Vi bor ganska när Monumentet över Earl Grey som uppfördes 1838. Jag är fascinerad över ett folk som uppför ett minnsemärke över mannen som smaksatte the med med citrusoljan bergamott. Så gott är det inte.
Samtidigt måste man beundra de här människornas påhittighet när det gäller att förgylla vardagen och deras uppfattning om vad en “flash mob” egentligen är tycker jag är befriande oglamourös.
Å andra sidan är min gamla kära Samsung väldigt slagtålig. Jag anar att min fläckvisa teknikfientlighet har drag av koketteri – och ett stänk av självkännedom.
Vägra Iphone?
Sydsvenskan fortsätter att gräva i de lundensiska akademikernas påhittade meriter.
Ett försök att förklara det lättsinniga förhållandet är att skylla på konkurrensen.
Sanningen är att det finns få arbetsplatser med så hård konkurrens. Anställningstryggheten är för många forskare minimal, status- och meritjakten institutionaliserad. Du må vara världsledande expert i ditt ämne. Men säkrar du inte pengar till dina projekt sitter du löst.
I en sådan situation är jämförandet och pengasökandet vardag. Och med rätt resumé är framtiden tryggad. Med svaga meriter väntar ett vikariat som kemilärare i Sjöbo.
Rektor Per Ericsson och Vetenskapsrådets generaldirektör Per Omling verkar måttligt bekymrade. Ur mitt lärarperspektiv är detta en aning omskakande. När vi försöker förklara vikten av vetenskaplighet för nya studenterna är det just hederligheten och vikten av korrekta referenser som ställs i centrum.
Rektor förklarar:
– Jag brukar skoja om att drivkraften inom näringslivet är girighet och drivkraften inom akademin är fåfänga.
Högskolelagens formuleringar om “vetenskapligt kompetenta personer” kanske borde byggas ut med någon form av moralisk dimension?
Hur kan jag skriva om detta utan att förstärka den historiska rivaliteten mellan Malmö och Lund? Eller framstå som akademikerfientlig?
Det går nog inte.
Vi som vill upp?
Den spännande studentbloggen Sökaren skriver om ett bedömningssystem där studenten uppmanas att försöka vara lagom bra och pricka in en trea på den femgradiga skalan.
Det skulle jag vilja pröva. Många duktiga studenter skulle behöva träna på att inte vara alltför angelägna om att upplylla lärarens förväntningar in i minsta detalj.
Tre är lagom
Alla vet att läraryrket ofta är ett ensamt yrke där du ibland måste våga ta snabba beslut utan att rådfråga kolleger.
Jag tror inte att lika många förstår betydelsen av att kunna ge och ta emot hjälp från kolleger och vikten av att vårda relationerna inom ett arbetslag.
Här bär rektorn från Blekinge en lärarutbildare från Malmö över klammerbäckens mynning. Det tycker jag är väldigt vackert!
Tack Bertil! (Ann-Sofie tog bilden!)
Jag läser Malmö stads utvärdering av satsningen på genuspedagoger.
Det är en välgjord och eftertänksam genomlysning Camilla Löf och Johan Söderman genomför och den väcker många frågor:
Konturerna av en upplevd ideologisk diskurs kring genus framträder i intervjumaterialet. Detta tar sig bland annat uttryck i att informanterna uttrycker en rädsla över att inte vara tillräckligt genusmedvetna. Det talas om oskrivna regler kring vad som upplevs som rätt och fel i pedagogens arbete när det gäller genus. Pedagogen i föregående utsaga som inte lät sin egen son använda tofsar bröt tydligt mot denna ideologiska diskurs oskrivna regler. Konsekvens och effekt av detta synsätt blir att de anställda genuspedagogerna i Malmö riskerar att betraktas mer som genuskontrollanter än som genuspedagoger.
För informanterna räcker det tydligen inte med att vara “medvetna”. Kanske ska dessa mönsterpedagoger också bära upp “den rätta medvetenheten”. Det verkar besvärligt och jag får en obehaglig känsla av att pedagogerna ser sig som missionärer. Rädslan för att göra fel är ingen bra grund för pedagoger som ska försöka fånga barnens idéer. Risken finns att den här oron för det icke-politiskt korrekt smittar av sig på barnen. De brukar vara duktiga på att läsa av sådana här budskap.
Jag förstår att det uppstår motkulturer.
Hos IKT-pedagogen hittar jag nedanstående briljanta uppgörelse med powerpointkulturen. Med overhead kunde det hända att ett blad kom upp och ned och då blev det lite roligt. PP är aldrig roligt.
Jag skriver fult och det är jätteroligt. Tycker jag alltså.
Jag läser att Brita Borg är död (länk) och blir en smula vemodig. Vilken röst och vilken utstrålning!
Till hennes ära lyssnar vi på
och funderar över om den här sången skulle gå att använda i rekryteringsarbetet att locka män till läraryrket?
Ett pånyttfött liberalt parti stökar till politiken i England. Man skulle kunna säga att det var på tiden. Frågan är om de här annonserna i tunnelbanan verkligen fungerar så bra?
Engelsk skolpolitik försöker hitta tillbaka efter decennier av centralstyrning, testraseri och inspektionsterror. Nu tycks det råda en stor politisk enighet om att återupprätta den professionella nivån.
Studiebesök? Någon?
I Sydsvenskan hittar jag ett porträtt av den liberale kandidaten Nick Clegg. En person som under sitt år i USA ser samtliga konserter av Prince kan inte vara ond. Länk
Tysta tankar 