Jag är rätt kass på att komma iväg på bio och det finns verkligen ingen ursäkt när man bor mitt i stan och inte har småbarn. Förlåt, färlåt.
Nu har jag lyckats se en bra film och vill gärna tipsa om Once 1 DN SvD
Kritikerna är lindrigt talat inte överens om huruvida det är en bra film, men för mig som är en obotlig romantiker är det bara vackert och underbart. Lyckliga slut är inte allt.
När jag gick i skolan var det vanligt med ett moment som hette “Vad var det jag läste?”. Ofta handlade om ganska fyrkantig träning i att återberätta historier och plocka ut fakta – mer sällan om huruvida berättelsen hade något med verkliga händelser att göra. (Då gällde en annan klassiker: “Ögonvittnen berättar”)
När jag ser nedanstående film är frågan av mer kunskapsteoretisk karaktär. Vad är det jag tittar på?
Jag förbereder en föreläsning om hur man kan använda musik i historieundervisning och har en del bra exempel på sånger som beskriver händelser.
Svårare är det att förstå hur musikens funktion har skiftat genom tiderna. Det finns få exempel på folkliga melodier som bevarats och fokus hamnar lätt på de noterade sångerna. Som tur är har Mel Brooks gett oss en förklaring på musikens uppkomst i ett primitivt samhälle. (efter sju minuter kommer musikavsnittet)
Har ni några tips till blivande lärare som skulle kunna göra historieämnet mer levande?
Nu är det tre veckor sedan jag såg Rufus Wainwright i Ystad. Jag har nästan tappat känslan från konserten då chefen låter musiken flöda över kontorslandskapet. Jag är tillbaka.
Vilken tur att vi inte sitter i burar, och så bra att alla inte använder hörlurar! Fredageftermiddagar är viktiga – vi har en egen tolkning av “casual” och nu är jag redo för ledighet. Mer än redo.
Jag har haft några intensiva veckor med studentbesök i den verksamhetsförlagda delen av deras fjärde termin i lärarutbildningen. Nu ska trådarna knytas samman och min roll som mentor blir allt mer problematisk. Den dubbla uppgiften som stöd och betygsättare är komplicerad och jag tänker att studenterna har rätt att veta vilken Mats det är som besöker dem. Den vänlige och uppmuntrande mentorn eller den dömande och betygssättande anonyma och sorterande makten?
En förutsättning för att kommunikationen ska fungera är att vi har en gemensam grund i tolkningen av kriterierna för bedömning av deras prestationer. Helst ska jag även ha ett eget upplevt underlag – jag vill alltså ha sett studenten undervisa. Dessutom är handledarna och arbetslaget viktiga samtalspartner i en värdig bedömningsprocess.
Särskilt svårt tycker jag att gränsen mellan G och VG är. Det är lätt att hamna i en defensiv position där jag förväntas peka på brister hos de studenter som inte får betyget VG. Så här ser mitt redskap ut:
För Väl godkänd efter den andra terminen med VFT i lärarutbildning 90/180hp (termin 2resp. 4) ska studenten
• utifrån lärandeteori kritiskt kunna reflektera över och värdera sin praktik och lärarroll samt formulera tydliga och välgrundande slutsatser för den egna utvecklingen
• självständigt kunna planera och leda verksamheten på ett tydligt och demokratiskt sätt utifrån verksamhetens mål och relevanta och goda ämneskunskaper samt med beaktande av olika barns/elevers intressen, förmågor och behov
• på ett ansvarsfullt sätt visa förmåga att kommunicera och samverka med verksamhetens/skolans barn/elever och personal och reflektera över vad som sker i denna samverkan
När jag diskuterar med studenterna upptäcker jag att det finns en lucka i formuleringarna. Instinktivt vill jag belöna hantverket som ligger i att skapa energi, nyfikenhet och lust i undervisningen. Jag har alltså en mer eller mindre medveten bild av något som skulle kunna kallas “den goda lektionen” där jag letar efter mystiska kvaliteter som omedelbarhet, flexibilitet, inlevelseförmåga ja till och med karisma…
Idag inser jag att detta “hantverkskunnande” inte är centralt i de formuleringar jag förväntas använda. I stället är det den reflekterande förmågan som står i centrum.
Ständigt – alltid.
Å andra sidan går det inte att värja sig ifrån tanken att mina egna föreställningar om “god undervisning” kan vara ganska grumliga och fyllda av dold normativitet – samtidigt som jag talar om att studenten ska hitta sin egen stil och personlighet.
Skönt att det är helg!
Jag är misstänksam mot alla program och metoder som ska lära barn att vara snälla mot varandra. Men jag kan inte låta bli att bli stolt när Lärarnas tidning skriver om mina gamla kolleger på Östra Fäladens förskola som arbetar med Charliemetoden. Det känns äkta och jag vet att boken Hjärtestunder används på många förskolor.
Myndigheten för Skolutveckling har valt andra metoder i sin kampanj mot mobbning. Jan Björklund har som vanligt otur när han tänker och talet om evidensbasering är mest trams. Försöken att tillämpa en naturvetenskaplig terminologi på ett komplext problem är dömt att misslyckas och i värsta fall kan det leda till att pedagoger verkligen litar mer på metoden än på sina egna erfarenheter.
Det här med talangjakter är påfrestande – och fullständigt oemotståndligt när det gäller mobbade barn som får revansch.
Jag ger mig och blir minst lika rörd som publiken.
Jag är lite tagen över vilket fantastiskt stöd Zenits verksamhet har. De 130 personer som har skrivit under uppropet uttrycker sina tankar kraftfullt och jag inser att Zenit är en resurs för hela Skåne.
Därför blir det underligt att det inte finns något egentligt politiskt motstånd mot nedläggningen. Samma politiker som viftar med mångfaldsflaggor, fairtradecertifikat och globaliseringsbroschyrer – de är märkvärdigt tysta.
Alla är överens om att Zenit behövs men ingen vill betala. SIDAS motiveringar är bara pinsamma och lyckas inte dölja att det är en politisk markering. Utredningen bakom beslutet är bedrövlig och tanken på att barn idag är trötta på spel … Ja, vilka barn har de frågat?
Men det kanske är dags att skiljas från tanken på staten som ansvarstagande aktör i moraliska frågor? Det gick snabbt – men var inte helt smärtfritt.
Nu står hoppet till kommun, region och näringsliv. I skön förening.
Veckans ord var lurigt – men nog är cement något väldigt naturligt. I alla fall i betydelsen vanligt?
Klickbar bild
Jag läser Katia Wagners bok om Alexandramannen och har svårt att få känslan av obehag ur kroppen. 56 åtalspunkter resulterar i tio års fängelse och utvisning för Al Suhairy som enligt domen utgett sig för att vara “Alexandra” och arrangerat möten mellan sig själv och ett stort antal minderåriga flickor.
Boken inleds med flickornas berättelser, som ofta är förvirrande olika. Det handlar inte enbart om svaga och utsatta flickor som mannen har förfört med smicker, löften och kontant betalning. I stället tycks många av flickorna vara ytterst kompetenta när det gäller att styra sina liv, trötta på vardagen och skolan, men utsvultna på bekräftelse och äventyr. När de möter den manipulative förövarens knep tycks de flesta inte ha kunnat värja sig. De vill vara stora och de väljer sexualiteten som väg för att nå dit. Föräldrarnas har ofta varit nöjda med att flickorna inte varit ute och sprungit på nätterna.
I ett avsnitt ger Al Suhairy sin bild av händelserna. Han betonar det affärsmässiga och ser flickornas beslut som uttryck för självständighet. Bakom ordmassorna vibrerar något som jag tolkar som en äkta förvåning. Vad var det som hände när bilden av det frigjorda landet med de lättillgängliga flickorna förvandlades till tio år i fängelse?
Jag försöker läsa boken ur ett föräldraperspektiv och ett lärarperspektiv, men det tar emot att pedagogisera berättelserna. Varje öde har sin egen logik och jag har svårt att hitta generella drag som går att omvandla till regler eller råd. I slutkapitlet tar Katia upp olika modeller för att skydda barnen och lyfter det engelska exemplet som delvis handlar om att informera barn, kvalitetsmärka sajter och spåra upp förövare.
I den bästa av världar finns det trygga mötesplatser som samtidigt inbjuder till spännande kontakter. Undersökningar visar att barn är skickliga på att känna igen och avslöja vuxna som försöker infilterar ungdomssajter och att den överlägset största delen av nättiden sker i slutna rum med vänner. Men en dag är jag trött på vardagen och vill testa mina gränser i skydd av alternativa identiteter. Då tycks de flesta föräldrar vara långt borta och en del kanske väljer att inte vilja veta. Efter Katias bok har det blivit svårare att inte se farorna.
Den 22/4 kl 17.30 föreläser Katia Wagner på Lärarurbildningen i Malmö D131. Gratis.
Tysta tankar 