Kom och skriv mig det på näsan

Jag har lite dåligt samvete för att 300 studenter sitter och svettas över sin första hemtenta just nu när de borde vara ute och festa. Många frågor om formalia snurrar och ibland sprids rykten fortare än vinden. Oro är ingen bra grund för lärande.

Kursen heter Att bli lärare och är en del av allmänna utbildningsområdet inom lärarutbildningen. Målen är delvis av filosofisk natur och formuleringar om lärandets villkor och kunskapens former skrämmer dem som är vana vid mer handfasta resonemang.

Därför hoppas jag att någon inspireras eller tröstas av Hedvig Höks (Birgitta Anderssons) underbara sång och attityd till det här med kunskaper:

Betyg överallt just nu

Sydsvenskan tar upp betygsfrågan på tre platser idag. På ledarsida under aktuella frågor skriver Trevor Dolan om de uppenbara riskerna med att Reepalus förslag sänker effektiviteten och försämrar skolans resultat.

Nästan trettio år senare föreslår Ilmar Reepalu ett system som strider mot allt vi idag vet om motivation, självtillit, formativ utvärdering och framgångsrik skolutveckling. Reepalus förslag är ett recept för försämrade elevprestationer, något som varken Malmö eller våra barn har råd med.
Det är skolpolitiker, förvaltningar och rektorer som har ansvar för kvaliteten i skolan. Vi bör inte utvärdera enskilda lärare och försöka skuldbelägga en hel yrkeskår för politikernas och förvaltningarnas misslyckanden.


Malmösidan skriver Elin Fjellman om en modell för kursutvärdering som jag har svårt att koppla till Reepalus förslag. Den här sortens kvalitetsarbete borde vara okontroversiellt och frågan om den är analog eller digital av mindre betydelse. Helt avgörande däremot är hur resultaten tolkas och återkopplas. Som underlag för lönesättning är de hur som helst värdelösa.

Studenten ska ta ställning till följande påståenden och jag pekar på några svårigheter:

Jag har fått den hjälp jag har behövt för att nå mina mål.

Bilden av eleven som hjälptagare cementeras. Det kan finnas andra skäl till att eleven inte nått målen. Har läraren lyckats utmana eleven? “Mina mål” – är det kursens mål?

Jag tycker att bedömningen av mina kunskaper och färdigheter har varit tydlig.

En fråga som styr mot mätbarhet och som är ytterligt riskabelt om kursmålen är inriktade på kvalitativa nivåer.

Jag har fått tillräcklig information för att förstå målen med kursen.

Frågan om målens förståbarhet reduceras till en informationsteknisk nivå. Ett krav för godkänd skulle kunna vara att förstå kriterierna. Där börjar samtalet. Annars är det återigen lärarens tolkning som styr.

Jag tycker att jag haft inflytande på genomförandet av kursen.

Jovisst – en jätteviktig fråga, men svår att ställa i en centraliserad detaljstyrd skola. Vad är det studenterna förväntas ha inflytande över?

Jag har varit engagerad och delaktig under kursen.
Självvärdering är intressant men hur ska resultatet tolkas?

Jag är nöjd med lärarens sätt att arbeta under kursen.

Aha – vi mäter nöjdhet utifrån någon form av kundperspektiv! Inga kriterier eller tankar om vad som är viktigt! Den totala marknadsanpassningen tror jag kan vara ganska skrämmande för lärare med yrkesstolthet.

Jag är nöjd med kursen som helhet.

En fråga som borde kompletteras med en öppen del. Nöjdhet är ingen garanti för kvalitet.

Den tredje artikeln hamnade på inrikessidan och handlar om de orättvisa betygen:

Lärare kan ha svårt att skilja på vad elever kan och hur de uppför sig. De ska bedöma båda men bara sätta betyg på kunskaperna.

– Lärare blandar ihop det här, medvetet eller omedvetet, säger Karl-Gunnar Starck, skolutvecklare på Malmö högskola.

Jag blir alltid glad och stolt när min arbetsplats syns i debatten.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Too close baby

Ibland diskuterar vi distansens betydelse för att kunna göra en rättvis bedömning och jag brukar skryta med att med en professionell inställning är närhet inget problem. Vi har ju mål och kriterier o.s.v.

Idag känns det svårt att upprätthålla denna formella syn på bedömning och betygsättning. Under 3,5 till 4,5 år har jag följt 10 studenter under den verksamhetsförlagda delen av deras utbildning. Jag har sett deras stapplande första försök och jag solar mig i glansen av deras framsteg när de nu under sin sista termin betraktas som fullvärdiga kolleger av sina handledare.

Hela vägen har jag försökt hålla uppe bilden av att de äger rätten att definiera sin egen utveckling. Idealet om den personlige, flexible och ansvarstagande pedagogen förpliktigar till en öppen hållning från min sida. Jag har aktivt försökt styra dem mot att undvika ledtrådssökande i förhållande till mig. Olikhet i tanke och handling är en viktig kvalitet. Jag är lite romantisk när det gäller självständigt tänkande.

Nu sitter jag här och försöker sortera intrycken efter åtta timmars intensiva samtal. Uppdraget att försöka urskilja de som inte bara förstår utan även uppfyller VG-kriteriet känns tungt och i någon mån också meningslöst. Varför slösar jag energi på detta?

Eller är den obehagliga sanningen att jag har kommit studenterna för nära? Jag vill inte sortera mina barn efter kriterier som de inte fullt ut förstår. Risken är stor att de tolkar ett uteblivet VG som att jag bestraffar deras självständighet – och då blir det en sur eftersmak på en lång och intensiv relation

För VG efter den avslutande kursen med vft på avancerad nivå ska studenten kritiskt värderande och med beaktande av olika perspektiv på lärande och undervisning kunna reflektera över sin praktik och sitt läraruppdrag i förhållande till lärandeteori samt kunna utvärdera sin verksamhet/ undervisning och formulera kvalificerade slutsatser med skolutvecklande arbete som tydligt mål.

Ur På väg mot läraryrket

Och i detta ögonblick tar jag farväl av tanken på att formativ och summativ bedömning är möjlig att förena i samma kropp – studenterna har rätt att veta vem det är de möter. Vännen eller bödeln.

Vad tror du på?

Ibland är jag rädd att mina kritiska sidor tar över. Det är lätt att glida in i en genomskådande negativ position som sågar stort och smått. Därför kanske det är på tiden att jag avslöjar vad jag verkligen tror på inom pedagogiken.

Jag tror på det inifrånstyrda lärandet. Lusten att pröva och viljan att kämpa sig igenom svårigheter är för mig den högsta formen av undervisning och de skickligaste pedagogerna är de som skapar förutsättningar för utmaningar och har vett att hålla sig undan när det verkligen händer.

Idag smyckar pedagoger skolor och förskolors väggar med vackra bilder. Jag vill se prov på ansträngning och målmedvetenhet hos barnen – inte dessa dekorativa bilder som smickrar personalens fåfänga: “Se så fin verksamhet vi har och se så fina bilder barnen har gjort”.

Filmen är mitt manifest – den sammanfattar allt jag tror på:

alternativ länk

Tack till Anne-Marie som gav mig impulsen

Flyttfåglarne – avfärden

Hela dikten – att deklamera

Stagnelius sa det bra. Fast google hittade naturligtvis en annan dikt med samma titel men med undertiteln Återkomsten. Författaren heter Anna A.

De komma på brusande vingar
Der uppe bland vårskyar små!
Hör, nästan melodiskt det klingar,
När samfäldt de luftströmmen slå!

I flockar sig tåget syns dela:
De rasta vid skimrande vik,
Der böljorna smått börja spela
En gripande välkomstmusik.

Hvar sippa för gästerna niger:
Välkomna, ty nu är det vår,
Då sången mot himmelen stiger,
Då känslan ej tiga förmår!

Välkomna! Jag vinkar med hatten
Från dörr’n af mitt landtliga tjäll.
Så lång var den vintriga natten,
Som svepte sig kring våra fjäll!

De kläda sig, lundernas toppar,
De morna sig, tufvornas små;
Så sjungen bland svällande knoppar,
Mitt hjerta skall lyssna derpå!

Jag ock är — en flyttfågel bara,
Som lyfter på vingen i sång,
Tilldess jag får jublande fara
Mot sommarens länder en gång.

Anna A.

Som den obildade tölp jag är erkänner jag en lucka när det gäller Anna A:s författarskap.

Kung Karl den unge hjälte….

…han stod i rök och damm

Jag har varit på Malmö högskolas årshögtid och t-r-o-r att jag genom rökmolnen skymtade Anders Flodström som är universitetskansler, vilket är detsamma som chef för det fruktade och älskade Högskoleverket i vars prosaiska lunchrum finns en vägg som pryds av alla de upphöjda män (och en kvinna) som axlats ämbetetskåpan och kedjan med de tre kronorna sedan kung Karl XlV Johans dagar. (Är det verkligen jag som skriver så här långa och otympliga meningar????) På denna wall of fame samsas kungligheter med Sigbrit Franke (den första?) och Anders Flodström i skön om än oväntad förening. Måste ses.

Flodström berättar att han hellre hade burit en egensvettad hockeytröja med tre kronor på än den där tunga kedjan och jag tänker att det går väl att ordna.

Det var mycket högtidligt och trots en rökmaskin som löpte amok och spred dimma över konserthuset lyckades jag uppfatta en hel del tänkvärdheter. Ibland blev kontrasten mellan de sektliknande ritualerna (hatten, ringen, dokumentet) och de ytterst konkreta och självbelåtna beskrivningarna av vetenskapens uppgift (“genom att förbättra munhålehygienen har vi lyckats förbättra tandstatusen och därmed höja folkhälsonivån…”) lite svårsmälta – men jag inser att detta är en viktig del av universitetsvärlden och jag är glad över att få kika in i den.

Roligast var det att se min begåvade kollega Lotta Bergman ta emot belöningen för årets bästa avhandling ur en skämtsam (galghumoristisk) bankdirektörs händer. Nu är hon inte bara årets svensklärare – hon är farmor också! Grattis till allt!

Särskilt grattis till Malmö högskola som fyller tio år. Mitt bidrag är en blomma i det vardagliga Malmö – så som högskolan vill profilera sig.

Love me or leave me

Ibland blir jag avundsjuk på engelska textförfattare som tycks simma i ett hav av behagfulla stavelser – färdiga att sammanfogas till välljudande textrader fyllda av mening och djup.

Nina Simones version av Love me or leave me är en sådan sång som bara svingar sig ut och till synes utan motstånd svävar iväg. (Tvinga mig inte att jämföra med Billie Holiday hjärtskärande tolkning)

Love me or leave me and let me be lonely
You wont believe me but I love you only
Id rather be lonley than happy with somebody else

You might find the night time the right time for kissing
Night time is my time for just reminiscing
Regretting instead of forgetting with somebody else

Om det finns någon som inte förstår betydelsen av alliterationer och inrim är detta ett tillfälle att fördjupa sig i konstformen. Samtidigt löser vi upp gränsen mellan jazz och klassisk musik.

Själv minns jag en kväll där vi hade bjudit mina föräldrar på Nina Simone i Lunds stadshall 1986 (?). Hon var ett nervöst vrak och jag förstod att det krävdes stora insatser av arrangörerna att få upp henne på scenen. Extranumret var He´s gotta whole world in his hand och det var bara mamma som gav sig helt hän då hela publiken höll varandra i händerna med armarna i luften. Själv var jag lite generad över publikfrieriet. Idag skäms jag över vilken trist elitistisk inställning jag hade.

Prince-vecka på Morgonpasset

Ibland är radio bra och idag räddade P3:s morgonpasset min dag. Nästa vecka är det Princetema och då gäller det att maila in och önska väckning på Princetema. Jag fastnade som vanligt på Youtube och blev glad över klippet där James Brown drar upp Michael Jackson och Prince på scenen.

Det är en uppvisning i gåtfull manlighet – eller nånting helt annat? Men jag anar en viss prestigfylld rivalitet på scenen.

Jag ska hem och träna på mina moves – med eller utan mikrofonstativ.

Nedläggningspartiet Fp

Folkpartiet tuffar på och kommer med nya djärva förslag som ska höja läraryrkets status. Det gamla liberala mångfaldspartiet har blivit det nya centralistiska toppstyrningspartiet.

Vaga tankar om kvalitet paras med teknokratiska principer för vem som ska hålla i yxan (politikerna överlåter detta åt högskoleverket)

Jag säger som Per Ahlmark:
– Lycka till!