Jag har tidigare förvånat mig själv genom att blogga om kläder och matlagning. I dessa juletider släpper de sista hämningar och jag kastar mig ut i heminredningsvärlden. Homestyling är kanske nästa stora grej?

Min chef talade om “det privata läckaget” inom bloggvärlden och jag får nog motvilligt ge honom rätt. Vi är ganska långt ifrån utbildningspolitik nu.

Granen är klädd. Den är liten men ser stark ut. Tänk att vi fortfarande har svampade väggar!

Anders Mildner skriver om det här fenomenet som händer just nu, men som ingen riktigt verkar förstå:

Ett sådan företeelse är inte helt lätt för den traditionella medelogiken att hantera.

Först när journalisterna ska skriva om fenomenet i sina egna tidningar eller göra reportage om det i sina tv- eller radiokanaler krävs en talesperson att visa upp. Trots att den ursprungliga gruppen som började att diskutera ämnet på Twitter till stor del bestod just av journalister – som då alltså inte hade några som helst problem med att föra ett samtal utan att förhålla sig till en ”ledare”.  Vad säger det om mediernas förmåga att skildra sin samtid?

Och det är lika sorgligt som sant att den #prataomdet-konversation som förts i sådan oerhört stor utsträckning faktiskt först blir riktigt puckad när professionella journalister ska försöka att hantera den. Varför? Jo, för att det är först då som vi får förenklingar och skapade konflikter som bara har som syfte att uppfylla det aktuella formatets krav på underhållning.

Samtidigt har självklart #prataomdet lett till ett stort antal debattartiklar och andra texter i traditionella medier som inte fördummat diskussionen.

När jag först stötte på tanken i form av lösa funderingar hos Johanna Koljonen tyckte jag det var ganska övermaga av några journalister att tro sig kunna styra innehåll och rubriksättning på landets kultursidor i en samordnad aktion. De här redaktionerna skulle väl aldrig låta sig manipuleras så enkelt och jag resonerade i termer av redaktionell integritet. Så dum var jag.

http://twitter.com/#!/jocxy/status/14762308999843840

Jag tror många är tacksamma över att hashtagförslaget #tackanna inte genomfördes. Med ett sådant namn hade det varit svårt att hävda kampanjens oberoende av Assangefallet.

Länk till hemsidan

Lennart Wretlind tipsar i senaste Klingan om Laurie Andersons senaste skiva. Det är storslagna berättelser och rummet utvidgas.

Laurie Anderson – The Beginning of Memory spotify

Jag minns något men kommer inte ihåg vad?

Twitter är ett oförutsägbart medium. När jag först läste om tanken på att journalister skulle dela med sig av obehagliga sexuella upplevelser förstod jag inte kraften i alla de här berättelserna.

Länk till Twitter – varning – det är mycket!

Samlingssida – mer lättläst

Initiativtagarna är inspirerade av Assangehändelserna – men det här är större än så och en del skrivare värjer sig för kopplingen. Nu väller eländet fram ur folkdjupen och jag tror att internets terapeutiska funktion är uppenbarad.

I går åt jag slarvigt och insåg alltför sent att kostcirkeln är något väldigt viktigt. Förhoppningsvis kommer jag aldrig mer att hoppa över lunchen och ersätta den två gånger med moussetårta.

Aldrig mer.

“Mossa” är dagens ord hos Anne-Marie och jag plussar på med “Mossa mossa” som var en berömd hälsning på femtitalet då Nicke Lilltroll var som störst. Mina minnen är vaga och förmedlade, men mamma tyckte det var roligt. Var jag för liten?

Mer nostalgi – klicka på länken till Nicke Lilltroll intro