I Svd läser jag en artikel om höghastighetsläsning. Drömmen vore att suga i sig kurslitteraturen på en halvtimme och därefter ligga på soffan och äta praliner.

Ett gammalt Woody Allen-skämt gör sig påmint: ”Jag gick en kurs i snabbläsning och läste Krig och fred på tjugo minuter. Den handlade om Ryssland.”

När jag forskar vidare visar det sig också att vetenskapen ger Woody Allen rätt. Visst kan det gå att läsa snabbt, men inte utan att textförståelsen drabbas.

Antagligen är det rimligt att anpassa hastigheten efter situationen. Jag hoppas att studenterna närmar sig studierna med en annan strategi än Woody Allen.

Jag satsar på prislapparna!

Jag läser intervjun med Anna Ekström i Lärarnas tidning. Det är ett klokt samtal med nyanserade åsikter om könsbalans i skola och förskola.  Christer sammanfattar.

Anna Ekström tycks ha klarat övergången från socialdemokratisk genuspolitik till borgerlig dito elegant. Hon var ordförande i Delegationen för jämställdhet i förskolan och slog då fast att den officiella hållningen var att män inte tillför verksamheten någonting – förutom att de kan visa att män också kan visa omsorg. Uppdraget var då att omdefiniera maskuliniteten.

Nu är hon ordförande i DEJA (Delegationen för jämställdhet i skolan) och är satt att förvalta regeringens högt uppskruvade förväntningar på jämn könsbalans i högskola, skola och förskola. Därför är det en aning förvånande att strategin är att inte tala om problemet:

Kvinnorna blir fler i lärarkåren. Om vi pratar om det som ett problem finns risken att ännu färre män vill bli lärare, säger Anna Ekström.

Nu riskerar de rekryteringssatsningar som behövs att avfärdas som essentialistiska (kön är ju ingen fråga!) eller diffusa (varför skulle det vara bra med män?)

Tigandet löser inga problem. Det handlar om att våga se förskola och skola som en könskodad miljö och ett fält av konflikter. En del av dessa handlar om innehållet.

Jag läser om min kollega Jonas Aspelins nya bok Sociala relationer och pedagogiskt ansvar.

Länk

Här  på bloggen har vi i olika omgångar diskuterat ämneskunskapernas betydelse i förhållande till läraryrkets relationella kvaliteter. Kanske är det nödvändigt att ge upp hoppet om verkligt essentiella möten inom skolans ramar, men jag tolkar Jonas som om relationsbygge är en central dimension av lärarkompetensen.

Uppdatering

Ladda hem smakprov från Gleerups. (Länk) Klicka på “karamellen” (tur att man inte har snuskig fantasi)

En torvmosse på Österlen lades ner 1952. Sedan dess har spåret besegrats av naturen. I somras var jag en aning besatt av platsen.

Nya invånare befolkar spåret

Jag blir glad över att naturen är stark. Civilisationen är en parantes.

Fler bilder från mossen (länk)

Fototriss

Förstora

Jag har varit i USA. Under ett besök i Kanada gick jag över bron vid Niagarafallet och stannade i nästan 20 sekunder på den amerikanska sidan. Det tyckte jag var ganska lagom. Min övertygelse är att både filmen och boken är bättre än själva landet. För oss som är uppfödda med amerikansk kultur kommer varje verkligt möte med det fysika landet USA att innebära en påfrestning för våra drömmar.

Det känns inte värdigt att resa runt i ett land och leta after spår av teveserier. När jag har åkt Sopranos- och Sex and the cityturen i New York – vad ska jag göra då? Käka på Seinfelds favoritrestaurang eller chansa på att få Lettermanbiljetter?

När blev medier “larger than life”?

Vi har diskuterat yrkesroller och ämnesdjup i tidigare trådar. Ibland tror jag att skolans uppgift går att reducera till en väldigt personlig nivå – det handlar om möten mellan människor.

I dagens Sydsvenska får vi möta fritidsledaren Anita Ohlin. Jag undrar om hon har fått tillräcklig uppskattning för sin insats av politiker och ledning. Barnen tycks vara ganska tydliga.

Länk

Stortorget i Malmö är ett stycke besynnerlig stadsarkitektur och förändringsplanerna avlöser varandra.

När jag sneddar över torget på morgonen är det ändå vackert. I förgrunden vaktar en rad hårt klippta plataner. Statyn av den svenske rövarkungen Karl X till häst reser sig över isbanan bakom julgranen. Framför rådhuset vilar ett upplyst pariserhjul och i bakgrunden tornar Petrikyrkan upp sig. Den som anstränger sig kan nog se kungabalkongen på landshövdingebostaden –  eller residenset som jag tror huset heter.

Varför tänker jag på teveserien Skenet bedrar?

Stortorget - förstora

Efter att ha sett Hans Wiklunds motvilliga piruetter som brickvändare i nygamla Lyckohjulet på TV8 tror jag att många omvärderar sina tevedrömmar. Det ser ganska plågsamt ut och stämningen i studion verkar betryckt.

En del programidéer förtjänar att få vila. Detsamma gäller programledare Wiklund som nog trivdes bättre som filmrecensent vid sidan om Nils Petter Sundgren .

Jag saknar den norske gutten som brukade säga:

– Å nu ska vi shoppe litt!