Debatten om drogtester för gymnasieelever tar oväntade vändningar. När P3 vill testa Thomas Bodström vid en intervju säger han:
– Nej, jag struntar i det. Jag känner inte för det nu, jag känner att det blir för personligt och jag känner mig genomsvettig med skjorta och allting, förklarar Bodström för reportern och sjuksköterskan.
På Twitter rasar diskussionen om vad Bodström egentligen har att dölja.
Snart ska jag hälsa 300 förväntansfulla studenter välkomna till lärarutbildningen. Det brukar vara ganska svajiga tillställningar med mycket känslor i luften och ibland har jag försökt skämta för att lätta på spänningen. Jag bläddrar i Jan Stenmarks underbara bok Pennan i näsan och hittar massor av bilder som antagligen inte är helt lämpliga.
Det kan vara så att jag underskattar deras sinne för humor?
Det finns många sätt att visa sin dåliga smak och brist på intelligens. Ett av de bästa tycker jag nog är att köpa en personlig nummerplåt a´ 5000:- med texten SUCCESS och sätta på sin BMW.
Kanske är jag bara avundsjuk, men efter gårdagens begravning är jag mindre tolerant mot skrytsamhet. Allt är ändå hö och som du levt – så blir ditt eftermäle.
Får man ta nummerplåten med sig in i himlen?
Jag har varit lite orolig för att mitt nya spänstiga jag inte skulle klara övergången till stadslivet. Nu har jag bevisat för mig själv att det går att springa även i stan. Jag vände vid kallbadhuset som är en av anledningarna till att jag älskar Malmö.
Timbuktu & Simone Moreno – Vem pra Bahia (Vi drar till Malmö).mp3
Mer Sporty Mats – en motionärs uppgång och fall
Jag är imponerad av Jans och Pluras ihärdighet och principfasthet när det gäller värdet av ett systematiskt kvalitetsarbete och tydliga kriterier. Själv är jag mer vacklande och drabbas ofta av tvivel på det där som vi med frenesi kallar verklighet. Kanske föredrar jag en drömvärld där jag bestämmer reglerna?
Jag hittar en text om vikten av att dela drömmar (Länk) och tänker att nätet är vår tids drömvärld. Verklig och undflyende på samma gång.
Vi kan kanske välja bort de svårbedömda delarna av livet från skolan och därmed slippa uppslitande kriteriediskussioner. Frågan är om det blir något av intresse kvar?
Det var nog svårt att försvara en surrealistisk konstposition under andra världskriget och jag anar att konstnärerna ofta fick se sina drömmar överträffade av krigets grymheter. Paul Simon sjunger om paret Magrittes vandring med hunden när freden har återvänt:
Paul Simon – Rene And George Magritte with Their Dog After The War
René and Georgette Magritte
With their dog after the war
Returned to their hotel suite
And they unlocked the door
Easily losing their evening clothes
They danced by the light of the moon
To the Penguins, the Moonglows
The Orioles, the Five Satins
The deep forbidden music
They’d been longing for
René and Georgette Magritte
With their dog after the war
En vag skuldkänsla av att tillhöra de överlevande och äntligen få njuta livet och den förbjudna doo wopmusiken igen. Och hunden är med.
Jag är uppfödd med danska teveprogram och tycker själv att jag pratar hygglig danska med lätt brytning. Vi skåningar hade länge en väldigt romantisk bild av de gemytliga danskarna som med sitt så avslappnade förhållande till alkohol verkligen visste hur man hyggede sig.
Trevligast av alla var Otto Leisner som bland annat ledde tevesuccén På med pilen Palle. Jag tror dessutom att min mamma tyckte han var snygg.
Vi diskuterar om han lever och jag famlar efter mobiltelefonen.
Årets sommarplåga: Peter Belli – Istedgade
Plötsligt inser jag att den här sången är ett av mina tidigaste radiominnen:
Lily Berglund – Valpen i fönstret
Hur gjorde de för att få hundarna att skälla på rätt ställe? Innan samplingstekniken måste det ha varit en del klippande och klistrande.
Dessutom lär den engelska versionen varit Margareth Thatchers favoritsång.
Det går fort att vänja sig vid teknik. WordPress har haft problem med att visa film några dagar, men nu fungerar det igen. Jag firar med en glad meteorolog.
Mitt bondehjärta lider med de bönder som inte hunnit tröska och nu har 50 mm ovälkommet regn att brottas med.
Jag har varit ganska duktig och unnar mig en cykeltur ner i skogarna söder om S:t Olof. Övermodig startar jag den inbyggda gps:n i mobilen (RunKeeper) och funderar om detta är att bra tillfälle att testa Bambuser. Hur intresserad är världen av en direktsändning från min utflykt till de inte så berömda Onslundagruvorna?
Länk till länsstyrelsens presentation av området
Jag hittar gruvorna, som är inhängnade med ett högt staket på grund av rasrisken, och besegrar min nyfikenhet att ta mig ner i groparna. Hålet i staketet är lockande men jag har sett alltför många filmer om nedrasade gruvgångar för att våga. Länsstyrelsen ger besked om driftens historia:
Gruvorna var i drift framförallt under andra världskriget och en bit in paå 1950- talet. Det man bröt var huvudsakligen flusspat men även en viss mängd blyglans och svavelkis tillvaratogs. Troligtvis har våtanrikning skett på platsen.
Läraren vaknar och jag inser att mina kunskaper om flusspat är begränsade:
Flusspat är ursprungsmineral för fluorväte vilket i sin tur används som utgångsämne för övriga fluorföreningar. Ingen sådan tillverkning av fluorväte sker i Sverige. Hit importerad flusspat används i metallsmältor inom ståltillverkningen.
Hur stor del av fluoriten från Onslunda gick till Hitlers krigsindustri? Vill jag verkligen veta? Jag cyklar vidare söderut och närmar mig en samling hus med det kittlande namnet Snogge.
Här vänder lyckan och jag blir smärtsamt medveten om min utsatta position. Det börjar med att mobilen dör – GPS tuggar batteri i oanad omfattning och jag stänger av apparaten utan större saknad. Värre är det med punkteringen som tvingar mig att gå hem.
Människor har pilgrimsvandrat till S:t Olofs kyrka sedan 1100-talet så jag är inte den förste syndaren som söker botgöring den här vägen – men jag hade hellre cyklat.
Källan i S:t Olof - här drack Linné!
Jag har tidigare skrivit om hur den nya konservativa engelska regeringen skär ner på lokala skolbyggnadsprojekt (länk) och nu har turen kommit till lekplatserna. I the Guardian läser jag om att planen på att bygga 3 550 kommunala lekplatser har skrinlagts av ekonomiska skäl (235 miljoner pund). Utbildningsminister Cove försvarar besparingen och menar att ingenting går fritt i dessa tider (länk):
The plan highlighted evidence suggesting that one-third of parents of eight- to 15-year-olds did not allow their children to play away from their own homes or gardens.
Gove told councils the cost of spending on completed sites would be covered and councils would be able to carry on with projects on which work had already started.
The education secretary said the government believed play was “an important part of childhood” but stressed that leisure facilities had to be subject to budget cuts alongside other services.
Artikeln antyder att regeringen inte är helt bekväm med planen som är ett arv från den socialistiska regeringen. Samtidigt försöker Cove upprätthålla bilden av en regering som uppskattar lek och lekplatser:
We are currently talking to local authorities across the country to determine the level of play capital funding for this year that has either not already been spent, or is not yet contractually committed, and which can be saved.
Igår presenterade den svenska regeringen en ny läroplan för förskolan. Lek är en politisk fråga och särskilt i lågkonjunktur prövas uthålligheten.
Vem tar leken på allvar?
Tysta tankar 