Jag kritiserade DEJA (delegationen för jämställdhet i skolan)
DEJAS slutbetänkande är ett svek mot pojkarna
Får män kritisera en kvinnodominerad skola?
och DEJAS representant Torbjörn Messing kritisera mig.
Skolan behöver fler genusmän, inte cowboys
För en utomstående kan det verka märkligt att två personer som är engagerade i jämställdhet landar i så olika slutsatser.
Den avgörande skillnaden är nog att DEJA har en tendens att se pojkarna som problem – de är fångade i en traditionell könsroll och behöver hjälp att bryta sig ut ur detta fängelse.
Torbjörn börjar bra:
I min drömförskola arbetar både kvinnor och män och båda gör traditionellt manliga och kvinnliga sysslor. I en sådan förskola skulle man inte längre “könskoda” vissa saker som manliga och kvinnliga och vi skulle få barn som kunde göra de fria val Mats förespråkar. I en sådan förskola skulle Mats inte behöva ta på sig cowboydräkten för att känna stolthet.
Samtidigt finns det något nedlåtande i tonfallet som ger en besk eftersmak. Jag känner igen synen på pojkarnas lekar från min tid i förskolan. Ett vagt och halvformulerat förakt för tanken på att cowboydräkten skulle kunna vara något positivt. Ett institutionaliserat avståndstagande som Torbjörn uttrycker i medlidandets subtila form.
Jag minns dräkten och det utslitna färgtrycket på benen, doften av knallpulver, mina försök att snurra pistolen runt fingret, pillret med hölstret, hur jag tränade på att dö snyggt.
Leken handlade om mer än att jag behövde ta på mig en uniform för att bli accepterad. Den hjälpte mig att våga gå ner på gården vid sidan om höghuset – kanske behövde jag det stödet. Jag tror inte det var rädslan att bli mobbad som var grunden till min kärlek. Torbjörn förminskar känslan genom att göra det till en fråga om att “behöva känna stolthet”.
Ali Carr beskriver pedagogernas nedlåtande syn på pojkarnas lekar. Vad händer med barnens självrespekt när de möter personalens uppgivna blickar:
– Suck – är han igång nu igen?
[/caption]
Tysta tankar 