Att leta efter inkonsekvenser

Julen är frågesporttid och för de av oss som inte alltid fick chansen att briljera med vår bildning i skolan är varje speltillfälle en senkommen möjlighet till revansch.

Ett favoritspel är 500 av hiphip-gänget som lyckas förena onödiga trivialiteter med någon form av baskunskaper. Dagens favoritfråga är:

Då var svensktoppen radikal

Vi som var med 1968 har kanske en liten tendens att romantisera allt som hände då, men nog är det spännande att se hur upprorsstämningen har spridit sig ända in i Sjökvists bod!

Läs mer om Åsa Nisse och den stora kalabaliken

Gå och göm dig, Åke Tråk
Text & Musik: Peter Himmelstrand Trea i Melodifestivalen 1968
Hej, gamla nickedocka
Som pysslar med att plocka gråa hår
Hej ni som jämt är trötta
Och trampar kring i nötta gamla skor
När hela livet svänger
Står ni och glor och hänger inte med
Låtarna som ni klämmer fram
Drar upp en massa damm

Gå och göm dig Åke Tråk
Ta ditt sura gäng och åk
Håll er undan
Ända tills ni lärt er le
Och ser ni med
Vad skön allt é

Ni som jämt vet bästa
Och lyckats få det mesta trist och grått
Det stundar nya tider
Det börjar sent om sider hända nåt
Ni trampar runt i degen
Och ställer er i vägen för allt nytt
Arma er, som har gått och glömt
Allt det ni en gång drömt

Gå och göm dig Åke Tråk….
Gå och göm dig Åke Tråk…

Från “kurator” till “curator”

Ett av svenska språkets vackraste ord är kurator. På landets högstadieskolor och socialbyråer hukar underbetalda socionomer som försöker skydda utslagna personer från samhällets grymhet. Det finns inte mycket glamour i den här här yrkesrollen.

Ett av språkets fulaste ord är curator. De är den nya tidens frilansande stjärnor i konstvärlden och reducerar konstnärerna till statister i det stora spelet om att synas.

Jag undrar om de här två grupperna gillar varandra eller är medvetna om titelns gemensamma rötter i romartiden. Länk. Är de ens organiserade i samma fackförbund?

Till sist måste vi välja

Professor Kupferberg formulerar det bra. Politiker och debattörer skriver ut recept för skolan utan att ha genomfört en ordentlig undersökning. Kvacksalveri och slarviga diagnoser går hand i hand.

Länk

Ett sätt att förstå vad som hänt är att jämföra skolan med de kommunistiska kommandoekonomierna. Dessa var ju i teorin tänkta att frigöra människors kreativitet, skaparkraft och produktivitet, men byggde i verkligheten på rädsla och ibland på den uppfinningsrikedom som uppstår ur kampen för ren biologisk överlevnad.

Problemet med en kommandoekonomi är att den är överplanerad. All kunskap samlas i staben som sedan ger order till de underordnade i en i förväg fastställd hierarki. Till sist når ordern ”soldaten” ute i fält och har då förvandlats till något absurt och verklighetsfrämmande.

Kommandoekonomierna har visat sig odugliga som system för att frigöra mänsklig skaparkraft och prestationslust. Varför skulle den svenska skolan utgöra ett undantag?

Det är en spännande värld när de gamla kommunisterna förespråkar marknadsekonomi och liberalerna vill förstatliga och centralstyra.

Mitt empatiska underskott

Jag begår misstaget att se Paradise hotel och drabbas av svårartat tungsinne,

Varför inte ersätta dessa parceremonier och röstningar med en rejäl utbombning? Jag tror det skulle bli “bra teve” om hotellet fick glida utför klipporna och sjunka i havet med pool, singelrum, invånare, kameror och allt. För de som saknar personerna finns antagligen boxen att trösta sig med.

P.S. Jag vet – man måste inte kolla!

Individualiserande moralitet

Sydsvenskans serie om manlighet rullar vidare.

Länk

Idag presenteras en översikt av hur mansidealet har förändrats genom tiderna. Jag tror att det är Marie Nordberg som ligger bakom texten. Hon har tidigare trampat rejält snett i diskussionen om män i förskolan (länk2) men här är det intressant och välskrivet.

Större problem har historikern Niklas Järvklo. Det händer något underligt när forskaren lämnar den beskrivande och analyserande nivån och med uppenbara normativa anspråk ger sig in på familjepolitiken.

– Jag tycker det är överdrivet med män som talar om hur svårt det är att veta hur man ska vara, säger han. I dag har kraven på att män ska vara just män minskat. Det har blivit viktigare att de ska vara föräldrar, partners, medarbetare och kompisar istället för att de ska vara just män. Det är en positiv utveckling tycker jag. Män kan slappna av och behöver inte leva upp till fyrkantiga mansideal hela tiden.

Frågan är vem det är som tar sig rätten att beskriva problemen som “överdrivna”. Jag tror inte de män som jag möter i lärarutbildningen håller med. Om vi ska analysera rollkonflikter och motstridiga förväntningar känns det underligt och äppelkäckt  att forskaren beskriver det som “överdrivet”.

– Om män inte kan sluta leka Clint Eastwood så kommer de att stöta på problem i många sammanhang.

Jag tror vi har olika bilder av vad “lek” är och vilken funktion den fyller. Är leken en fråga för forskaren att moralisera över? Enligt mig uppstår verkliga problem när människor s-l-u-t-a-r leka – eller inte förstår skillnaden mellan lek och andra former av aktiviteter. De som använder Dirty Harry som moralisk kompass i existentiella frågor får problem.

Lösningen för den moderne mannen är att vara ödmjuk. Det är inte svårare än så för att lyckas i de nya rollerna. Men samtidigt är männen rädda att förlora sin maktposition och då hänvisar de till förvirrande ideal och krav för att försvara sin brist på jämställdhet.

Här omfamnar individualismen och moralismen varandra. I den moderna självhjälpsretoriken uppmanas vi att vara ödmjuka för att “lyckas i rollerna”. De som tvekar inför rollupplösningen hånas som “rädda”.

Män är alldeles för trygga i sin manlighet.

Det stämmer inte med de män jag möter på lärarutbildningen. Även om de gjort ett medvetet yrkesval i förskolläraryrket utsätts de för olika former av misstänkliggöranden och tvingas ständigt försvara sig mot angrepp från olika håll. Bland annat från etnologer som menar att de bär upp en stereotyp bild av manligheten.

De borde försöka vara mer trygga i sin mänsklighet och våga experimentera lite mer istället.

Historikern borde fokusera på historien och lämna populärpsykologin åt veckotidningarna. Anklagelsen mot de som inte är “trygga” framstår som ganska nedlåtande och bakom texten anar jag ett självbelåtet hånleende.

Luciatåg – forgive and forget

25 år av luciafirande på förskolan sätter sina spår. Barnen samlade klockan 06.00 och sjöng för sina föräldrar som började jobba på Östra sjukhuset klockan 07.00.

Det var långa dagar och det tog på krafterna att uppträda.

Jag var musikansvarig och har fortfarande ett kluvet förhållande till sångerna. Skrynkliga linnen, försvunna midjeband, trassligt glitter, försvunna stärngossestrutar och slocknade batteriljus – här är min kvot fylld för länge sedan.

Dagens bästa tips är att ge barn som äter små glödlampor sparris – det lindar in skärvorna. Jag vet.

På Gustav Adolfs torg möter jag ett gäng skönsjungande frusna flickor framför McDonalds. Jag borde skriva något ilsket om det heteronormativa anslaget, men jag är nog mest glad över att slippa ta ansvar för spektaklet. Tänk att de sjunger Triads Tänd ett ljus.

“Det är murrkt nu

men det bli ljusare ijään”