Utredningen är bekymrad över könsobalansen inom lärarkåren. Även om de flesta EU-länder har ännu större kvinnomajoritet finns det en vilja från regeringen att rekrytera fler män.

Rekommendationen om att tillämpa någon form av antagningsprov kan underlätta beslut om positiv särbehandling, dvs. att vid i övrigt lika meriter kan det underrepresenterade könet ges företräde till en utbildningsplats. Understrykas bör att de förslag och rekommendationer som utredningen ger för en ny lärarutbildning sammantaget förväntas leda till en förbättrad rekryteringssituation generellt sett. Samtidigt finns inslag som kan antas vara särskilt lockande för manliga sökande. (Lärarutbildningsutredningen s. 426)

Jag blir mer och mer nyfiken på dessa antagningsprov som förväntas lösa centrala svårigheter – både när det gäller studieavbrott och rekrytering. På min enhet har vi 500 sökande till 320 platser och jag undrar hur en organisation skulle se ut som hanterar alla dessa tester på ett rättssäkert sätt. Jag anar att kostnaden skulle överstiga kursbudgeten för första terminen och ser inte någon självklar plats i almanackan för när de skulle äga rum? Förutom den mystiska idén om att kunna förutsäga en nittonårings utvecklingspotential under 4,5 år på ett bättre sätt än gymnasiebetygen? Jag anar ett lätt övermod och skulle nog tveka att ta på mig ett sådant diffust uppdrag. Risken är stor att det är testarens fördomar som styr urvalet snarare än objektiva kriterier (om det nu skulle råka finnas några sådana?).

Nåja – vad är det för inslag som skulle “antas vara särskilt lockande för manliga sökande”? Finns det någon substans bakom detta antagande eller är det bara essentialistiska gissningar? Skulle män vara mer beroende av status och mindre intresserade av de delar av skolans uppdrag som sker utanför klassrummet?

En viktig invändning mot förslaget är den avgränsning mellan åldrar som utredarna tror ger ökad status. Jag är tveksam till att rekommendera män att söka sig till en treårig förskollärarutbildning när jag vet att deras yrkesframtid kan förstöras av en vaga anklagelser. Möjligheten att genom dubbla behörigheter röra sig mellan åldersgrupper tror jag är betydelsefull när det gäller att öka attraktionskraften i yrket för de män som inte är besatta av “omsorg”.

Utredaren kopplar genus till “undervisning” som i särskild hög grad förväntas locka män.

Denna utrednings förslag är ett tydligt ställningstagande för att undervisningsuppgiften bör få större tyngd i läraruppdraget. Lärarna har under de senaste decennierna fått ta över en mängd uppgifter som tidigare låg på andra yrkesgrupper, arbetsuppgifter av administrativ, elevvårdande eller social natur.

Vi har gjort enkäter bland manliga studerande och det är en splittrad bild som framträder. Jag ser inget generellt motstånd mot att delta i skolutveckling eller uppgifter av social natur. Jag tror inte att män är  mer ämnes- eller åldersfixerade än kvinnor. Utredningen sprider tyvärr fördomar.

Kanske beror läraryrkets bristande status och attraktionskraft till stor del på den rätt andra tycker sig ha att föreskriva hur lärarna ska arbeta, istället för att lyssna till professionens egna företrädare. Om lärarna ”myndigförklaras”, som en av avsikterna bakom 1990- talets decentralisering var, och lärarutbildningen ger lärarna de redskap de behöver för att, på vetenskaplig grund och med hjälp av beprövad erfarenhet, verka som specialister på undervisning och lärande, är mycket vunnet.

Här svindlar tanken. Utredaren som till stor del framstår som en lojal Björklundlakej hyllar här decentraliseringen och behovet av att lärare får och ska tänka själv? Hur rimmar detta med detaljstyrning och inspektionsmyndigheter som berövatr landets lärarkårer de sista resterna av yrkesstolthet? Går denna plötsliga frihetsvurm att förena med de nervösa förslagen i utredningen som snarare bygger på hafsiga utvärderingar och nostalgi än självständigt visionärt tänkande?

Det avslutande liberala credot ekar tomt över de lärarutbildningar som läggs ner på grund av att de vågar tänka själv:

Med ökad professionalitet och högre kvalitet i utbildningen följer att läraryrket måste återfå karaktären av frihet under ansvar.

I folkpartiets Sverige hyllar vi friheten under mycket bestämda villkor.