 14 timmar på mig att iordningställa hushållet. Visst är det så att man dammsuger innan man skurar?
Jag har inte lyckats följa den fjärde säsongen av Mad men på det respektfulla sätt jag planerat, samlingsboxen har skämt bort mig och jag väntar på fyran. De hackande fragment jag sett på nätet är djupt oroväckande och särskilt Betty Drapers utveckling bekymrar många tittare. Anna Hellsten sammanfattar på Sydsvenskans kultursida:
Inte minst som förälder har Betty genom säsongerna gått från milt distanserad till ganska förskräcklig. Hon är en kittlande, provocerande modersfigur – delvis för att hon i en modern tittares ögon kontrasterar med ett samtida föräldraideal som hyllar det kramigt icke-auktoritära, men också för att hon faktiskt är en rätt förskräcklig förälder. I slutet av säsong 3 låter hon sina två äldsta och förkrossade barn fira jul med hemhjälpen medan hon tar flyget till Reno för att gifta om sig med nya mannen Henry Francis. I säsong 4 tvingar hon sin dotter till psykolog men förvägrar henne den enda relation som verkar göra livet lite drägligare: vänskapen med grannpojken Glen. Av den älskvärda, lite förhoppningsfulla mamman från seriens början återstår bara ett välmejkat monster.
Kanske låter det bakvänt, men jag kan inte låta bli att tycka att det finns något feministiskt befriande i att låta Betty vara en så genuint förbittrad människa, och framför allt i greppet att inte använda barnen som mjukmedel – Bettys moderskap gör henne inte ett dugg lyckligare. Att föräldraskapet inte är ett recept på automatisk lycka är ingen ny tanke inom feminismen, men Betty Draper är närmast likgiltig, på gränsen till fientlig, inför sina barn.
Jag behöver nog fundera vidare över på vilket sätt feminismen kan använda Betty för att utvecklas. Kanske är jag fast i ett konventionellt synsätt där vi letar efter goda förebilder snarare än avskräckande exempel?
Lärarutbildaren inom mig skulle vilja visa scener med Betty och hennes barn för att låta studenterna analysera det utifrån Sterns anknytningteorier eller Juul/Jensens tankar om inre ansvarstagande. Det skulle kunna bli en spännande lektion. Vad gör vi med myten om den goda modern? Klarar vi oss utan den?
David Carbonara – Mad Men Suite
Jag ser det åttonde avsnittet och möter en ny ton. Eftertänksam och sorglig. I bakgrunden mullrar vietnamkriget.
Huvudlös undervisning
Journalister har i sitt avtal inskrivet rätten att neka “förnedrande uppdrag“. Ibland undrar jag om kvälls- och veckotidningsreportrar är medvetna om denna rättighet – men det är en viktig princip som jag tror att facket är lite stolta över.
Lärare har inte samma förmån. Vi ska utföra politiskt beslutade uppdrag och om vi protesterar kan det vara grund för uppsägning.
I USA börjar allt fler lärare ifrågasätta vart skolan är på väg. “Teaching for the test” ersätter vanlig undervisning och det finns en uppenbar risk att yrkesstoltheten urholkas. Thimoty D. Slekar formulerar det väl och inleder med följande citat:
“Teachers teach. Well-trained teachers teach better. Great teachers change lives. Tests don’t. Why then are we so linked to tests as the sole measure of accountability?” Dave Greene
I texten försöker han förstå vad som händer i mötet mellan hans son och skolkulturen och intar den orolige förälderns perspektiv.
Länk till Huffington Post
Ni anar säkert var länken kommer ifrån:
Tysta tankar 