Anna Larsson Laestadius (ALL) skriver en svavelosande text om kritiker av genusvetenskapen. Argumentationen är lite svepande och jag har svårt att följa hennes historiebeskrivning. Utgångspunkten är att feminismen kämpade för rättvisa för länge sedan och det är bra. På sextitalet drev den jämställdhetsfrågor och det är också bra. Kvinnoforskningen analyserade makten och det är också bra. Som kronan på detta vackra träd växer genusvetenskapen och med all denna godhet kan den naturligtvis inte vara annat än bra.

Länk

Jag tror att det finns andra sätt att beskriva utvecklingen. De som kritiserar hjältesagan är lätta att demonisera. Och det gör ALL. Kritikerna jämförs med SD och jag menar att det är ganska tarvligt. Jag har ofta kritiserat antifeminister för uppdriven retorik och högt tonläge. Krönikan bidrar till polariseringen.

I avslutningen diskuterar ALL femiinismens nya utmaning

“I takt med att lagar skrivits om och kvinnor vunnit sina formella rättigheter på område efter område i vårt land har fokus flyttats till strukturell diskriminering, att försöka synliggöra och undanröja de oskrivna regler som gäller för könen och som hindrar kvinnor och män att utveckla sin fulla potential. Det kan vara föreställningar om att kvinnor inte kan/vill leda företag. Och att män inte kan/vill ha vårdnaden om sina barn.”

Jag väntar på att feminismen ska visa intresse för att dekonstruera myten om att män inte vill arbeta i förskola och skola.