Filosofiska rummet är ett inspirerande program. Veckans avsnitt handlar om kollektiva minnen och jag dras in i samtalet. Vi behöver de här berättelserna för att uppleva våra liv som meningsfulla. En av deltagarna försöker dra en gräns mellan historia och myter men jag tror att det är svårt att beskriva denna skillnad.

Länk

Om ett människoliv varar i åttio år, varar ett samhälles i hundratals. Om en människas minnen kan leva i decennier, räknas samhällets kollektiva minnen i sekler.

Men vad är egentligen kollektiva minnen? Stora historiska händelser, eller fungerar också sagor och myter? Brons i fotbolls-VM? Hasse & Tage? Hur formas och bevaras våra kollektiva myter, och inte minst: vad fyller de för funktion för samhällslivet? Är de alltid av godo, eller kan de möjligen skapa kollektiva vanföreställningar om t ex det egna folkets överhöghet?

”Vi behöver det förflutna nu, för att skapa framtiden”, anser etnolog Birgitta Svensson i veckans samtal. Övriga gäster är Per Svensson, journalist, och Bo Isenberg, sociolog. Programledare är Lars Mogensen, producent Thomas Lunderquist.

Jag funderar vidare över hur nätet hjälper oss att skapa kollektiva minnen i form av digitala möten. Det flesta aktiviteter resulterar i någon form av spår.  Jag tror vi behöver träna oss på att se Bilddagboken, Facebook, Lunarstorm, MSN, Youtube, Myspace, twitter och bloggar som en del av vårt kollektiva minne. Tillsammans bildar de en form av gemensam berättelse.

Bananer är ett aktuellt ämne

Dole-fria bananer!

Heja Fredrik Gertten!

Fredagsfärger

Vi äter med ögat. Smak och färg smälter samman med ljud och doft på marknaden i Mapusa, Goa. Den nöjde affärsmannen tycks vara väl medveten om värdet av fruktens utseende.

Aubergine - förstora

Tisdagstema

James Brown mår också bra (nytt fönster)

Min lille vän och jag samtalar gärna på hemmagjord teve-amerikanska. Ett språk bara barn kan förstå.

Och jag.

Länk

…och upptäcker till min förfäran att vissa av dem kan jag fortfarande ordagrant.

Tågvärden Malte Lindeman skapade ordet “flerpor”. På sextitalet visste alla hur en sådan såg ut. Idag möter jag studenter som inte känner till ordet.

Länk

Det har hänt en hel del med Statens Järnvägar.

Jag befinner mig i Hasse Alfredsonsk trance och hisnar över sången om Onkel Enkel. Den sjöng vi i Kirsebergs sexårskör på 90-talet med 200 barn i Paulikyrkan. Jag kan fortfarande texten.

Länk i nytt fönster – sjung med!

• Onkel Enkel
• Onkel Enkel han är rik,
• han har en fabrik.
• Varje dag så glad han går
• dit och nya pengar får.
• En gång sågs Onkel Enkel sticka
• en miljon i varje ficka.
• Varje ficka full,
• silver, mynt och guld,
• då något gräsligt sker.
• Brallorna ramlar ner!
• Den som inga byxor har,
• han får gå med rumpan bar.
• Ram pam pam pam.
• Rabadaba da, Sadam.

• Vem kör varuhusets hiss?
• Jo, det gör en viss
• Farbror gamle Urban Propp,
• som har hängslen kring sin kropp.
• En gång hängde de utanför en,
• fastnade i gallerdörren.
• Och när lille Propp
• med hissen åkte opp,
• nå´t fasansfullt man ser.
• Brallorna ramlar ner!
• Den som inga …

• Morbror Buttig var så tjock,
• sprängde jämt sin rock.
• Fet och stor och rund och röd,
• levde mest på wienerbröd.
• En gång tänkte nu denna bastanta
• farbror ta och börja banta.
• Åh, vad gubben svalt,
• alltihoppa smalt.
• Han bantar aldrig mer.
• Brallorna ramlar ner!
• Den som inga …

“Existensfett”?

“Kapten Anders Frossa”?

“Kapten Anders Statement”?

Jag har uppdaterat flash och har numera tillgång till både Deezer och Spotify. Kanalsimmaren Malte Lindeman håller fortfarande och jag älskar hans sätt förhålla sig till svårigheter. I skolans värld är detta lättsinne en överlevnadsreflex.

Länk

Förstora entrén till Folkets Park i Malmö

Denna plats har varit ett verktyg för arbetarrörelsen i Malmö under mer än hundra år.

Mer tisdagstema

Jag läser Mariann Enös rapport om  Malmö stads försök att komma åt problemet med orättvisor inom utbildning. Under perioden 2005-2008 fördelades totalt 148 miljoner kronor till malmöskolor med låg måluppfyllelse.

Sydsvenskan presenterar författaren och jag börjar tycka att de olika rapporterna från Skolverket och malmö stad griper in i varandra. Ett samhälle som slår knut på sig själv för att kompensera barnens olika uppväxtvillkor – och som tycks vara lika oskuldsfullt förvånat när klassamhället visar upp sitt nakna sorterande  ansikte.

Länk till rapport

Många kloka tankar uttrycks men den obehagliga känslan hänger kvar – åtgärderna var kortsiktiga och otillräckliga. I besparingstider finns det inte.

En grundskolerektor beklagade den dåliga kommunikationen med föräldrarna: ”Föräldrarna är det viktigaste vi har och vi har inte föräldrarna.”

Mariann Enö reflekterar vidare om frågan i sin utvärdering:
– Kanske är det så enkelt som en av rektorerna i utvärderingen tar upp – man glömmer att fråga föräldrarna hur de vill ha det.