Kulturell utsvävning i lantlig miljö

Loppmarknad på Österlen kan vara påfrestande. I de fina kustorterna är upphetsningen fullständig under Juli månad – men det blir mycket pengar till idrottsföreningen.

grasklipp.jpg

S:t Olof ligger någon mil från kusten och är inte en del av det mondäna turistlivet. Tvärtom säger min granne att folket där inte är helt att lita på – det är för många träd. Men loppmarknaden i slutet av sommaren är ett säkert kort för finsmakarna och lokalbefolkningen. Kulturkrockar är vanliga.

skott2.jpg

Den gamle mannen har lastat en skottkärra högt över det säkra. En artig man går fram och erbjuder sig att hjälpa till men blir muttrande avvisad. Han säger sårad:
– Nej jag pratar inte polska – Jag pratar stockholmska och undrar om du behöver hjälp…

flipper.jpg

classic.jpg

Den vilda budgivningen kring flipperspelet slutar kring tusenlappen och jag undrar om köparen vet hur komplicerat ett sådant spel är inuti.

lassel.jpg

Ett annat lockande köp är en skiva med Sveriges äldste tonåring Lars Lönndahl – mannen som vägrar åldras.

lillabat.jpg

Pia och Roland har gjort en skiva med ett omslag som väcker starka känslor.

De verkliga fynden finns på konstavdelningen och det är lätt att förstå motsättningen mellan de fina konstnärerna i Österlens konstnärsgille och den folkliga konsten. Här är populärkulturen rikt representerad. Inget artistiskt skråväsende rår på kärleken till dessa bilder.

(se bildspel)

Böckerna säljs för tio kronor/plastkasse. Bara omslagen är värda det dubbla.

(se bildspel)

Det slumpmässiga lärandet – “Vad varje svensk bör veta”


b1.jpg Vad varje svensk bör veta – så heter en bok som jag hittade bland de sista resterna av bokrean på Willys. Det är en underbart pretentiös titel. Obekymrad om problematiseringar kring nationalism och kunskapssyn erbjuder boken en komplett (nåja?) uppsättning fakta som ger en sorts mental inträdesbiljett till svenskheten. Om jag hade varit invandrare hade jag antagligen köpt boken och memorerat rad för rad. Aha – detta är kunskaper som gör mig delaktig i den stora gemenskapen!

På 480 sidor redovisas det som populärt kallas allmänbildning sorterat alfabetiskt under rubriker. En härlig blandning av stort och smått som gör mig alldeles varm av igenkännande. Fragment från skoltid och egna läsfrukter upphöjs till viktig kunskap inom dessa pärmar. Gepardy och Trivial pursuit möts i skön förening. Jag möter det som på modernt språk kallas en K-a-n-o-n. (Med stark betoning på den första vokalen).

I skolpolitiken (och i hemmen, skolorna och lärarutbildningen) har länge pågått en strid om innehållet. Vad är det barnen ska lära sig? Minst tre fraktioner kämpar om tolkningsföreträdet.

b2.jpgÅ ena sidan finns de som menar att det finns något som heter ”viktig kunskap” och att detta går att definiera utanför sitt sammanhang. Ett sätt att organisera kunskapen kallas då ämnen och definieras utifrån akademiska traditioner och tillmäts sitt värde i kursplaner och timfördelning. Ämnesföreträdare har ofta starka åsikter om vad som är kärnan och basen för kunskapsutvecklingen. Historieläraren vet i vilken ordning detta myller av människor och händelser ska presenteras. Kunskapen är hierarkiserad och statisk. Förändringar hotar bilden av kunskapernas absoluta värde. Ämnen är till sin natur reproduktiva och bygger på försök att avgränsa sig mot andra discipliner.

Många har försökt skapa meningsfulla uppdelningar mellan pedagogik, didaktik, metodik, psykologi, sociologi, socialpsykologi, filosofi, historia, etnologi, antropologi, kulturgeografi och alla andra Napoleonskapade monument över mänsklig fåfänga. Och då handlar det om att förstå villkor för människans utveckling.

Å andra sidan finns moderna pedagoger som menar sig ha genomskådat denna auktoritära kunskapssyn. De söker sig mot det personliga och betonar meningsfullheten utifrån den subjektiva upplevelsen. Pedagogen utgår från barnets frågor och den avgörande faktorn bakom lärandet är barnets engagemang och aktivitet. Tematiskt arbete och problembaserat lärande. Det finns en uppenbar risk att läraren går vilse i sin iver att försöka hitta denna ”meningsfullhet” och kravet kan vara förlamande om 25 barn har 25 helt olika tolkningar av vad som ska stå i centrum för skolarbetet. Den extrema individualiseringen skapar nya problem.

b3.jpgDen tredje fronten består av tydlighetsneurotikerna som tror att detaljstyrning och klassiska skolämnen är detsamma som kunskap. Om alla läser samma sak samtidigt – ja då blir det kanske rättvist i någon mening, men också fullständigt outhärdligt för de stackars barn och lärare som befinner sig i denna kunskapsfabrik. Det engelska exemplet avskräcker – inspektioner föder varken kvalitet eller arbetsglädje. Bara tristess och inställsamhet.

Som lärarutbildare ställs jag inför dilemmat att hantera denna konflikt. Om jag väljer ämneslinjen (eller ”substans” som Olle Holmberg brukade säga) riskerar jag att återskapa en skola präglad av traditionalism och skapade avgränsningar som hindrar barnens kunskapsarbete. Men alternativet meningsfullhet (eller ”villkor” elller ”förhållningssätt) kan få andra icke önskvärda följder. Vad vill vi att barnen ska lära sig? Finns det något mer än sociala kompetenser och relationer?

Nu kommer min poäng – och den kan tyckas djärv. Min lösning på konflikten mellan ämnesfanatiker och meningsfullhetsromantiker är något som jag vill kalla ”det slumpmässiga lärandet”. Att utgå ifrån nyfikenhet och försöka hitta lusten i att tränga in i något. Det alltså själva lärandet som är nyckeln. Njutningen att upptäcka världens mystiska mångtydighet – triumfen när motståndet vittrar ner. Att känna förståelsens svalkande hetta. (Ok – jag ska lugna ner mig…)

Jag tror att mitt engagemang delvis bygger på något som kanske är en ganska manlig egenskap: Jag kan intressera mig för vad som helst! Och när jag väl har gått in i ämnet finns det inga gränser för hur mycket energi jag kan uppbåda.

b4.jpgUnder min uppväxt har jag varit expert på fjärilar, flaggor, mynt, bilmärken, indianer,svampar, rymden, fotbollsbilder, flaggor o.s.v. Som vuxen har jag ägnat ett omotiverat stort intresse åt gitarrer, plektrum, strängar, förstärkare, datorer, kameror, motorsågar – ja vid en snabb inspektion tycks mitt liv ha bestått av en uppsättning manier.

Jag ser något mycket vackert i detta samlande – en längtan efter att bemästra det som inte går att kontrollera. Försöka skapa lite ordning i tillvarons kaos. Då erbjuder en bok som Vad varje svensk bör veta en liten gnutta tröst. Dessutom finns det utrymme för en riktig förhandling om bildningsbegreppet. Vad menar vi egentligen med kunskap? Det finns intressanta positioner mellan relativism och idealism.

Svensk skola har många heliga kor. Jag möter kolleger vars värsta oro är att framtidens lärare ska särskriva ord. Andra bekymrar sig ämnesdjup och allmänbildning. Jag fruktar för den dag då svensk skola inte har utrymme för nyfikenhet och personliga upptäckter. Att lyssna på socialdemokratiska skolpolitiker (Marie Granlund, Mona Sahlin och Ibrahim Baylan) som hukar under den folkpartistiska anstormningen gör mig nervös. Ska de ge upp viktiga principer nu av valtaktiska skäl? Ny numret av Skolvärlden – ingen länk – innehåller inbjudan till ett rådslag där partiets öppenhet och ödmjukhet betonas. Sådana beskrivningar skrämmer mig mer än allt annat. DN. SR. UNT.

Jag vill inte se några pudlar i den här debatten. Särskilt inte om pudelbaletten tycks anföras av gamla miltärer och populister. Frågan om var och vid vilken tidpunktbarn ska lära sig läsa kanske inte är det bästa sättet att leka demokrati på inom det socialdemokratiska partiet. Bara sättet att formulera sig avslöjar djup okunnighet om hur barn erövrar skriftspråket.

d.jpg

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

Om förlåtelse

Min favoritjournalist Cordelia Edvardsson har skrivit om sitt möte med Ingemar Bergman. Hon deltar inte i hyllningskören och berättar om den store mannens mindre goda sidor.

gycklare.jpg

Det kunde ha varit bittert skvaller och pinsamt ointressant. Frågan om hur han var “egentligen” får vi väl inget svar på men jag tror kanske på det isländska uttrycket ur Havamal

“Ett vet jag som aldrig dör, dom över död man”

Jag funderar på diskussionen om Alva Myrdals svek mot Jan och hur det har präglat bilden av hennes livsgärning. Ingemar Bergman gjorde detsamma tiofalt. Han styrdes av det tredje huvudet och var totalt hänsynslös mot sin omgivning. Så kan det gå.

Edvardsson, som är en överlevare från koncentrationsläger, lyfter upp svårigheterna med att en människa med tydliga övermänniskoideér förlåter sig själv till synes lättvindigt.

Kanske finns här också förklaringen till den märkliga bekännelse som Bergman avlade i sin självbiografi. Där berättade han öppet om hur han, som ung svensk intellektuell, grät av sorg när han nåddes av Führerns (Hitlers) dödsbud. Det är inte bekännelsen som sådan som är så häpnadsväckande, snarare så hedrar den honom. Det förbluffande är hans förklaring att han sedan länge har förlåtit sig själv denna (nazistsympatiernas) ungdomssynd. Han tycks inte har slagits av tanken att han kan ha fått det där med skuldens och förlåtelsens lag om bakfoten. Den som lät sig förföras av en ideologi som stämplar en viss sorts människor som ”Untermenschen” har inte rätt att förlåta sig själv. Det är offren som, i fall de känner för det, kan utdela förlåtelsen. Denna skuldens och förlåtelsens lag gäller även konstnären i hans/hennes egenskap avmedmänniska.

Förmågan att förlåta är stor – förmågan att känna skuld är större.

Den moderna barndomen – vårt behov av omsorg

ork4.jpg

Sydsvenskan 24/8 

Svensk förskola och skola vacklar mellan att å ena sidan se barn som självständiga kompetenta varelser – mogna att vistas i grupp tidigt och med stor förmåga att själva ta ansvar för sina studier. Å andra sidan finns medvetenheten om närhetens och omsorgens betydelse som en förutsättning för utveckling. Detta är naturligtvis en fråga som griper djupt in i utbildnings- och familjepolitikens skrymslen.

När studenter idag svarar på enkäter om vad som är den viktigaste kvalitén i utbildning anger de ofta alternativet “Jag vill bli sedd”. Jag tolkar det som att deras behov av omsorg inte har uppfyllts, och blir lite dyster när jag ser hur högskoleutbildning i allt mindre grad ger utrymme för varaktiga relationer. Bologna öppnar för industriella (men rättvisa) lösningar.

Gunilla Hallden har satt samman en antologi om barndomsbegreppets förändring Den moderna barndomen och barns vardagsliv. Denna presenteras i Svd av gamle vänstermannen Håkan Arvidsson som lyfter fram problemet med de rationella föreställningarna om autonoma barn. (och i förlängningen autonoma studenter) Intitutionalisering och professionalisering av barndomen skapar problem som inte självklart låter sig utbildas bort.

Arvidssons slutkläm är starkt retorisk och jag måste nog läsa boken för att förstå om detta familjepolitiska credo (?????) har täckning i boken eller är en sorts markering av distans till en kollektivistisk världbild där barnen i myrdalsk anda uppfostras i storbarnkammare

Vare sig vi i vuxen ålder lägger oss på terapeutens soffa eller om vi som barn tar våra första stapplande steg mot det vuxna livet eller i livets slutskede sitter på ett vårdhem har vi ett outsinligt behov av att uppleva andras omsorg och engagemang i just vårt eget personliga öde. Utan en sådan omsorg blir livet förkrympt och förminskat och vi uppnår aldrig förmågan att utveckla våra personliga talanger och unika egenskaper till deras fulla kraft.

Om detta är utmaningen för oss lärarutbildare – ja då måste vi organisera utbildningen på ett annat sätt. Dessa tankar är inte förenliga med Bolognaprocessens målrationalitet där alla ska föras framåt i färdiglagda progressioner. De individuella mötena ryms inte i den nya elithögskolan – och jag tror inte att Anders Flodströms förslag om fem universitet förbättrar möjligheterna.

Kanske är tankesteget stort från de små barnens behov av närhet till studenternas behov av stöd och lärarkontakt. Stort – men inte omöjligt stort. Jag läser om vad en humanioraplats kostar och blir lite bekymrad när jag inser att en plats på en konstnärlig utbildning kostar tio gånger mer. I min fördomsfulla värld vill konstnärer vara ifred – och blivande lärare tycks ofta vara i stort behov av kraftfull handledning.

ork1.jpg

Skördetid – regntid

Vi var i Toscana i början av Juli. Skördetröskorna dånade genom nätterna och det torra dammet spred sig över dalen. Vackert – på gränsen till onödigt vackert.

skorde.jpg

Här på Österlen står tröskan övergiven på vattensjuk åker medan säden gror i axen. Det finns ingen rättvisa – men som min vän brukar säga på sjungande finlandssvenska: “Visa mig en nöjd lärare och jag ska visa dig en nöjd bonde”. (se där – jag lyckas hålla en skolanknytning i alla inlägg!)

Jag hittar en liten film som jag gjorde till en tävling som arrangerades av tidskriften ATL om bästa traktorrockvideo. Den heter Hjullastaren från helvetet (länk quicktime) och kom på en hedrande andraplats – endast slagen av några dalmasar med fioler och hembygdsdräkt. Inte ens startgas hjälper i detta väder.

Den kvittrande pedagogen

Jag har ofta undrat över var den ständigt glada pedagogen kommer ifrån. Ni vet hon som obekymrat kvittrar på och ställer retoriska frågor rakt ut i luften utan att någon gång bry sig om vad barnen vill eller behöver. Ett manipulativt monster som charmar och förför så länge alla lyder.

andy.jpg

Nu vet jag – Det är ett TV-program från sent femtital som bär skulden. I Andy Pandy leker Meta Velander med barnen på ett sätt som antagligen blev stilbildande för en generation av pedagoger som inte ville vara auktoritära – men som inte för ett ögonblick intresserade sig för hur barn tänker.

alva2.jpgJag ser också bilden av Alva Myrdal framför mig, så som hon framställs i Jan Myrdals Barndom. Vänlig, glittrande och blank. Med blocket i hand tvingar hon sig att vara med sitt barn – men vad vill hon egentligen, förutom att bygga på myten om den egna godheten. (Ja – jag ska läsa Hirdmans biografi i sommar och nyansera bilden)

Ett arv att bryta – en tradition att begrava.

På sjuttiotalet försökte Barnstugeutredningen införa något som kallades dialogpedagogik. Det var ett svenskt påhitt som fick mycket kritik. Men jag saknar lite av naiviteten och nyfikenheten på barnets tankar. Få av dagens studenter känner till Paolo Freire och de flesta tror nog att befrielsepedagogik handlar om sex.

Däremot kvittrar många fortfarande på obesvärat.

På morgonteve pratar kognitionsforskaren Peter Gärdenfors om att befria tanken och vikten av att förändra synen på utbildning. Det största hotet mot tankens utveckling menar han är auktoritetstro. Mitt nästa projekt borde vara att bygga ett antiauktoritärt filosofiskt spår inom lärarutbildningen (med tydliga lärandemål enligt Bolognamodellen).

Politik och ideologi är inte döda företeelser. De luktar bara lite konstigt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

“Av akademiskt intresse…”

“Det är enbart av akademiskt intresse” – Så brukar sportjournalister beskriva matcher som är fullständigt betydelselösa. Alla medaljer är fördelade och ingen annan än de verkligt fanatiska skulle kunna tänka sig att slösa tid på att följa och beskriva evenemang som alla vet är meningslösa. Därför är det spännande att just den akademiska idrottsvetenskapen har fått 2,5 miljoner till sin verksamhet. Grattis!

skulptur.jpgJag googlade uttrycket och fann att Engels använde samma ord i ett brev till Bebel 1884 där han diskuterade revolutionens militära förutsättningar. Sportjournalisterna rör sig på historisk mark. Men Google ger lika många referenser till sidor där uttrycket används som om något är mycket viktigt.

Jag lever i två världar. På högskolan är akademin det högsta goda. Utvalda väktare försvarar kvaliteten mot oönskade angripare och i seminariernas slutna rum granskas vetenskapligheten utifrån stränga principer. Även om alla vet att vi inte vet någonting om verkligheten så är det ändå viktigt att inte veta något på rätt sätt. Denna ickekunskap måste vara underbyggd på ett korrekt sätt. Den postmoderna teoribildningen låter sig inte enkelt omsättas till metodik och didaktik. Allt är kontext, konstruktion och diskurs.

Samtidigt finns det en stark tilltro till att forskningen ska visa vägen. Björklund vill enbart ha evidensbaserade antimobbningsmetoder. Högskoleverket vill lösa professionsutbildningarnas problem genom fler lektorer och bättre examensarbeten. Till och med fack och arbetsgivare trallar med i denna våg av förhoppningar. Lärare måste få forska och rektorerna blir en sorts vetenskapliga ledare med minst magisterkompetens.

I denna världsbild representerar vetenskapen det rena – drömmen om att kunna beskriva något på ett objektivt sätt. Pedagogiken är dömd att befinna sig i ett normativt smutsigt rum. Alla tankar om hur man bör undervisa riskerar att avslöjas som tidsbundna och ofullständiga.

Skulpturen som står i lärarutbildningens entréhall heter Patterns of failure. Det gillar jag – vi som arbetar här borde tillbringa minst tio minuter per dag i meditation över det faktum att vi alltid kommer att misslyckas (åtminstone i någon betydelse) och att vi därför alltid kommer att tillhöra förlorarnas skara. Frågan är om vi lyckas bära detta förhållande med värdighet – eller om vi måste blåsa upp vår egen betydelse för att dölja ofullständigheten.

Folk brukar vara snabba att se symboliska fallosar i olika sammanhang. Denna jättepelare väcker andra associationer. Den kanske pekar på det ömkliga och sårbara i en manlig kultur. Ett monument över misslyckandet – går det att ens tänka sig?

Jag vet inte hur jag ska tolka det faktum att skulpturen har blivit smutsig och att den ska rengöras under sommaren. Det finns en underhållsplan för att vårda våra spår av misslyckande.

Bolognarationalitet och detaljerade kriterier gör att vi utbildare tvingas allt längre in i illusionen av kontroll. Utbildning är mer eller mindre kvalificerade gissningar om vad studenter behöver och krampaktiga försök att mäta detta på ett trovärdigt sätt.

Traditionen att se läraryrket som en form av hantverk är svag och dess försvarare i en utsatt position. Tyvärr är nog bilden av den rena akademin lika hotad. Högskolan är inte längre platsen för bildade samtal kring upphöjda ämnen.

“Det är ändå mest synd om mig”

En del av oss lever av självömkan och medlidande. När vi inte orkar hitta egen glädje är det frestande att njuta av den uppmärksamhet som sjukdom och elände borde kvalificera (enligt bilden av livet som styrt av en högre rättvisa).

En väns mamma började bli riktigt gammal och skröplig. Hon hade hela sitt liv varit en ganska egocentrisk person och under de sista åren ökade denna tendens. När mamman fick besök av sin son var det med ytterst besvärad min hon lyssnade på en historia om en person som var ung och drabbad av sjukdom och olika olyckor.

Efter en stunds tystnad säger mamman
– Det är ändå mest synd om mig

Kanske många av oss skulle tänka så – men det är inte alla som skulle ge efter för impulsen att säga det.

Den manliga gemenskapen?

…hittade jag på stranden i Goa. Grabbgäng åker dit för att supa och vara tokiga på stranden. Fnissiga högar av machopojkar som har smitit från karriär och familj för att leva det vilda livet.

u10.jpg

Högtidligt poserande och blicken stolt mot kameran. I hembyn sitter mamman och planerar ett passande äktenskap för guldgossen.

u11.jpgFrågan är varför jag tycker att de här pojkarna är charmiga och lite gulliga när jag har så svårt för motsvarande gemenskaper i Sverige? Kanske är det den där naiva oskuldsfullheten som rör mig. De är del av världens snabbast växande ekonomi och troligen välutbildade och om de sköter sig kommer de att tillhöra vinnarna i samhället.

Ungefär så måste världen ha sett ut för mina föräldrars generation på femtitalet.

Jag arbetade mycket med att konstruera en bild av manlighet när jag arbetade på förskola och gjorde en film med männen på Gubbabacken. De är ganska olika och äventyret är väl att dekonstruera samma manlighet utan tappa det som på något sätt vibrerar under ytan.

För alla som funderar över gåtan Zlatan kanske filmen om den kaxige fotbollsspelaren kan ge ledtrådar

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Estetik + pedagogik = pedagogik

u5.jpg

Idag har jag sett studenter redovisa en uppgift som enligt instruktioner handlar om skapande processer och “lärande miljöer”. Det är inte miljöerna som ska lära sig något – begreppet utgår snarare ifrån en teori som menar att vissa miljöer ger underlag för det som vi lärare kallar för “lärande”. Det hela pekar mot pedagogik och mätbar nytta.u2.jpg

Min roll borde vara att leda in dem på tanken att det är viktigt hur miljöerna organiseras och vilken betydelsefull roll pedagogen har i barnens lärande. I stället märkte jag att min tanke gled iväg och att flera av redovisningarna var en aning ängsligt pedagogiska. Energin och kreativiteten neutraliserades av de goda avsikterna. Studenterna ville gärna visa att de tagit till sig litteraturen. Fokus hamnade på allmänna tankar om lärande och hur en lärare bör agera. Jag ville hellre att de skulle visa vem de är och hur de tänker.

Vi lärare jämför våra reaktioner, ser gemensamma mönster och försöker förstå varför dessa redovisningar är annorlunda jämfört med tidigare år. Är det instruktionerna? Sättet att introducera uppgiften? Har vi varit för tydliga/otydliga?

Ibland är vi snabba att vara självkritiska och många studenter tycks uppskatta uppgiften och redovisningen.
– Äntligen något som vi förstod!

En obehaglig slutsatsen skulle kunna vara att estetik och pedagogik inte trivs tillsammans och försöken att föra samman dem skapar förvirring. Lärandet tar över och det traditionella kunskapsmålen trycker undan det som skulle kunna vara uttryck, energi, kreativitet och lust. Min världsbild bygger på att bra pedagogik är berörande och har en botten i känslomässiga upplevelser. Därigenom är de oförutsägbara och svåra att fånga in i kriterier som är generella och rättvisa. Denna otydlighet skapar ångest hos studenter som gärna vill röra sig på säker mark. Går det att lära sig något på säker mark?

Dessutom är jag misstänksam mot själva tanken på att vissa miljöer är mer lärande än andra. Just nu skulle jag behöva vila i ett tyst vitt rum i ett halvår för att rensa ut alla intryck och alla snabba beslut som rusat igenom mitt huvud den senaste tiden. Saltvattentank och klosterretreat skulle också kunna gå bra. Men då har jag individualiserat begreppet till det meningslösas gräns.