Jag följer skoldebatten med växande känsla av obehag och overklighet.
På förskollärarutbildningen arbetar vi med kropp och hälsa. Jag förklarar KASAM och gör ett test.
Resultatet är inte uppmuntrande. Jag hamnar under 120 och borde hitta på något för att öka min känsla av sammanhang och mening.
Medan Twitter fortfarande brottas med Sveland och Josefsson går jag vidare .
Långt vidare…
Jag läser om Thomas Vinterbergs nya film och anar att diskussionen kommer att beröra de män som arbetar i förskolan. I de flesta fall brukar jag försöka undvika pedofilfrågan – kanske går det att göra något bra av den här filmen. I Danmark är det en stor succé och jag tror att många kommer att beröras av budskapet.
Det finns ingen anledning att tro att Sverige skulle vara mindre fördomsfullt och misstänksamt mot män som bryter mot normen.
Barnen i bakgrunden har antagligen fått tydliga instruktioner:
– Dansa och se glad ut!!!
Jag citerar en anonym källa med god inblick i branschen.
För oss som inte var där framstår det som bara underligt. Journalistprismottagaren @mymlan avbryter debatter och hyllas i sociala medier – är det verkligen demokrati?
Jag vill inte att politiken ska reduceras till att vara för eller mot Maria Sveland.
Från Flamman:
När feminismen betraktas som en, blir den samtidigt sårbar. Ett tv-program, kritik mot en forskare, ett rättsfall och hela den sköra feminismen tycks vackla och falla. Bristen på pluralism gör feminismen så utsatt att all kritik uppfattas som hot. Inbäddad i en medelklassmiljö där alla lever och tycker lika, ser inte Maria Sveland att det egentligen inte existerar någon feminism, utan en rad feminismer. Motsatsen kallas sekt eller barnsjukdom. Och feminismen måste våga höja många olika sorters röster för att höras, för då låter det så mycket högre och med större trovärdighet.
När Maria Sveland i Hatet analyserar antifeminismen och hatet skapar hon också, medvetet eller inte, en feministisk kanon. Problemet är att det gör många av oss till kättare.
Luften är lite lättare att andas. Den där polisen återkommer i många av mina favoritfilmer.
Länk till Sydsvenskan
Malmö stad har cirka 20 000 anställda, 300 000 invånare och 113 kommunikatörer.
Stockholm har cirka 40 000 anställda, 881 000 invånare och 69 kommunikatörer.
Jag undrar hur det ser ut inom högskolevärlden?
Tysta tankar 