Estetik – att göra något närvarande

nietzsche.jpgI dagens lärarutbildning har estetikbegreppet letat sig in i kursplaner. Tyvärr finns det ingen given tolkning och svårigheterna att examinera färdigheten förskräcker. Arne Melberg ger i SvD en historisk genomgång av möjliga betydelser och landar i en diskussion om huruvida konsten kan vara enbart sken och yta i ett självbekräftande nu – eller om det finns en mening som också handlar om minnen, erfarenheter och kunskaper. Motsättningen kan vara dramatisk och har stått mellan dem som hävdar att konsten har ett eget värde och de som försöker utvinna någon form av moral ur konsten.

I skolans värld riskerar de estetiska ämnena att marginaliseras om inte lärarna lyckas bevisa att de faktiskt är nyttiga. Drama är bra för värdegrund, musik är bra för matematik, bild är bra för SO. Å andra sidan finns det lärare som klamrar sig fast vid att estetiken har ett eget värde och att aktiviterna inte ska bedömas utifrån andra måttstockar än lusten – då blir de traditionella ämnen avstamp för att utforska kulturella uttryck. (En kunskapsöversikt av Marner & Örtegren)

Melberg beskriver med utgångspunkt i förintelsemonumentet i Berlin hur denna motsättning är skenbar.

Strax intill Brandenburger Tor står nu 2711 rektangulära ­betongblock, så kallade stelen, hopträngda på en yta av 19000 kvadratmeter. Alla stelen liknar varandra men ingen är den andra helt lik. Tillsammans bildar de en enorm ”skog” av anonyma ”statyer”. Ett stort antal besökare vandrar varje dag genom denna ”skog” och det hör till saken att det är fysiskt omöjligt att gå i grupp: du måste själv ta dig igenom denna ”labyrint”.

Blocken är inte vackra och de förställer inte någonting – men det är omöjligt att gå igenom denna plats utan att påverkas. Tolkning och historia tränger sig på. Skenet, upplevelsen och historien – allt smälter samman i detta beryktade nu.

Inte ens i vår tids mest avancerade manifestationer av estetisk yta reduceras den estetiska erfarenheten till meningstom upp­levelse. Historien har ännu inte tagit slut.

Snart åker jag till Berlin igen – i skogen av stenar går jag gärna vilse.

(Klickbar bild)
stenar.jpg

Vad är digital kompetens hos lärare?

Det finns en examensordning som beskriver vad en färdig lärare ska kunna. Den är uppdelad under två delvis gåtfulla rubriker:

  1. Kunskap och förståelse
  2. Färdighet och förmåga

När det gäller synen på IT-frågor och digital kompetens menar jag att det ligger ett problem i att beskrivningen finns under den andra rubriken:

– visa förmåga att använda informationsteknik i den pedagogiska verksamheten och inse betydelsen av olika mediers roll för denna

Någon kanske tror att det är fråga om en teknisk förmåga eller en enkel färdighet. Det får konsekvenser för hur undervisningen organiseras i utbildningen.

digital.jpgDiskussionen är inte ny och landets lärarutbildningar har fått hård kritik från Högskoleverket angående brister hos de utbildade studenterna. En kort tillbakablick antyder att det finns två huvudlinjer att följa.

1) Datorkunskap är en teknisk färdighet. De pedagogiska vinsterna uppstår när läraren behärskar redskapet och inser möjligheterna. Därför är det bra med enkla kurser typ datorkörkort som är tydliga och möjliga att examinera.

2) Datorkunskap handlar om ett förhållningssätt. När jag vet vad jag vill göra undersöker jag vilka redskap som underlättar mitt arbete. Då – men först då – blir det intressant att erövra nya kunskaper. ITIS-projekten drevs ofta under denna kunskapssyn och tematiskt eller ämnesövergipande arbetssätt lyftes fram som förebildliga.

Nu skriver vi 2008 och båda vägarna tycks svårframkomliga. Från högskolan försöker vi konstruera examinationsformer som utmanar studenterna att pröva digitala former – men det går trögt. Tyngden från den gutenbergska traditionen är massiv och till sist är det texten som räknas.

Jag är rädd att regering och riksdag har gett upp hoppet om att lärarutbildningarna är den bästa vägen att utveckla skolornas digitala kompetens. I stället satsar många av landets kommuner den samlade fortbildningen på PiM.

Vad är PIM?

PIM står för ”praktisk IT- och mediekompetens” och är en kombination av handledningar på Internet, studiecirkel och hjälp i vardagen.

Webbplatsen är en del av ett regeringsuppdrag som myndigheten har att främja utveckling och användning av informationsteknik i skolan.

Min första reaktion var misstänksam – ytterligare ett sådant här centralstyrt projekt där lärare skulle kontrolleras och disciplineras. Men efter att ha lagt några timmar på några av modulerna får jag erkänna – det är ett välgjort och generöst material Myndigheten för skolutveckling bjuder på. Uppgifterna är utmanande och lätta att skolanknyta, instruktionsfilmerna enkla att följa, programmen oftast gratis och välvalda. Lärarna knyts till examinatorer som ska garantera kvalitén.

Så nu tänker jag att landets lärarutbildare borde gå på kurs för att kunna sköta sitt jobb.

En kompletterande länk till den digitala verktygslådan från Fortbildningsrådet. Tänk vad det finns resurser…

ABC-boken – vi gör den tillsammans!

abc2.jpg

Jag har drabbats av interaktivitetsdille och storhetsvansinne samtidigt. Jag vill göra en ABC-bok tillsammans med barn och vuxna på nätet!

Inspirationen kommer från Hylands ABC som var en fantastisk succe på sextitalet. Folket skrev och kända konstnärer illustrerade. Verserna håller fortfarande.

Lennart Hellsings ABC är också en bok som lyser lika starkt fortfarande och jag kan lätt identifiera mig med Gabriel Gräslök

Gabriel Gräslök skriver så gräsligt
brevet han skrivit är inte läsligt:
Åh, vilket brev
sa fröken och rev
brevet som Gabriel Gräslök skrev !

Så – nu har jag skapat en öppen blogg och hoppas att alla vill hjälpa mig att fylla den med verser.

http://abcboken.wordpress.com

Hjälp mig att sprida adressen!

Och viktigast – försök skala ner all prestige! Barnens verser är den självklara basen för den framtida digitala abc-boken!

Köttcoma

Jag ser Uppdrag gransknings reportage om köttfusket inom ICA och säger bara:
– Jag är tjockad!

Josefssons dramaturgi är klockren. Giriga lögnaktiga butiksägare slingrar sig som maskar alltmedan bevisen presenteras. Dagens uppföljning i Sydsvenskan 2 där den ångerköpte VD:n visar sig vara den person som har lagt ner kvalitetsarbetet lyfter reportaget till principiella höjder. Allt följer en egen ljuvlig journalistisk logik som klär av mina föreställningar om Sverige som ett tryggt och moraliskt reglerat land. Nu vill jag se bovarna lida så att min bild av rättvisa kan återuppstå.

greed.jpg

Den definitiva utmaningen för Stig och hans glada reklamfilmsgäng är att ta steget från det ironiska och distanserade till det allvarliga. Nu behöver ICA jobba med sin trovärdighet och rehabilitera ett skadat varumärke.

Den gamle revolutionären Mosesson såg inte helt glad ut över att representera denna grupp.

Vårdad klädsel – korkat sunt förnuft

hund.jpg

Idag lyssnade jag på Radio Malmöhus (confession time…) som berättade om försäljaren Markus Persson (Sydsvenskan  AB). Han hade färgat håret rött och nu försvarade chefen Stefan Dinesson beslutet att skicka hem honom med att upprepa mantrat: Klädseln måste vara vårdad – vi har våra regler.

Reportern framhärdade i att få en beskrivning av vad som menades med denna vårdade klädsel och då kom den – alla dumma frasers urmoder – alla fördomsfulla idioters halmstrå – alla makthavares mystiska själrättfärdigande…

– Det förstår väl alla att det är sunt förnuft som avgör!

Jag känner hur det rycker i revoltnerven och vill genast pröva alla gränser. Samtidigt funderar jag över hur stark trycket är på lärarstudenterna som kommer ut på skolor att anpassa sig till den rådande skolkoden. Ofta behöver ingen säga till dem. Det sker med en smygande automatik och en dag står de där. Sunda och förnuftiga. Grå, grå, grå…

ind.jpg

Ingrid Pramlings vrede…

buttonboy.jpg…flammar stolt i det senaste numret av Pedagogiska magasinet. Under rubriken Sveket mot de små barnen uttrycker hon precis den besvikelse mot regeringens förskolepolitik som jag i mitt koleriska grundläge misslyckas med att förmedla. (Jag borde träna på min kyla.)

Må politikerna darra när professorn talar. En genomskinlig och hycklande retorik som talar om de små barnens betydelse – men i verkligheten sänker statusen för de som arbetar med dem. Usch – starta mig inte!

Resten av numret är som vanligt också lysande och bildredaktören Katta Nordenfalk lyfter texterna till de oväntade höjderna. Sällan känns fackföreningsavgiften så väl använd.

P.S. Länken är till ett coolt format som jag inte sett förut. Antagligen behöver du en ny version av Java…

Att vara mentor – lid i natt

koja.jpg

Lärarstudenter hade förr praktik. Idag kallas det verksamhetsförlagd tid och ska vara både teoretiskt och praktiskt. Prestationerna bedöms och betygsätts av mentorn (som är anställd av högskolan) – inte handledare eller arbetslag, Detta ställer frågor om mentorns trovärdighet på många plan och mentorsuppdraget hör till de absolut mest utsatta en lärare kan ha. Några exempel:

  • Finns det tydliga kriterier för bedömningen?
  • Går det att formulera generella kriterier?
  • Förstår studenten, handledarna och mentorn dem på samma sätt?
  • Har mentorn tillräckligt underlag (tid) för bedömning?
  • Är mentorn kompetent i ämnet och åldersspåret?
  • Ska vi kräva in skriftliga uppgifter för att bedöma kvalitet i reflektion?
  • Tolkar mentorn kriterierna på samma sätt som andra mentorer?
  • Är kriterierna relevanta i förhållande till det kommande uppdraget?

Vi mentorer möter ofta hårt motstånd och det finns en hemlig dröm om att genom vetenskapligt förhållningssätt och utförlig dokumentation kunna sova bättre efter att ha satt ett betyg som avgör en students framtid.

En väg att minska utsattheten är att alltid arbeta i par. Då kan vi backa upp varandra i svåra situationer – men inte f-n blir det vetenskapligare eller mer objektivt för det. Följden blir att balansen mellan arbetslaget-studenten och mentorn rubbas till vår fördel. Då tar jag hellre smällarna…

Vår Gud är oss en väldig Borg

borg.jpg

Jag har svårt att få mitt livspussel och min boendekarriär (är detta svenska språkets två fulaste ord?) att gå åt samma håll. Därför är det med närmast förströdd uppmärksamhet jag följer turerna mellan regering och opposition i skolfrågan.

Huvudet säger: långsiktiga lösningar, stabilitet och arbetsro.
Magen säger: skolan är en politisk fråga och konflikterna är meningsfulla.

Bakom diskussionen ligger bilden av skolan som en organisation möjlig att styra – ibland förundras jag över den inre trögheten, men ofta slås jag av med vilken beredvillighet lärarna försöker göra politikerna till lags.

Dagens ofrivilliga tramp i koblaja är väl annars Anders Borgs uttalande i Svd:
Treåringar ska få gratis undervisning på dagis
. Rubriken är från papperstidningen – DN hänger på.

49.jpg1) Vad menar karlen med undervisning? Vad tror han att de gör nu? Vet han om att det finns en läroplan? han avvisar tanken på katederstyrd kunskapsförmedling à la Frankrike men tycks vara helt omedveten om hur verksamheten ser ut i svenska förskolor.

2) I en tid när utbildningsministern talar om lågstadium och småskola, kanske det inte förvånar någon att ordet “dagis” dyker upp. Jag brukar inte reagera, men i det här sammanhanget kanske det vore bra om Borg använde rätt ord – särskilt om han tänker sätta upp pedagogiska program…

3) Vet Anders Borg om att det pågår ett arbete inom regeringen för att avpedagogifiera förskolan? Förslag finns som försvårar för blivande lärare med inriktning mot förskola att forska? Förkortade utbildningar diskuteras och gränsen mellan skola-förskola förstärks. Är det ett kvalificerat arbete att undervisa små barn? Stå upp för det gentemot Björklund & co.

4) När sexåringarna fördes över från förskola till förskoleklass var det under visionen om ett befruktande möte mellan kulturerna. Nu fullbordas skolans våldtäkt av förskolan av en glatt flinande finansminister.

Regeringens trovärdighet i pedagogiska är låg. Struktur och krav kanske fungerar som retoriska figurer i riksdagsdebatten, men nu ger sig Borg ut på tunnare is och då krävs djupare kunskaer om barns utveckling.

kamikazeblogginlägg

platon1.jpgJag har vissa principer som t.ex.

1) Inte kritisera kolleger – om än avlägsna

2) Inte skriva om böcker jag inte läst

Därför är det med tvekan jag luftar mina funderingar kring Solbritt Schyberg som disputerar på avhandlingen ”Högskolelärares personliga teorier om sin pedagogiska praktik”

Jag gillar ansatsen (att forska om den egna praktiken) och jag tror att slutsatserna är giltiga om undervisningen

– En omedvetenhet. Majoriteten funderar inte speciellt mycket kring hur och på vilket sätt man undervisar. Det är snarast en självklarhet för dem och endast ett fåtal, ofta yngre lärare, problematiserar sin egen undervisning. Samtliga lärare framhåller att det är ett djupt ämneskunnande och engagemang som är grunden för bra undervisning. De ser sig själva som ämnesexperter och de är koncentrerade på innehållet.

– Detta är säkert riktigt men samtidigt är det märkligt att högskolelärare så sällan tillämpar sitt eget vetenskapliga tänkande när det gäller sin egen undervisningspraktik. I allt vetenskapligt arbete måste man vrida och vända på begreppen – men detta gäller inte för de intervjuade lärarna och deras funderingar kring undervisningssituationen.

– En annan viktig slutsats är att lärarna generellt är så lite studentfokuserade. Det är ett fåtal som funderar över vilken studentgrupp de har framför sig och hur studenten tänker om det stoff som presenteras för dem. Tvärtom menar flertalet av de intervjuade lärarna att de har ett viktigt budskap att förmedla och det är upp till studenten att hämta in och reproducera fakta på prov.

Problemet är att de 19 intervjuerna är gjorda 1992 (nittonhundranittitvå!) och i min världsbild borde det ha hänt en hel del sedan dess. Innan jag skriver något riktigt elakt måste jag läsa boken.

Kanske…