Jag hoppar till inför titeln som är en uppenbar provokation mot skola i allmänhet och lärarutbildning i synnerhet. Länk till facebook

Jag citerar från presentationen på FB:

“Jag har använt mig av samma anteckningsblock sen jag gick i sjuan. I det blocket har jag klottrat på hälften av sidorna och antecknat kanske en halv sida (jag skulle tro att det var från en biologilektion i åttan). Vad jag menar är att jag inte tycker att man ska ödsla tid på onödiga saker under sin skoltid. Visst är det bra att lära sig studieteknik och hur man ritar en tankekarta, men jag anser att det inte är det som ger dig de högre betygen. Istället har jag under mina år bakom skolbänken funderat ut hemligheterna bakom vad som gör just dig till en MVG-elev, och inte bara en i mängden.

Jag har lärt mig hur man håller ett föredrag på MVG-nivå, utan att ha skrivit ner ett ord. Jag har lärt mig hur man kan komma för sent och ändå få ett plus i kanten. Jag har till och med lärt mig att behärska konsten att räcka upp handen fast jag inte ens vet vad vi pratar om. Vissa har talang för att sjunga, vissa har talang för att spela tv-spel och andra har talang för att göra en frivolt mitt på trottoaren. Jag råkar ha en talang för att slappa framgångsrikt, och med hjälp av den här boken vill jag ge dig ett litet hum om hur man gör.”

Det känns som om våra utdragna diskussioner om pedagogik, mål, innehåll, metoder, möten, mening och så vidare kommer från en annan planet. Nu gäller det att få så mycket ekonomiskt utbyte som möjligt genom minsta möjliga ansträngning. Det handlar alltså i första hand att koda av läraren rätt. Betygen är  skolans mål och mening.

Skolan som spel! Varför inte?

Jag tror att den här boken skulle vara ett spännande underlag för ett seminarium om bedömning. Antagligen är Douglas mer än villig att dela med sig av sin visdom och vi lärarutbildare behöver nog se skolan ur hans perspektiv oftare.

Bedrövad lämnar jag bokhandeln med Jacques Werups senaste bok Medan jag levde under armen.

Jag lyssnar på Paul Simon – Once Upon A Time There Was An Ocean och fastnar på raden:
Nothing is different, but everything has changed.

Texten

Henrik Torehammar verkar vara trött på att förskolor försöker profilera sig?

http://twitter.com/#!/torehammar/status/30577384428142592

Jag är inte säker på att jag förstår vad han syftar på. Är det något lokalt?

Den allt mer omistlig nättidningen Skola och samhälle inleder en serie om hur forskningsbaserad svensk skolpolitik är (?) och utgångspunkten är en stor undersökning om förhållandena i engelska skolor.

Länk

Den första slutsatsen (av elva) är blytung:

I den första punkten rekommenderas skolpolitikerna att först och främst arbeta för att minska klyftorna i samhället, när det gäller ekonomiska resurser, välfärd och tillgång till utbildning. ”Skolan och lärarna kan inte göra så mycket för att minska dessa klyftor så länge som så många barn missgynnas av fattigdom och bristande kulturella och sociala resurser.” Enligt Cambridge Primary Review står en betydande ojämlikhet i samhället hårdnackat emot förbättringar av utbildningen. Kraftfulla insatser för att tidigt kompensera för skillnaderna i förutsättningar är naturligtvis nödvändiga. Men allt talar för att det inte räcker, så länge klyftorna i samhället består eller till på köpet ökar.

Ett oväntat haveri - Tate Britain

Arbetslusten är begränsad och jag hämtar kraft på Orkanens femte våning. De aktiva studenterna och den storslagna utsikten ger ny kraft

Jag är på kurs och den vackra matsalen är väldukad, men det är något som inte stämmer. Någon borde nog gå igenom höger och vänster med personalen. Kanske är jag en konventionell snobb?

Hur ska jag ta upp det här med servitriserna utan att kränka deras yrkesheder? Frågan om kvalitetssäkring är ständigt aktuell och jag tänker att detta borde vi prata om under kursen.

Huffington post

I USA börjar motståndet mot provhysterin att formera sig. Om några år kanske vi kan se samma mönster i Sverige?

I fjärde säsongen av The Wire gestaltas problematiken med plågsam skärpa.

….men det här tycker jag om:

Länk

Jag tänker att förebilder är nog viktigt ändå och kvinnliga trummisar är fortfarande exotiska inslag i musikvärlden. Suzanne Morissette utmanar dessutom mina föreställningar om vad man får göra i en brudklänning. Skamset funderar jag över om mina fördomar kring kön och den där aggressiviteten som jag förknippar med trummande.

Hon är ingen nybörjare.

Home