Hanne Kjöller skriver en svårslaget insinuant debattartikel om de män som tycks ha drabbats av systematisk diskriminering vid intagningen till polishögskolan.
Jag har förstås ingen aning om varför denna man, eller de två andra bakom stämningen, ratats vid antagningen. Men på ett mer principiellt plan tycker jag ändå att det är viktigt att lyfta fram att det finns utrymme att nobba personer som uppfyller alla formella krav men som ändå inte bör utrustas med blå kostym, batong och skjutvapen.
Det är bra att Centrum för rättvisa tar strid för individen, men någon måste också ta strid för helheten. I ett vidare perspektiv måste man fråga sig vad som händer med polismakten – och förtroendet för den – om nästan hela kåren utgörs av infödda svenska män? Hur blir man då sedd vid bråk i invandrartäta förorter? Eller när man ska ta hand om icke svensktalande, skräckslagna offer för trafficking?
Vad händer med kulturen i miljöer där män med likartad bakgrund arbetar? Ett svar har vi fått av Basebolligan, en grupp poliser som under 80-talet tog sig stora och våldsamma friheter. De hade knappast kunnat utveckla sin ”kultur” om deras grupptänkande störts av ett visst antal kvinnor, invandrare och äldre. Därför är det inte likhet, utan olikhet, som också bör vägas in vid antagningen.
Jag håller helt med Kjöller om att mångfald är viktigt och ser fram emot att följa hur regeringen och Skolverket kommer att driva frågan om män i förskola och skola. Samtidigt är det viktigt att avhålla sig från retoriska övertoner i debatten. Den enkönade miljön i skolans värld skapar inte kvinnliga motsvarigheter till Baseballigan. Problemet ser helt annorlunda ut.
Helt annorlunda.






