Om svenskhet?

Sverigedemokraterna har haft kongress och försökt definiera svenskhet utifrån religion och kultur. Ett farligt, bisarrt och omöjligt projekt. Jimmie Åkesson lyckades dölja de värsta motsägelserna i debatten med Mona Sahlin och fick ta en del helt onödiga poäng.

zack.jpg

Men går det att prata om svenskhet utan att hamna i rasistfällan? Stefan Wermelin har producerat en underbar radioserie om svensk humor . Monologen “den ensamma hunden” bör varje svensk kunna minst två repliker ur. (Länk från sidan ovan)

Där slutar min nationalism.

Men jag är öppen för andra tolkningar. Som att “Bilskolläraren” med Carl-Gustav Lindstedt och “Bunta ihop dom och slå ihjäl dom” med Lars Ekborg skulle kunna vara avgörande för förståelsen av vad som knyter samman vårt land.

Där den danska regeringen drev frågan om litterär kanon som en nationell identitetsfråga – där prövar jag tanken på att humorn är kärnan i självuppfattningen.tomat.jpg

Vilka skämt bör varje svensk känna till? Vem skriver kursplanen till skolämnet?

I förgänglighetens tid

bjork2.jpgeller Då voro bokarna ljusa (Länken går till Wilhelm Ekelunds dikter – Något att lugna ner sig med när våren känns för hetsig.)

Denna blogg försöker ha utbildning som centralt tema. Jag vill undvika dekorativa bilder och romantiska naturskildringar.

Ändå tränger sig ibland känslorna på och jag är nog en hopplös romantiker. En mycket svensk oförlöst längtan till naturen gör att jag bara måste visa hur vackert det egentligen är. Bekräftelsepundare trivs på Österlen och våren är vår absoluta högsäsong.

backsblo.jpg
För två veckor sedan tog jag en bild av nyutslagna backsippor. Lila, gula och håriga lyste de upp kullarna som fåren snart skulle ta i anspråk.

backsipp.jpg

Nu sträcker sig de utblommade stänglarna mot samma himmel. Fortfarande vackra – men på ett mindre inställsamt sätt.

rot.jpg

På stranden nedanför Stenshuvud har vintern varit hårdare än vanligt och flera meter har försvunnit. Trädens rötter är delvis borta och saltvattnet är ingen bra miljö. Ändå växer trädet med rötterna spretande i luften. Kanske har det en hemlig sötvattenreserv någonstans. Fungerar människor på samma sätt? Går det att ersätta rötter? (se där – nu blev det en tråd som pekar mot samhället i alla fall…)

al4.jpg

Vid Krivareboden finns spår av ålafiske. Hårt drabbade av fiskestopp och miljöförstöring ligger redskapen upplagda i väntan på bättre tider.

al3.jpg

Rost och havsanemoner. Uråldriga fångstmetoder som kräver stora investeringar och kraftfullt samarbete för att få garnen i sjön.

al5.jpg

Nu vilar båtarna under presseningarna och ålen äter sig fet i Saragassohavet. Den längtar kanske hem – eller så är det mer korrekt att säga att den är biologiskt programmerad att passera denna kuststräcka i slutet av sommaren. Då möts människa och fisk igen.

vev1.jpg

Det är svårt att dra upp en båt på stranden när den östliga vinden ligger på och Östersjön bryter. En bra vinsch gör det kanske säkrare, men att vara fiskare har aldrig varit ett tryggt yrke.

nypon.jpgPå torkställningen ligger några förtorkade nypon. Jag vill komma närmre. Mycket närmre. Kameran hjälper mig att se detaljer som jag tidigare bara iakttagit med förströddhet. Att ”se” genom att göra något främmande. Jag var 19 år när jag först hörde talas om ryska formalister. Sklovskij var en av dem som menade att vi måste bryta med det rutinmässiga för att upptäcka världen. Nu förstår jag vad han menade. Livet handlar inte om att känna igen utan att förundras. Går det att lära ut?

Den förvirrade narcissisten

Om blogg är en del av det som skulle kunna kallas identitetsarbete är det kanske viktigt att ställa rätt frågor till sig själv. Samtidigt finns det en uppenbar risk att pysslandet med det egna jaget blir lite löjligt. Hur intresserad av sig själv kan man vara egentligen? Någon antydde att det finns ett tvångsmässigt och möjligtvis osunt drag i denna omsorg av det personliga. Focault skulle varit misstänksam inför tanken på att det är meningsfullt att försöka hitta något som är mer “äkta”.

Jag har tagit hjälp av en känd svensk poet för att förtydliga min position.

far3.jpg

Vad gör jag nu för tiden?
Varför hör jag aldrig av mej?
Det var länge sen jag träffade mig själv

Bor jag kvar i samma tvåa?
Vad jobbar jag med?
Jag bubblade av frågor och svarade
Sen avbröt jag mej med mitt underbara leende

Jag skall veta att jag saknar mej
Det finns känslor som aldrig tar slut
Jag skall veta att jag inte glömt
Det finns bilder som aldrig suddas ut
Jag har vaknat mitt i natten utav tystnaden,
Och önskat att jag sov här bredvid mig själv igen
En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för mej

hjarta2.jpg
(tack till Tomas Ledin)

Face Book

Jag var på föreläsning med en norsk IT-pedagog som talade sig varm för vårt nya Learning Management System (It´s learning). Det var en fascinerande blandning av skåpmat (multipel choice-vurm – och “glöm inte att skämta ibland”) och mer kreativt tänkande.

Han ställde frågan till auditoriet:
– Hur många av er har “face book“? (Fast på norska)

Och av oss c:a 300 personer var det nog två som hade en sådan sida (och vågade erkänna det) . Min gissning är att ungefär 20 förstod frågan.

Min dotter läser i Manchester och i den anglosaxiska universitetsvärlden är face book stort. Antagligen hade det varit två personer som inte hade face book.

Vad är det – jo enkelt uttryckt är det ett personligt nätverk som man bjuder in sina vänner till och väljer att dela vissa dokument med.

Men där vi delar upp världen i seriöst lärande och personligt trams – där har studenterna genomskådat denna hopplöst föråldrade dikotomi och förstått att utbildning handlar om kommunikation och att ta hjälp av vänner. Idag berättar studenterna att MSN har gått varm när de fått en oklar uppgift eller utmanande fråga.

Där vi ser en sorts “heta linjen” med fula gubbar och anonyma chat – där har dagens ungdomar byggt egna gemenskaper med nätverken som en del av studiemiljön och identitetsskapandet. Därför måste vi hitta utbildningsformer som tar vara på kraften i dessa mer oförutsägbara former av kommunikation som utmanar bilden av de rationella processer som Bolognatänkandet bygger på.

Ett snabbsök visar att det finns sex studenter i Malmö som är registrerade på facebook – men över 500 i Lund. Manchesters nätverk består av 93 578 medlemmar. Ojdå.
ind2.jpg

Manlighet i fokus – eller ur fokus?

”Manlighet i fokus” heter en antologi under redaktion av etnologen Marie Nordberg. Enligt baksidestexten finns det en utbredd förväntning på vad män skulle kunna tillföra förskolan. Denna bok har tagit till sin uppgift att avslöja dessa förhoppningar och återföra initiativet i genusdiskussionen till den poststrukturalistiskt inspirerade feministiska maktanalysen.

er.jpg

Författarna problematiserar bilden av manlighet utifrån genusforskningens senaste landvinningar och i stort sett alla medförfattare refererar till Butler och Connells tankar om kopplingar mellan hegemonistisk manlighet och makt. Dessutom får läsaren vid upprepade tillfällen veta att bilden av manlighet är föränderlig och det vetenskapliga skrivsättet blir ibland burdust nedlåtande när essentialistiska tolkningsmöjligheter framskymtar.

I den osignerade inledningen betonas att det finns en mångfald av perspektiv hos medförfattarna, men antyder att de historiska rötterna finns i mansforskningen som i allians med feminismen vill ”granska och dekonstruera maskulinitetskonceptet”. Det övergipande syftet är lyfta fram andra”mindre förtryckande sätt att vara man och pojke”

Den postrukturalistiska teoribildningen ifrågasätter de förenklade könsrollsteorierna om förebildernas betydelse och går även vidare till att ifrågasätta tanken på ett sammanhållet rationellt ”jag”. I stället är detta tillfälliga ”jag” en motsägelsefull fragmentariserad konstruktion. Försöken att kategorisera mig själv genom kön blir i denna teoribildning per definition förtryckande eller reducerande. Det främsta verktyget för detta maktutövande är då språket som ständigt återskapar de fjättrande strukturerna. Den heterosexuella normativiteten och homofobin är det filter vi uppfattar verkligheten genom. Författarna väljer att beskriva medlemmarna i den grupp som av hävd kallas ”kvinnor” som någon som praktiserar något som vi skulle kunna kalla ”femininitet”. I längden gör detta språkbruk ett ganska nervöst intryck och rädslan för att uppfattas som essentialistisk tar sig ibland ofrivilligt parodiska uttryck. De flesta av oss vet att verkligheten och språket förändras och detta högfärdiga påpekande av tillfälligheternas spel är sedan Sokrates tid filosofiskt allmängods.

Steen Baagöe Nielsen beskriver det breda spektrat av jämställdhetsinsatser i dansk förskola och lyfter fram de fem diskurserna:

  • Jämställdhetsdiskussen
  • Arbetsmarknadsdiskursen
  • Organisationsdiskursen
  • Diskursen om barns behov
  • Förebyggnads och säkerhetsdiskursen

ro1.jpgDessa framträder ofta i väl blandad och förvirrad form. Jag kan efter 25 år i förskola förstå att det finns ett behov av att rensa ut bland myter och förenklingar, men menar nog att författaren gör det väldigt enkelt för sig när han påpekar bristen på studier som bevisar mäns betydelse för barns utveckling. De longlitudiella studierna har inte den kvaliteten att motsatsen kan anses vara bevisad när det gäller barns behov. Kanske kan vi lämna slagordsnivån (är män eller kvinnor bäst?) och försöka se vad det är för kvaliteter som männen faktiskt tillför förskolan? Här ekar boken tystnad och väljer att fokusera på säkerhetsnivån (pedofildebatten). Jag skulle gärna se att Nielsen även försökte beskriva en innehållsnivå som skulle kunna innehålla en kritik mot hur det faktiskt ser ut i verksamheten. Möjligheten är då stor att en bild av män som har arbetat för att förändra pedagogiken skulle framträda. Och inte gjort det utifrån organisatoriska (mindre skitsnack) eller barns behov (läs essentialistiska) diskurser.

Nielsen menar att de fyra första diskurserna har bildat en allians som beskriver männens närvaro i förskolan som nödvändig och vänder sig mot talet om ”de stackars pojkarnas” femininiserade vardag. Jag menar att det är en olustig svängning i bokens stil när det vetenskapliga och raljanta samsas under samma rubrik.
ro2.jpgDock lyckas Nielsen sätta fingret på en viktig punkt när han beskriver de överdrivna förhoppningar som ofta knyts till män som förändringsbärare. En romantisering av könsaspekten leder till stora bekymmer för de män som ska leva upp till bilden av att vara det andra och det nya. Jag tror också att det är lätt att gå vilse i denna mytologisering – från att hälsas som befriare riskerar mannen att bli gisslan i ett komplicerat spel mellan positioner i en institutionaliserad kultur. Dessutom riskerar de att drabbas av en omfattande skepsis av alla dem som ser med misstro mot mäns deltagande i omsorgsarbete – och av de kvinnor som har ett faktiskt intresse av att monopolisera barnen.

Motsatsen (att se verksamheten som könsblind) leder också till svåra konsekvenser och Nielsen betonar att lärarutbildningen har ett ansvar för att förbereda pedagogerna inför dessa motstridiga förväntningar. Avsaknaden av nyanserad diskussion har tillsammans med bilden av män som frälsare komplicerat frågan kring vad maskulinitet är. I Margareta Havungs avsnitt beskrivs männens position i en kvinnlig personalgrupp. Slående ofta tycks det vara ett oreflekterat anpassningspespektiv som används och avsaknaden av långsiktiga strategier för hur förskolan skulle kunna förändras är deprimerande för mig – som har tillbringat många timmar i nätverk med marginaliserade manliga kolleger.

ro3.jpgHavung avfärdar också tanken på att männen skulle ha bidragit med något bestående till förskolan och menar att frågan vad männen vill med sin medverkan är höljd i dunkel. Kanske är det här dubbelbestraffningens visar sitt rätta ansikte. De män som väljer att försöka förändra verksamheten utifrån sina erfarenheter (eller ett manligt perspektiv) kommer att betraktas som maktlystna och avfärdas som essentialistiska. De som väljer att följa den enkla anpassningens väg betraktas med medlidsamt överseende av arbetskamrater och forskare.

Tyvärr har genusforskarna monopoliserat ståndpunkten att kön är föränderligt och därför blir det kortslutning när någon utanför genusvetenskapen hävdar rätten att gå in och ut ur positioner. När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker 1, 2 och 3 var det med det uppenbara syftet att avslöja och nedmontera det kvinnliga tolkningsföreträdet inom barnkulturen. Vi blev ofta bemötta utifrån fördomen att vi förespråkade en normativ syn på vad manlighet egentligen var. Bilden av en föränderlig manlighet vaktades av genussekten och kunde inte anförtros till de oinvigda.

ind1.jpgSom helhet är boken läsvärd – men lider av samma förenklingar och ideologiseringar som den säger sig vilja bekämpa. Den nedlåtande monopoliseringen kring förståelsen av kön som något föränderligt uppfattar jag som en dold maktutövning och förlöjligandet av allt som skulle kunna tolkas som särartstänkande skämmer bilden av bokens vetenskapliga halt. Men kanske är det genusvetenskapens dilemma att samtidigt vilja vara utanför och innanför makten som skapar denna klyvnad? En dag måste även forskaren bekänna färg och beskriva en hållbar arbetshypotes – åtminstone för den dagen. Den käcka avslutningen med metodtips från Gävlemodellen förändrar inte min bild av att boken är djupt förankrad i traditionen att se pojkarna som problem och genusvetenskapen som hårt ideologiserad täckmantel för social ingenjörskonst.

Jag tror att Marie Nordberg har gått vilse mellan sin politiska lust att vara en del av den normativa jämställdhetsrörelsen och en poststrukturalistisk syn på vad makt är och hur identiteter skapas. Boken hänger inte ihop – den röda tråden är tyvärr en poserande mansfientlighet som draperat sig i vetenskaplig språkdräkt.

Jo om manlighet i och ur fokus… Woody Allen låter i Deconstructing Harry Robin Wiliams karaktär (skådespelaren Mel) drabbas av en mystiska åkomma – skärpan går inte att ställa in. Han blir suddig på alla bilder och möts av sina barn som springer runt honom och skriker:
– Daddy´s out of focus, Daddy´s out of focus!

Med sin beskäftiga ton bidrar antologin till att ideologisera förvirringen kring män i förskolan. När UR senare gjorde ett program om ämnet var det ytterst deprimerande att se utbildningsledare på lärarutbildningar som inte förstod att män skulle kunna bidra med något positivt i förskolan. Nej om man sa något sådant skulle det ju kunna tolkas som biologism och uppfattas nedvärderande av kvinnorna. Så lever strukturer vidare.

Om frågan om genus i skolan ska fokuseras rekommenderar jag Mats Björnssons rapport Kön och skolframgång

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Mullvadar kan man lita på

mullvad.jpgIbland lär man sig viktiga saker! Under min förskollärarutbildning mötte jag Stig Erberth. Han var biologilärare och visade mig skillnaden mellan mullvads- och sorkhögar. I en mullvadshög är hålet i mitten (eftersom mullvaden knuffar upp jorden) medan sorken gräver ut jorden bakåt – alltså hamnar hålet i sidan av högen. Dessa kunskaper ser jag som helt avgörande och alla som menar att fakta är ointressanta – de har inte varit i naturen med Stig och hört honom berätta om smådjurens fortplantning och avföring. Genom att sätta ord på företeelsen blir den verklig och gripbar.

Kanske är det inte kunskaperna som lockar mig utan bilden av en pedagog som brinner för något. Jag brukar avfärda studenternas behov av förebilder med att lite arrogant förklara att de får skapa egna bilder – men om man aldrig har träffat någon verklig pedagog… Då kan det vara svårt att förstå hur det kan vara.
Dessutom har jag ibland spelat ut ämneskunskaper mot “pedagogiskt förhållningssätt” på ett slarvigt sätt. I biologin tycks de mötas på ett problemfritt sätt. Kunskapen tycks vara ett fundament för engagemanget. I min värld ska en lärare kunna känna igen minst tio träd.

Annars tog jag bilden av mullvadshögarna för att hylla Bodil Malmstens blogg. Hon tycks befinna sig i ett ständigt krig med dessa fascinerande skadedjur. Jag har också känt mordlystnaden bulta i kroppen när en (eller är de hundra?) mullvad lyckas förvandla gräsmattan till en bombmatta.

Små, söta och blinda gräver de gångar och hoppats att någon larv ska ramla ner. Beredda att strida för sina revir till sista blodsdroppen. De är som människor.

I spionromaner är mullvadarna ytterst gåtfulla och ofta dubbelt förrädiska. I min värld kan man lita på mullvadar. Så länge hålet är mitt i högen.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Den moraliska upprustningen

Idag fastnade min blick på en annons med rubriken

“OMSORG ANSVAR MORAL KVALITET KOMPETENS VETENSKAP

Bli vår patient om du delar våra värderingar!

Specialistkliniken för dentala implantat”

stal.jpgJag som alltid har valt tandläkare för att de har varit trevliga och kunnat laga tänder – nu måste jag ta ställning till deras värderingar…

Är det samma form av val som föräldrar gör när de väljer skola till sina barn – eller räcker det med att hänvisa till värdegrunden?

BUS har många sökande!

cykel.jpg
Landets högskolor andas ut – eller vrider sig i förtvivlan. Söktalen till höstens utbildningar har kommit och de nyckfulla och svekfulla studenterna väljer som de vill. Huvudämnet Barndoms- och ungdomsvetenskap har lockat till sig 490 sökande till 280 platser och vi som arbetar på enheten är glada och stolta. Vi kan planera för hösten med tillförsikt och väljer kanske att tro att studenterna har valt vår enhet efter rekommendationer från kamrater.

Andra enheter är mindre lyckliga och värst ser det ut på den naturvetenskapliga sidan. Om landets framtid är matematik – då har vi svåra problem.

Det ska bli spännande att se hur siffrorna kommenteras på MaH:s hemsida och pressmeddelanden. Förra året tror jag att det var en liten obskyr utbildning med 30 platser som hade 90 sökande som lyftes fram som den mest populära – i betydelsen flest sökande/plats. Jag menar att de absoluta talen är mer intressanta.

Metoder mot mobbning i skollag

Jan Björklund är en modig man. Idag läser jag i SvD ( länk) om ett förslag som ska bekämpa flummet bland mobbningsåtgärder. Enbart de vetenskapligt beprövade metoderna ska få användas och dessa ska listas i skollagen.

ber.jpgJag ser denna tilltro till vetenskapen som djupt rörande och en smula ömklig. Ett mekaniskt programtänkande har smugit sig in i skolvärlden och vi kommer att ha en amerikaniserad världsbild där varje problem har ett botemedel i form av ett utprövat program eller en “evidensbaserad metod”. Positivismen har rest sig från graven och den är vresig och hämndlysten efter år av förnedring.

I framtiden kommer det inte handla om att förstå komplexitet eller relationernas betydelse. Läraren blir en administratör av statsgodkända åtgärder. Är detta verkligen liberalism för 2000-talet?

En djupare fråga är vad det är för syn på vetenskapen som Björklund för fram. Finns det forskare som kan tänka sig att stå till tjänst här? Finns det någon yrkesheder som skulle kunna hindra styrningen av forskningen mot detta fält? Inom journalistiken kan en reporter åberopa en paragraf om förnedrande uppdrag – finns det en motsvarighet inom akademin? Eller är allt tillåtet i jakten på forskningsbidrag?

Jag tycker det är beklämmande att ungdomar kallar varandra “hora” – men för forskare som väljer att legitimera sådana här påhittelser… nej, det är kanske för grovt!

Jan Björklund är fortfarande en modig man. Tyvärr har han en del andra egenskaper som oroar mig.

“Fools rush in, where angels fears to tread” (Johnny Mercer)

Upptäck Kalejdoskop!

fo.jpgJag är en ganska konservativ musikälskare som har stora svårigheter med att acceptera andra artister än Neil Young, Van Morrison och Bob Dylan. Motvilligt upptäcker jag ny musik men har en tråkig tendens att jämföra alla sångerskor med Billie Holiday och Aretha Franklin.

Sådana som jag behöver hjälp att upptäcka världen. Stort tack till Jan Anders tipsade om nya P2 och Kalejdoskop. I mitt nästa liv ska jag bli pakistansk sufisångare. Lyssna på den 10/4!
Jag säger bara: Aldrig mer Mix Megapol!