Plötsligt i Vinslöv – igen

Dokumentären om Vinslöv sänds igen tillsammans med uppföljaren (Länk)

Sändningstider: Plötsligt i Vinslöv
SVT2 Söndag 13 dec 2009 kl 20.00
SVT1 Måndag 14 dec 2009 kl 04.00
SVT24 Fredag 18 dec 2009 kl 19.00
SVT1 Torsdag 31 dec 2009 kl 10.10

Sändningstider: Plötsligt igen
SVT2 Onsdag 16 dec 2009 kl 20.00
SVT24 Lördag 19 dec 2009 kl 21.00
SVT1 Fredag 1 jan 2010 kl 10.10

När mitt liv känns svårt och jag tvivlar på min förmåga – då brukar jag tänka på minigolfspelaren som säger ungefär:
– Jag vill slå bollen i hål, jag kan slå bollen i hål, jag ska slå bollen i hål!

Det funkar för mig.

trailer

Är “statsfeminism” ett negativt laddat uttryck?

Jag försöker hitta ett neutralt språk för att tala om svåra saker. De flesta verkar vara överens om att det finns olika sorters feminism och några rubriker tycks mer etablerade.

Dikotomin särartsfeminism/likhetsfeminism ser jag som en intellektuell återvändsgränd. Ingen vettig människa diskuterar längre om det är arvet eller miljön som styr våra liv?

Kritiker av feminism använder ibland nedsättande uttryck som t.ex. “proffsfeminism”. Det är ganska låg retorik att misstänkliggöra personers åsikter genom att anklaga dem för kommersiella motiv. Inom media förekom ett tag begreppet “yrkesdemonstranter” som tillmäle mot personer som tog ställning.

Mer intressant tycker jag nog att begreppet “statsfeminism” är. När riksdagen antog könsmaktsordning som överordnat perspektiv för svenska politik uppstod ett behov av politruker som bevakade utredningsdepartement och utskott. Alltså är det logiskt att begreppet befrias från sin negativa laddning och helt logiskt att direktören för NIKK Solveig Bergman använder uttrycket som en beskrivning av den egna verksamheten. (Länk)

Är mansrörelsen antifeministisk?

Jag träffar Pelle Billing och Michael Högberg idag. Vi diskuterar förhållandet mellan mansrörelsen och feminismen. Utgångspunkten är en gemensam övertygelse om att teorin om könsmaktsordning är ett begränsat redskap för att analysera relationer mellan män och kvinnor. Dessutom finns en uppenbar risk att detta perspektiv blockerar viktiga frågeställningar.

Michael är familjestödjare och brottas med den ensidiga bilden av mannen som förövare i relationer. Pelle formulerar sig mer övergripande. Jag visar en text som Pelle har skrivit för en feministisk och vänsterintellektuell kamrat. Han säger förfärad:
– Om jag hade läst något sådant när jag var 19 år hade jag köpt det fullständigt!

Antagligen var det enklare att orientera sig när alla feminister var goda och kritikerna neanderthalmässiga våldsverkare. Varken Pelle, Michael eller jag lever helt upp till den bilden.

I akademiens värld finns en stark längtan att definiera vilka perspektiv som är accepterade och en snabbhet i att demonisera motståndarna. Logiken är ganska primitiv:
– Antingen är du för eller emot. Du kan också vara fiendens fiende. Men kom för helvete inte med någon intersektionell sörja och stöka till det!

Jag fortsätter att hävda en ståndpunkt som skulle kunna kallas maskulinistisk när det gäller frågan om varför män bör arbeta i förskola och skola. Frågan om jag samtidigt knuffas ner i en antifeministisk låda? Den kvinnofientliga tonen i en del bloggkommentarer skrämmer mig. De kompisarna behöver jag inte.

Min första ansiktsmask

Min första ansiktsmask

Manliga nätverk – trevliga och neutrala?

I Malmö ställer den folkpartistiske politikern Björn Lagerbäck en enkel fråga till Kjell-Arne Landgren (s):
 – Ämnar du ta initiativ till bildandet av ett manligt nätverk?

Detta nätverk skulle då få i uppdrag att bilda opinion för kvinno- och barnfrid.

Jag har svårt att sätta ord på min misstro mot den här formen av uppifråninitierade nätverk – särskilt när jag sympatiserar med goda avsikten. Men det är något som gör mig avvaktande. Jag förstår inte varför Björn menar att ansvaret faller på Kjell-Arne? Gör det själv!

Min lilla söta hjärna försöker förstå vad ett manligt nätverk egentligen är. På diskussionsforumet Feminetik möter jag en hätsk debatt om faderrättsrörelsen som signaturen “najs” menar är en “normalisering” av antifeministisk retorik.

Mäns kamp för att få vårdnaden om sina barn och viljan att dela föräldradagarna är då  i grunden ett uttryck för kvinnoförakt och antifeminism. I ett obehagligt inlägg berörs PAS som, om jag förstår rätt, är ett försök att beskriva  anklagelser om pedofili som något normalt i vårdnadstvister. (jag kan ha missförstått detta!)

Exempel på forum där detta kvinnoförakt odlas menar “najs är:

“Wikipedia engelsk version skriver om PAS och hur Gardners teori avvisas av all vetenskap[länk]

Men fadersrättsrörelsen här liksom i andra länder påstår att PAS är utbrett (vilket de nog är ganska ensamma om att hävda). Några exempel på fadersrättsrörelsen, varav så gott som alla driver PAS (en del påstår tom att det är “vetenskap”):
Pappa-manualen [länk] 
GenusNytt [länk] 
Pappa-barn [länk] 
Pappa-barn-Sverige [länk]
Pappaombudsmannen [länk] 
Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening [länk] 
Pappaliv [länk] 
Nodaddy [länk]
Papparättsgruppen [länk] 

Även Styvmorsviolen driver såna frågor som är typiska för fadersrättsrörelsen. [länk] “

När vi försöker driva ett nätverk på lärarutbildningen med den begränsade målsättningen att öka andelen män i skola och förskola känns det besvärande att hamna i närheten av detta polariserade fält. Samtidigt är det antagligen svårt att undgå vissa kärnfrågor som

1) Är den ensamme mannen alltid en representant för könsmaktsordningen  – även om han enbart utgör fem procent av personalgruppen? Vilka konsekvenser får detta perspektiv?

2) Går det att beskriva kvalitativa vinster med att män arbetar i förskola/skola utan att anklagas för biologism/essentialism av likhetsfeministister?

Det går naturligtvis att bedriva ett nätverk som väljer att nonchalera de här inflamerade frågorna och vara just ett nätverk för inbördes stöd och erfarenhetsutbyte.

Min lille vän 79 – ursprunget

Min lille vän tror att han ska få vara tomte i jul. Det kommer inte att hända. Jag har bestämt mig för att dekonstruera vännen innan han drabbas av fullständigt storhetsvansinne.

Det kan vara nödvändigt med lite bakgrundsinformation. En lokal tidning har en konstklubb. Styrelsen gör inköp och på årsmötet lottas konstverken ut till medlemmarna som får välja i turordning. Den lille vännen hörde inte till högvinsterna men är nu en värderad medlem av min familj.

Förra veckan fick jag tillfälle att tacka Ulf Liljebäck som köpte in konstverket. Det kallar jag god smak.

Fler liten vän

Potatishuvudsblues och meningen med livet

I en Manhattan beskriver Woody Allen några anledningar att i-n-t-e ta livet av sig. Länk

Jag delar hans passion för Potato head blues med Louis Armstrong – kanske för att jag har lagt ner massor av tid på att lära mig banjosolot. Det kan också bero på Johnny Dodds oberäkneliga klarinettspel eller det tunga trumgunget med ett avslutande mördande cymbalslag. Den givna förklaringen är annars den glänsande trumpettonen  (fast det är nog en kornett).

Det är här jag tvångsmässigt brukar klämma till med någon pedagogisk krystad koppling, som till exempel “imitationens kraftfulla påverkan vid lärandet”. Kanske räcker det med att påpeka det “meningsfulla sammanhangets betydelse”. Man kan också se det ur en helt pedagogikbefriad synvinkel. Jag är trött på teorier om lärande.

En bättre idé är att läsa om Armstrongs självbiografi Mitt liv i New Orleans. Han lärde sig spela trumpet på ungdomsvårdsskola – se där ett exempel på lyckad rehabilitering och kulturens undergörande effekt!

Jag var tvungen att googla potatishuvud – länk.

Och fler citat Woody Allen