En häpnadsväckande rolig app!
Jag följer Svd:s serie om manlighet och vet inte vad jag ska tycka. I dagens tidning möter vi en allvarlig ung man som försöker manövrera mellan olika ideal (Länk):
Vi befinner oss i en hyresrätt i Hägersten. I lägenheten bor Manne Forssberg, född 1983, tillsammans med sin fru och deras dotter.
21 år gammal skapade han debatt när skrev boken ”Kukbruk: en bok om kärlek, känslor och kön för unga killar och andra undrande”. Hans engagemang föddes emellertid redan 1998. På den tiden ville han omforma mansrollen.
– Jag var för separatistisk i mitt synsätt och tänkte att män behövde manliga förebilder. Nu vill jag hellre att mansrollen förgörs.
Längre fram beskriver han arbetsfördelning och maktförhållande i familjen och jag anar att Manne ställer stora krav på sig själv.
Visserligen sköter han de flesta hushållssysslorna och lagar all mat medan hustrun tar hand om ekonomin. Visserligen delar de lika på ansvaret för dottern. Men ändå. Tittar man närmare visar det sig att hon köper barnkläderna, hon är projektledaren och organisatören, hon sköter relationerna med gemensamma vänner och fungerar som familjens ansikte utåt.
För mig framstår det som om kvinnan intar en tydlig ledarroll. Ändå är han inte nöjd:
– Det visade sig att vi kanske inte var jämställda i samma utsträckning som jag trodde.
Det är nog pressande att försöka leva upp till bilden av att vara “den nye mannen” och jag tror att en del av ansträngningarna är lika påfrestande för honom själv som för omgivningen. Kanske är jag överkänslig mot den här formen av godhet och reagerar med misstänksamhet mot män som ser sig själv som föredöme.
Vi ser att dagens mansroller (obs plural!) förändras – en del av oss är otåliga och andra oroliga över att vi inte vet vad som kommer efter. Men vad menar Manne med att förgöra mansrollen? Gäller det alla roller? Kan vi tänka oss ett socialt liv där vi inte styrs av några konventioner och förväntningar? Finns det inte en risk för att vi romantiserar jaget och hamnar i någon form av essentialism?
Manne är kritisk mot separatism (det är jag också) men innebär det att han tycker det är OK att 95 % av pedagogerna i förskola och de tidiga skolåren är kvinnor? Om vi antar ett utopiskt perspektiv spelar ju inte lärarens kön någon roll. I praktiken är separatismen redan genomförd fast som kvinnligt modell.
Det finns andra dimensioner i sociala relationerna än förebildlighet. Kanske borde Manne fundera över skaffa en liten gnutta svalande likgiltighet i förhållande till sin mansroll? Den kommer antagligen att förändras utan att han gör själva omgörningen till ett projekt som riskerar att framstå som olidligt pompöst.
Jag skulle kunna ta mig själv som exempel.
Idag finns jag i olika färger och former
Det är inga stora fel på de nuvarande, men vi växer och den nya lärarutbildningen på Malmö högskola ställer höga krav på oss lärare. Sprid gärna!
Lektor:
Professor pedagogik:
Professor barn- och ungdomsvetenskap:
Utsikt från hörsal
Jag studsar till när nyhetsprogrammet redogör för den här verksamheten:
Informationscentralen för egentliga Östersjön
Min första reaktion är att de skojar och att en obotlig besserwisser har bestämt hur det egentligen är. (Vem har hört talas om “det falska Östersjön”?)
Som tur är erbjuder Wikipedia klarhet:
Egentliga Östersjön kallas den del av Östersjön som sträcker sig från Ålands hav till de danska sunden. Ålands hav,Finska viken och Rigabukten ingår inte. Gränsen i väster till de danska vattnen går enligt SMHI på samma ställen som broarna över stora och lilla Bält och Öresund.
Jag älskar Olle Adolphson och tycker att Trubbel är en oslagbart vacker och sorglig melodi.
Jag gillar Håkan Hellström och tycker att Allsång på Skansen är ett trevligt program.
Ändå önskar jag att Håkan hade låtit bli Trubbel som allsång. Publikens tonträff var slumpmässig och jag tror att även mindre känsliga öron led kval.
Själv funderar jag på att besöka Ravlunda och minnesstenen. Det är en sällsynt vacker plats.
Jag brukar ha tur med journalister och är ganska tillitsfull. Ibland ber jag om att få läsa texten och rättar de värsta missförstånden. Samtidigt inser jag att en artikel behöver en viss dramaturgi och har inget emot att vara lagom provocerande ibland. Fördelarna överväger ofta obehaget.
Artikeln i Svd är bra. Christian och Elisabeth framstår som nyanserade och öppna. Kommentarsfältet är som vanligt en trafikolycka även om en del grodor har tagits bort. Att kritisera genusvetenskap i den tidningen är innebär inget stort risktagande.
Mer spännande är Maths fördjupande resonemang om “den typiske pojken”.
Artikeln handlar om hur lite som har hänt inom barnomsorgen under den tid som den haft en läroplan. Den kvinnodominerade verksamheten styr ändå pojkarna mot en stereotyp mansroll, verkar vara den bärande idén.
Men då har man missat en väsentlig sak: det är främst traditionella kvinnor som söker sig till branschen. De har sökt sig till de här yrkena för att de anses som ”kvinnliga”, trots att en kvinna egentligen inte har några biologiska fördelar när det gäller att ta hand om 15 stycken 1- och 2-åringar. Man vill ha den kvinnliga gemenskapen med de ”kvinnliga” värderingarna. Plus en inkomst.
Det spelar ingen roll vad som står i läroplanen, de personer som befolkar avdelningarna går inte att förändras så lätt.
Idag fortsätter Svd sin serie om mansrollen och jag spelar rollen som traditionalist.
Fler artiklar:
Varför går det så bra för vackra människor? Vetandets värld ställer frågan med obehaglig skärpa och det här programmet ber jag om att få återkomma till!
För oss som arbetar i skolan är det provocerande att utseende belönas i så hög grad. Det mest utmanande är att man tycks bli intelligent om man bemöts av någon som tror att man är snygg (men som har fått se en felaktig bild av personen)
Jag tränar på att behandla mig själv som snygg och tror att jag blir intelligent av detta.
Det går inte så bra. Kanske lite rakning skulle underlätta?
Jag är på väg att landa och besöker min syster i den idylliska byn Rörum. Vi delar intresset för handarbete och den här bonaden har funnits länge i släkten.
Vi går en promenad och häpnar över blomsterprakten. När det gäller röda rosor kallar jag dem alltid “Ingrid Bergman”
Vi stannar framför stenen framför värdshuset. Jag tvingas googla betydelsen av årtalet och initialerna. Skäms.
Vi passerar waldorfförskolan Fridhem och all min misstänksamhet förflyktigas. Jag är förförd.
Tysta tankar 