Jag läser Fredrik Ekelunds senaste bok och inser att det är alldeles för nära. Vi bodde 100 meter från varandra och beskrivningarna från våra kvarter är smärtsamt detaljerade. Fiskebäcksgatan och Sorlabäcksgatan var världen och Fredriks försök att göra den större och begriplig var också mina. Jag är (fortfarande) två år yngre än Fredrik och minns de stora killarna som avlägsna hjältar – samtidigt var gemenskapen stark på fotbollsplanen och det fanns alltid plats för en offervillig målvakt.
Händelserna kommer ibland alltför nära och jag fastnar i ett petigt avkodande av personer. De flesta har sina egna namn (eller smeknamn) och jag pusslar med ledtrådarna och mina minnesfragment.
Det går inte att skriva om boken som litteratur. Hur recenserar man en barndom?
Ärlig?
Jonas Thente sammanfattar i DN
Det är med andra ord just så patetiskt, fånigt och hjärtskärande smärtsamt som det låter. För min del så tycker jag att det är just det trevande och ofullgångna som gör Ekelunds bok till en bra roman.
”Mer liv än detta har jag aldrig upplevt”, skriver Ekelund på ett ställe om pojklördagarnas fotbollsmatcher.
Han har säkert rätt.
För vem vill sätta sig till doms över sina egna minnen, om de är lyckliga?
Sydsvenskan låter Björn Wiman recensera:
Hans barndomsminnen är givetvis inte mer eller mindre intressanta än andras; vad det kommer an på är som alltid förmågan att gestalta dem. Energikällan i hans bok är ljuset från det förlutna, inte som i mycket annan självbiografiskt färgad romankonst, mörkret.
Det gör ”Fadevår, tack för ljuset!” intagande, om än mer på ett personligt plan än på ett konstnärligt. Någonstans inom oss är Bosse Larsson ändå alltid vattenkammad och det är aldrig för sent att få en lycklig barndom, kanske framför allt inte om man råkar bo i en stad ovan molnen.
I Expressen skriver Nils Schwartz en oblygt självupptagen recension och framhåller bokens svarta sidor.
Åskmolnet på Ekelunds ljusblå barndomshimmel uppenbarar sig först mot slutet av romanen. Det är inte oförsynt att avslöja det – tvärtom tror jag att berättelsen lyser starkare om man från början anar de mörknande skyarna vid horisonten.
Jag håller med. Livet bakom radhusfasaden var skört.
Tysta tankar 
