Bloggen är på väg att haverera i naturromantik. Nu är det midsommarljuset i björkdungen bakom kärret som blockerar min seriösa sida.
Medljus:
Motljus:
Underliga ljus:
Jag måste nog sätta upp någon form av regler för mig själv – eler inte…
Ett underbart tema och svårt svårt att välja. Därför vill jag visa ett litet bildspel med indiska ögon.
Diskussionen om de avhoppade manliga lärarstudenterna hamnade i allmänna resonemang om manlighet. På gott och ont, tänker jag eftersom positionerna ofta är ganska låsta och förutsägbara.
I dagens svd skriver Martin Gelin om hur mannen gestaltas i amerikansk film, och han ser ett starkt mönster i att mannen genomgående beskrivs som töntig, omogen och oförmögen till djupare relationer.
Frågorna hopar sig:
– Vad är egentligen manlighet?
– Vad menar vi med kris?
– Om det är en kris – vad beror den på och är det inte bara ett knep för att knipa offerrollen från kvinnorna?
Gelin ger exempel på den vildvuxna floran av populärvetenskapliga titlar i ämnet: Rädda männen, Männens förfall, Den trasige amerikanska mannen, Slutet på manligheten och Den förbrukade mannen.
Jag klarar mig med Susan Faludis Ställd, som fortfarande är en av mina viktigaste böcker. Hon visar att det det är möjligt att beskriva historiska förändringar utan att moralisera. När vi ser dagens hollywoodfilmer och undrar var de traditionella hjältarna tagit vägen (och var alla töntar kommer ifrån) då kanske tanken kryper fram att det som beskrivs som en flykt från manlighet och en hyllning till pojkaktig ansvarslöshet – detta inte är ett försök att skapa nya ideal utan snarare beskriver ett övergångstillstånd på vägen mot “ny manlighet”. Samtidigt som jag skriver detta känner jag invändningarna välla emot mig. Men det måste finnas något bortom machokult och tönteri.
Jag känner lockelsen i att inta en eklektisk hållning – alla har lite rätt fast på olika sätt – men intellektuell hederlighet tvingar mig att prioritera en förklaringsmodell för att förstå det som beskrivs som männens flykt från ansvar. Jag tror inte att den pojkaktiga hållningen är det “slutgiltiga privilegiet”. De män jag möter på lärarutbildningen är djupt seriösa och tar sin utbildning på stort allvar. De finner sig inte i en clownroll eller att vara stereotypa manliga förebilder.
Retro är kanske en möbelstil – men för mig är det nostalgi och sena nätter tillsammans med Radio Luxemburg, mystiska sändarsnamn och ett blågrönt öga som anger signalens styrka.
Jag lapar sol och njuter av lantlig idyll när hundratals starar sätter sig i körsbärsträdet över mig. Ljudet är bedövande och lite skrämmande. På en osynlig signal drar de vidare.
Lyssna!
Idag citerar jag helt ogenerat min chef Maria Sundkvist som har varit på konferens
Det andra var vad dekanen från Örebro universitet visade. Han har läst de två utvärderingarna av lärarutbildningen som gjorts under 2000-talet och lärarutbildningsutredningen som kom i slutet av 1990-talet. Genom att räkna orden ”disput” med avledningar och ”yrke” visade han med stor elegans på en förskjutning som skett i talet om lärarutbildningen. Talet om läraryrket har blivit talet om lärarutbildarnas akademiska utbildning. I slutet av 1990-talet handlade det om att göra en så bra yrkesutbildning som möjligt. Idag handlar kvalité om andelen disputerade i lärarprogrammet. Heja Owe Lindberg! Jag ser fram emot en kommande artikel.
Jag läste Lindbergs avhandling Talet om lärarutbildningen (2002) och var inspirerad av hans tankar att tänka kring vad en lärare egentligen är – hur den konstrueras genom retorik.
Ett problem i den utbildning som sjösattets 2001 var att den i vissa stycken var svår att förstå. Tolkningarna av vad som egentligen menades med ämne och AUO inbjöd till sofistikerade och auktoritära konstruktioner. Det var svårt att jobba med flexibilitet och studentinflytande om alla delar är integrerade och fusionerade med varandra. Varje progressionstråd hade sin egen logik och om vi ändrade i någon del hotades helheten. Ibland handlade mer om att göra rätt – än att tänka själv. (Väldigt mycket min tolkning)
Nu är budskapet från regeringen å ena sidan på gränsen till övertydligt med lätt populistiska traditionsbundna uppfattningar om stadieindelningar och ämnen – å andra sidan har regeringen lagt sig platt inför HSV:s mystiska och extremistiska tolkning av vad som är kvalitet i en yrkesutbildning.
Heja Maria!
Rockhistoriens tjatigaste hjälte är död. Lennart Persson hyllar Bo Diddley och han gör det med värme och värdighet. Kanske lyckas han beskriva något av det som vi slarvigt kallar rockens själ. Lite tomt är det i alla fall.
I nästa klipp dunkar han in sin berömda rytm – den funkar alltid!
Mer Bo
Så här års brottas jag och mina kolleger med kursplaner, schemaläggning, litteraturlistor, timfördelning, lokalbokning, gruppindelningar, examinationsformer och ibland även diskussioner om innehåll och arbetsformer. Det är lätt att gå vilse och fastna i praktiska detaljer.
Det finns en kraftfull överbyggnad av mål och examensordningar som allt ska underordnas och ibland glömmer vi bort att det finns människor andra sidan. Unga människor som kommer till oss med drömmar om att få vara med att forma en bättre värld.
Det är sjunde året jag möter nyantagna studenter och jag börjar ana hur de tänker. Dessa gissningar (eller kvalificerade antaganden som vi brukar säga) är nödvändiga för att jag ska våga planera undervisningen – samtidigt finns det stor risk i att det är mina fördomar som skapar studenternas bilder av sig själv. Tror jag att de är lata – blir de lata. Tror jag att de vill ta ansvar – ja då växer deras självförtroende och de kommer att överträffa sig själva.
Detta måste jag påminna mig om ofta!
Det är riktigt ljust nu. Klockan är 22.25 och kylan har smugit sig på efter en varm dag. Så här på våren är inte daggen lika påtaglig och det är torrt torrt torrt i markerna.
De sista strålarna lyser upp ett nystädat växhus. Solkulten griper tag i oss.
Jag funderar över manligt och kvinnligt beteende. I bloggvärlden är det ganska tydligt att det finns mönster för hur män och kvinnor framträder. På fotosidan Tisdagstema är 90 % av deltagarna kvinnor och en stor del av bilderna är från den egna trädgården. Jag tänker att min blogg ska vara en intellektuell och politisk arena för djup och allvar – inte en plats för fåniga blommor.
Nu har det hänt. Rhodendendron blommar och jag står stolt framför busken. Som det kan bli.
Tysta tankar 