Våra ambitiösa studenter har genomfört en undersökning av populärkulturens funktion för barn och ungdomar i mångkontextuella uppväxtvärldar (ja – det är en pompös formulering!). Samtidigt läser de Magnus Persson bok Populärkulturen och skolan som är en stark uppgörelse med skolans tradition att dela upp kultur i hög/låg, nyttig/onyttig, fin/skräp.
Studenterna ger många exempel på hur pedagogerna kämpar för att upprätthålla gränslinjen mellan undervisning och underhållning. Datorspel tycks ofta beskrivas som underhållning (även när det är fråga om de allra torftigaste drillspel) och många menar med emfas att sådant får barnen syssla med hemma. Tanken på att spelen skulle kunna överbrygga dikotomin mellan underhållning och undervisning tycks vara väldigt avlägsen. En student menar att det krävs mod och kunskap för att kunna förklara för föräldrar och kolleger att det finns olika sätt att undervisa.
– Ja , det är delvis därför ni går här 3,5 år, tänker jag högt…
Observera att barnet (20 månader) har lärt sig att trycka förbi de segdragna repriserna som förstör speltempot. Jag känner två rektorer som är hängivna wii-spelare, som i-n-t-e har upptäckt denna finess.
Författarna redogör allvarligt för de stora frågorna och redovisar sina studier i tredje person på ett ibland skrattretande sätt. Men jag förstår att om vi ska presentera stora teorier måste vi också använda rätt ord – även om en viss ofrivillig pompositet lyser igenom.
Tysta tankar 