Peter Thoreström skriver en krönika i Lärarnas tidning om manlighet och vi är inte helt överens. (Varför skulle vi?)

Han lyfter många intressanta aspekter om konstiga förväntningar på vad den här diffusa kategorin “män” förväntas tillföra och så långt har jag inga problem att följa med. Bilden av den stereotype mannen är en historisk tvångströja som ingen ska behöva slå knut på sig för att fylla ut.

Jag har nämligen kvinnliga kolleger som är enormt duktiga på att snickra, praktisera allehanda bollsporter och skjuta älg. Så det kan inte handla om att jag som manlig lärare på något vis ska kunna kompensera för förmodade brister hos kvinnor.

Det största problemet är kanske föreställningen att Peter  försöker definiera sig själv som förebild. Den traditionella bilden av socialisation som ett övertagande av roller är bekymmersam på många plan och i ett postmodernt samhälle blir den absurd. Särskilt om kvinnliga kolleger är mer kompetenta inom området.

Mitt förslag är att de män som ger sig in i skolan ska ta farväl av tankefiguren “förebildlighet” och närma sig frågorna om innehåll och organisation. Om de är helt bekväma med de ämnesval och arbetsformer som dominerar finns det naturligtvis ingen anledning att diskutera genusaspekter – annat än försök att komma åt dolda maktordningar.

Men om de ser skolan som ett uttryck för traditionella kvinnliga värderingar och dessutom känner ett lätt främlingsskap inför det sätt som undervisningen bedrivs på – då kanske det är läge att fundera över i vilken mån skolan kan analyseras som genuskodad eller neutral.

Kanske är det där jag kan betrakta mig själv som en särdeles god manlig förebild, för att jag valde ett traditionellt kvinnodominerat yrke.

Jag tror att Peter har andra funktioner i organisationen än att visa upp ett otraditionellt yrkesval. Den sortens hjältemod har begränsad lyskraft. Efter 25 år i förskolan kändes det ganska underligt att reduceras till “den manlige förskolläraren”. Frågan om vilka kvaliteter jag tillförde verksamheten blev mer intressanta.