Jag har varit på bröllop och livet verkar ljust just nu. Varmt, vackert och romantiskt. Från Hammarbyhöjden ser jag platsen för akten – stadshuset
På söndagen stryker vi omkring och känner oss som turister. På Sergelstorg är annonstavlorna större och baddräkterna mindre.
Tänk att jag bott fyra år i den här staden. Dessutom i en känslig period av mitt liv.
Anne-Marie Körling skriver i nya numret av Lärarnas tidning om sitt arbetet med temat Bondgård i årskurs 2. Det är en skräckblandad och sedelärande historia som ställer en massa frågor kring skolans tradition av ett avprickbart innehåll.
En vän brukar ställa frågan:
– Varför arbetar många skolor med stenåldern i åk 3?
De flesta studenter tycks tro att det står i någon kursplan eller att det finns en rationell förklaring kopplad till barnens utveckling. Den sanna, och oändligt sorgliga förklaringen, är det påbjöds i LGR62 och har hängt kvar sedan dess. I många skolor reproduceras detta arv i lokala arbetsplaner som kanske skapar trygghet åt vilsna kollegier, men som hindrar att barns tankar tas tillvara. Står vi ut med frihet?
Till sist hänger frågan om vad barnen verkligen behöver kvar i luften – min gissning är att de flesta barn redan har haft temat Bondgården minst fyra gånger på förskolan.
Sydsvenskan har granskat skolorna i kranskommunerna och idag får barnen uttala sig:
-Mina föräldrar hjälper mig inte och jag vet faktiskt inte varför.
Intressant perspektivskifte – föräldraansvaret återuppstår. jag undrar om eleven har frågat sina föräldrar?
För att få eleverna att prestera bättre borde lärarna bli bättre på att ge feed-back, tycker hon. -De är dåliga på att berömma.
Nästa trend – i coachningssamhället är alla beroende av att ha en mental hejaklack som genom yttre belöning skapar inre motivation (eller om det nu är tvärtom…)
( xxxx) tror att Vellingeungdomarna kanske är lite latare än de som bor i Bjärred.
– Det finns så mycket att göra på fritiden här så vi hinner inte med att plugga.
Okej, nu blir det riktigt spännande. Nöjesutbudet i Vellinge är alltså alltför stort och därför misslyckas eleverna? Bör fritidsgårdarna stängas?
Det är bra att tidningarna skriver om skolan och ännu bättre att barnens röster hörs. Tror jag.
Mer bekymrad blir jag över Lars Hemzelius som kopplar de dåliga skolresultaten till frågan om inkluderande undervisning – en skola för alla. Den diskussionen tror jag bör föras i en annan mindre retorisk anda.
Debatten om skolan refereras idag i Sydsvenskan (länken är borta – Sydsvenskan har bett om ursäkt) och jag är bekymrad. Bo-Göran Dahl och jag hörde olika saker.
– Slopa intagningskraven, låt alla börja på lärarutbildningen och jag lovar att vi ska göra bra lärare av samtliga.
Orden är Maria Sundkvists, dekan och chef för lärarutbildningen vid Malmö.
Jag minns inte de kursiverade orden lovar och samtliga som får Maria att framstå som mer än lovligt idealistisk och naiv. Det vore förmätet att tala om vad min chef menar – och jag hävdar att hon är felciterad.
Dessutom är jag helt övertygad om att Maria är djupt medveten om att det finns en examensordning som reglerar vilka studenter som till sist kan kvittera ut en examen. Om det felaktiga citatet sprids riskerar myten om den kravlösa lärarutbildningen att spädas på.
Jag som arbetar i organisationen är förbluffad över hur stor del av vår arbetstid som faktiskt går åt till sortering och definiering av vad som krävs för att bli godkänd. Visisonen om att alla ska med är farlig för vår arbetsmoral eftersom vi riskerar att uppfatta studenternas tillkortakommande som ett personligt och moraliskt misslyckande för lärarutbildaren. Om Maria verkligen hade lovat att alla skulle lyckas – då övertog vi också ansvaret för studenternas studier, och det vill jag inte. Särskilt inte i en tid av krympande resurser.
Men frågan kvarstår: När ska sorteringen ske?
1) Före utbildningen – risken finns att stora grupper som skulle behövas för att vitalisera skolan stängs ute. Gymnasiebetyg är en bräcklig grund för att förutspå studie- och yrkesframgångar!
2) Under utbildningen – ja det är rimligt att en viss sortering sker och ofta är det bra att studenter tidigt får veta att de har valt fel yrke. Min oro är att vi idag sorterar bort fel studenter (d.v.s. de som inte kan anpassa sig till en akademisk utbildnings formella krav)
3) Efter utbildning – efter ett år utfärdas den egentliga lärarlegitimationen.
Fredrik sammanfattar reaktionerna på Reepalus utspel och han gör det bra.
Lite skräckblandat är det väl ändå att kommunfullmäktiges ordförande kan göra sådana här yrvakna utspel utifrån en dokusåpa? Jag är glad att Big Brother har sändningsuppehåll – där finns verkligen underlag för en utbildningspolitisk diskussion!
Nej, jag är inte arg – mest trött och lite uppgiven när skoldebatten bara blir mer och mer dynglik. Dårarna tar över och många jublar över populistiska utspel.
Trösten de senaste veckorna har varit Annika Norlin och Säkert som jag upptäckte alldeles för sent och nu måste lyssna till hela tiden. Eller ofta.
Det händer för mycket hemskt i världen. Jag förfasar mig motvilligt över ondskan och brottas med att hitta förklaringar till brotten. Det går trögt och frågorna blir fler och fler.
Vanligtvis är kvällstidningarna återhållsamma med detaljer om gärningsmännens bakgrund. Nationalitet beskrivs ofta som oviktigt och skulle kunna leda till förhastade slutsatser om vissa folkgrupper. Baksidan är att många läsare inte litar på tidningarnas rapporteringar och själva drar förhastade slutsatser.
Med denna bakgrund är det förvånande att alla tidningarna AB DN SDS envisas med att kalla den mordmisstänkta kvinnan i Arboga fallet för “tyskan”. Alla tankar om att dölja ursprunget är borta – här frossar tidningarna i våra fantasier om tyskor. Tacksamt rubrikord men ytterst osmakligt, om inte någon kan förklara för mig att nationaliteten är särskilt viktigt här.
Annars tror jag att rubriksättningen bygger på ett dolt tyskhat .
Jag befinner mig i naturfnatt och gör upptäcksfärder i kvällssolen. Den övergivna harven berättar något om tid och arbete. Vitsipporna är överallt.
Sydkraft har lärt sig betydelsen av god ledningsgatevård. Teleobjektiv, medljus och solens sista strålar.
Jag har tappat greppet om bloggen – naturbilder, relationsbilder och funderingar kring solljusets magiska betydelse. Och inte en rad om första Maj!
Jag hittade bloggen IT & Etik och blev glad över Jan Svärdhagens Powerpoint om Web 2.0 och Pedagogik 2.0.
Den skäms jag inte för att låna – det är liksom det som är budskapet!
Jag funderar över Yngve Wallins påstående i sin blogg på KK-stiftelsens webbplats och tar mig friheten att citera utförligt:
Den uppmärksamme har kanske lagt märke till att det har varit tomt i den här bloggen ett tag. Egentligen ger det en ganska bra bild av läget när det gäller visioner för framtidens lärande i Sverige i dag, tomt – och tyst. Jag undrar vilka konsekvenser den här fantasilösheten kan tänkas få på lite sikt.
Förutom den underliga slutsatsen att en tom blogg skulle vara ett symptom på fantasilöshet i landet reser texten intressanta frågor. KK-stiftelsen har länge haft en central position i arbetet med att utveckla intresset för ny teknik och förhoppningarna på att det ska rulla på av sig själv tycks komma på skam. Blicken vänds tillbaka mot en tid då det tycktes vara möjligt att verkligen leda skolor genom visioner (och mycket pengar). Idag beskriver Wallin situationen som att vi lider av brist på visioner.
” …det är hög tid att vi åter höjer blicken och börjar diskutera vad den här idéfattigdomen och bristen på framtidsvisioner kan få för konsekvenser.”
Jag tror att denna längtan efter visioner och framtidsentusiasm delvis är ett uttryck för ett främlingsskap inför ett nytt landskap. Vi har en situation där utvecklingen inte är förutsägbar och styrbar på samma sätt som tidigare då det ofta fanns en övertro på tekniska lösningar och massiva utbildningsinsatser.
Idag har de flesta studenter på landets lärarutbildningar högre digital kompetens än lärarna – och det behöver inte vara dåligt. Bilden av att leda utveckling och implementera teknik hos den okunniga massan är lite farlig eftersom den hindrar oss att se vilka kompetenser som redan finns hos barn, ungdomar och studenter.
Utmaningen idag är snarare att ta vara på och utmana dessa krafter inom skolans ramar, än att “visionera” fram något nytt.
På Malmö högskola har det länge talats om en portal som skulle ha alla funktioner – idag har även teknikerna insett att tiden för den typen av heltäckande webblösningar är förbi. Studenterna vill inte tvingas in i färdigbyggda system när de redan har byggt upp andra sätt att kommunicera. Om de heter MSN, Lunarstorm eller Facebook idag – ja då heter det något annat i morgon.
I den moderna visionen byggdes köpcentrum i alla förorter. De boende skulle inte behöva lämna sitt område. Detta var ett uttryck för den moderna visionen om det goda samhället som skapar den perfekta servicen åt medborgaren. Idag står många av dessa torg övergivna – trots den goda visionen om kommunala mötesplatser.
Kanske en del av IT-romantikens visioner riskerar att hamna i samma kategori på historiens sophög?
P.S. Att både de finska och danska exemplen kan vara inspirerande är en annan historia.
Tysta tankar 
