Jag har verkligen brottats med ordet och blev lätt deprimerad när jag inte kom på någon bra bild. Är jag en person utan hopp?
Men – med lite hjälp hittade jag något som faktiskt inger mig hopp. Mannen på bilden lagar paraplyer på marknaden vid Mapusa i Goa. Det går att försörja sig, det går att återvinna paraplyer, det går att skydda sig mot regn. De fattiga människornas påhittighet är världen hopp.
Jag är fångad i nuet och vardagen. Ibland behöver jag hjälp med att se mig själv utifrån och ett historiskt perspektiv kan vara ett sätt. tanken på att dessa klippor formades på havsbotten vid ekvatorn för 500 miljoner år sedan för att sedan slipas av saltvindar – den tanken gör mig yr och lycklig.
Bäckhalladalens naturreservat norr om Simnrishamn är en plats som sätter igång tanken. Vulkanutbrott, istidsspår, kontinentalförflyttningar, landhöjning, erosion, vindslipning och mänsklig påverkan. Och så jag som står där och tittar på något som förändras sakta.
Ystad Allehanda skriver vackert om vår konsert i Hammenhög.
Jag är så glad att orkestern kommer ut och spelar ibland. Vi har alltid stora planer och det börjar bli lite pinsamt att det händer så lite. Men snart!
I morgon spelar Pontus Snibb på Valnöt och Kaprifol. Det vill jag inte missa.
Det finns inga berg i Skåne. Möjligtvis en och annan rullstensås eller moränhög som berättar något om istiden för den som kan tyda tecknen. Och ändå sticker det på vår tomt upp en liten bit urberg som antagligen går att beskriva i geologiska termer. Något har hänt hör för många miljoner år sedan.
I nattens regnvatten finns lite spridda växter och spegling av en blåsig men solig himmel. Solen reflekteras i en osannolikt blank panna med högt hårfäste.
Jag har faktiskt hår.
Det finns så mycket att glädjas över. Människans vilja att smycka sin omgivning blir väldigt tydlig på bordet för prydnadsaker på Spjutstorps loppmarknad. Samtidigt är det underligt att all denna skönhet inte lockar fler köpare.
Klickbara bilder – det är en del detaljer
Årstidernas skiftningar – och tidernas växlingar. Högtider är viktiga på landet.
Och snart är det jul
Jag har nog fått en överdos av loppmarknader. Bo Ohlsson i Tomellilla är lättare att förstå.
Jag är hemkär men ibland lyckas jag faktiskt ta mig iväg på konsert. Förra onsdagen spelade Rickard Lindgren och och Andi Almkvist på Valnöt & Kaprifol i Hammenhög.
Det var en fantastisk kväll i den vackra trädgården med skandinaviens äldsta blodbok. Hemma upptäcker jag Andis spännande filmer på Youtube.
På onsdag kommer Ulf Masken Andersson. Det kan bli riktigt bra.
“VÄTSKA benämner man definitionsmässigt allt som föredrar att lyda sin tyngd framför att upprätthålla sin form” (Francis Sponge)
Jag försöker läsa Allt av Martina Lowden. Det går inte så bra. Det är pretentiöst, fragmentariskt, osannolikt litterärt och säkert hopplöst begåvat – men jag kommer inte in i boken. Kanske är jag obildad och lite trög. Enligt de entusiastiska omslagstexterna handlar det om att lösa sin tonårskris genom litteratur. I så fall kanske litteraturen är det som hindrar oss att förvandlas till vätska? Jag känner suget och vill nog dras in i fallet. Litteraturen känns som en ironisk grimas – men vad ska vi ha den till? Hur mycket distans behöver en människa?
Jag har haft en intensiv dag som började på Äsperöds loppis (ja – jag ska visa mina nya motivtallrikar en annan gång) och slutade i min vän Håkans trädgård. Så här lät det när Peter Clemmedsson, Tomas Tellving, Stewe Claesson och Rolf Parleij spelade:
Och snart har Byggmarknaden 25-årsjubileum. Då blir det fest på riktigt enligt Remi!
En lärare har samlat in utdelade inbjudningskort (Sydsvenskan) SvD AB ) till ett kalas eftersom inte alla barnen var bjudna. Händelsen JO-anmäls och nu har vi en chans att få maktförhållandet mellan hem och skola prövat. Intressant och provocerande att döma av de många reaktionerna på hemsidan.
Jag anar att det är skolans värdegrundsarbete som ofta uttrycks i allmänna regler som “här är vi snälla mot varandra” men som nu bryts ner i mer detaljerade instruktioner för hur barn och föräldrar ska vara. Frågan är naturligtvis med vilken rätt skolan går in och försöker detaljstyra hur barnen firar födelsedag. Gränsdragningsproblemen hopar sig. Kommer skolan även att ta ansvar för gottepåsarnas?
Minnet av de egna barnens kalas vaknar sakta – rädslan för att inte göra rätt och insikten i att behöva ordna ett kalas för 28 nioåringar i en liten lägenhet. Jag förstår de föräldrar som väljer att köpa sig fria genom att förlägga festen till McDonalds.
Regeln som skolan bevakar är överlämnandet av själva korten. Än så länge finns det inte medel att kontrollera vilka tankar som tänks och vilka ord som viskas bakom ryggen på lärarna. Jag tror att det kommer en reaktion mot en skola som är besatt av sin egen godhet. Drömmen om den inkluderande skolan förvandlas till en totalitär mardröm. Eller som brevbäraren i Äppelkriget säger:
– Vi har våra turer och bestämmelser!
… eller att göra män av pojkar?
Björn Sundmark skriver om om scoutrörelsens bildande och Baden-Powells handbok Scouting for boys och jag blir nyfiken. Mina fördomar om den enkla och homogena scoutrörelsen, full av nationalism, militarism och könsstereotypi visar sig innehålla spännande motsägelser.
Jag blev aldrig scout och funderar lite över anledningen – det var något otidsenligt med de där riterna och lösenorden som jag hörde talas om. Nu tänker jag att det verkar vara en jättebra rörelse som förenar mytologi, gemenskapsriter, glada sånger, natur, händighet med någon form av moralisk hållning (hjälpsamhet!)
Är det för sent att anmäla sig?
Tysta tankar 