I Malmö ställer den folkpartistiske politikern Björn Lagerbäck en enkel fråga till Kjell-Arne Landgren (s):
– Ämnar du ta initiativ till bildandet av ett manligt nätverk?
Detta nätverk skulle då få i uppdrag att bilda opinion för kvinno- och barnfrid.
Jag har svårt att sätta ord på min misstro mot den här formen av uppifråninitierade nätverk – särskilt när jag sympatiserar med goda avsikten. Men det är något som gör mig avvaktande. Jag förstår inte varför Björn menar att ansvaret faller på Kjell-Arne? Gör det själv!
Min lilla söta hjärna försöker förstå vad ett manligt nätverk egentligen är. På diskussionsforumet Feminetik möter jag en hätsk debatt om faderrättsrörelsen som signaturen “najs” menar är en “normalisering” av antifeministisk retorik.
Mäns kamp för att få vårdnaden om sina barn och viljan att dela föräldradagarna är då i grunden ett uttryck för kvinnoförakt och antifeminism. I ett obehagligt inlägg berörs PAS som, om jag förstår rätt, är ett försök att beskriva anklagelser om pedofili som något normalt i vårdnadstvister. (jag kan ha missförstått detta!)
Exempel på forum där detta kvinnoförakt odlas menar “najs är:
“Wikipedia engelsk version skriver om PAS och hur Gardners teori avvisas av all vetenskap[länk]
Men fadersrättsrörelsen här liksom i andra länder påstår att PAS är utbrett (vilket de nog är ganska ensamma om att hävda). Några exempel på fadersrättsrörelsen, varav så gott som alla driver PAS (en del påstår tom att det är “vetenskap”):
Pappa-manualen [länk]
GenusNytt [länk]
Pappa-barn [länk]
Pappa-barn-Sverige [länk]
Pappaombudsmannen [länk]
Umgängesrätts Föräldrarnas Riksförening [länk]
Pappaliv [länk]
Nodaddy [länk]
Papparättsgruppen [länk]
Även Styvmorsviolen driver såna frågor som är typiska för fadersrättsrörelsen. [länk] “
När vi försöker driva ett nätverk på lärarutbildningen med den begränsade målsättningen att öka andelen män i skola och förskola känns det besvärande att hamna i närheten av detta polariserade fält. Samtidigt är det antagligen svårt att undgå vissa kärnfrågor som
1) Är den ensamme mannen alltid en representant för könsmaktsordningen – även om han enbart utgör fem procent av personalgruppen? Vilka konsekvenser får detta perspektiv?
2) Går det att beskriva kvalitativa vinster med att män arbetar i förskola/skola utan att anklagas för biologism/essentialism av likhetsfeministister?
Det går naturligtvis att bedriva ett nätverk som väljer att nonchalera de här inflamerade frågorna och vara just ett nätverk för inbördes stöd och erfarenhetsutbyte.