På 70-talet handlade det om att höja folkets politiska medvetande. Särskilt viktigt var att människorna inom det som vi kallade arbetarklassen insåg att de inte hade något gemensamt med andra klasser och att kontakter med andra grupper och kulturformer riskerade att förstöra “klassmedvetandet”. För att kunna befria sig ur kapitalismens bojor gällde det att vara medveten om klassbakgrundens betydelse och inom en del partier sågs socialdemokratin som förrädare och huvudfiende. De underhöll myten om att enskilda personer kunde lämna sin klass och göra en individuell klassresa. Därigenom förhalades den oundvikliga revolutionen och fronten mot huvudfienden splittrades.

Idag funderar jag över vad det är som skiljer “klassmedvetande” från “genusmedvetande”?

Att vi påverkas av bakgrund och kön är ingen hemlighet. Frågan är i vilken grad vi är fångade av de här faktorerna? Hur tänker jag om individens frihet att välja i vilken grad jag vill låta mig definieras?

Mamma lär mig spika

Pelle Billing skriver om genusmedvetenhetens dolda hybris och antyder att det finns risker med  normativitet inom genusmedvetna kretsar.

Det finns teman som dyker upp regelbundet i svenska skolor och i andra klass bearbetar många rymden. Jag var själv extremt intresserad av ämnet som barn, men är lite bekymrad över det är svårt att underbygga kunskapen med riktiga erfarenheter.

Barnen lär sig att lita på böcker. Fakta finns någon annan stans.

Jag besöker skolor och förskolor. Det är mycket jul just nu.

Farbror Blå vänder notblad åt tant Gredelin. Kanske finns det en dold symbolisk mening i bilden?

Jag vill försöka föra in den här dimensionen i förskollärarutbildningen. Problemet är att hitta ett kursmål och en examinationsform som passar in i bolognasystemet.

…då kan vi lika gärna lyssna på julmusik. Jag har en lång lista på sånger jag inte vill höra. Dessutom trodde jag att min kvot av visksång var fylld – men icke!

She & Him har gjort en julskiva som jag gissar kommer spelas mycket. Det är något med ljudbilden och rösten som tränger igenom bruset. Jag tänker övergivet strandhotell på engelsk badort.

Kanske kan Anders beskriva efterklangen?

Spotifylänk

Vilken julmusik vill du helst INTE höra i år?

https://twitter.com/#!/jonasvlachos/status/144086514933039105

Morrica har framgångsrikt inpräntat värdet av akademisk bildning och jag försöker verkligen respektera den högskolevärld där jag förtjänar mitt uppehälle. Antagligen handlar den här texten i första hand om amerikanska universitet?

In this post, Bryan Caplan says (again) that college is vastly overrated. Like me, he says that the only thing college professors know how to do is be professors and that is all they can actually teach. Graduate school, where professors teach students who want to be professors, makes sense. Undergraduate school, where almost no students will become professors, does not. Like me, he ridicules the idea that professors teach students “how to think”.

He omits half of my criticism. It isn’t just teaching (“how to think” — please!), it’s also evaluation. Professors are terrible at evaluation. Their method of judging student work is very simple: How close is it to what I would have done? The better you can imitate the professor, no matter what the class, the higher your grade. This is one size fits all with a vengeance because there is no opting out. Sure, you can choose your major. But every class is taught by a professor. What if your strengths lie elsewhere — in something that your professors aren’t good at? Tough luck. Your strengths will never be noticed or encouraged or developed.