Det hemliga sällskapet

Jag försöker läsa tre veckors dagstidningar men får inget sammanhang. Vad angår mig alla dessa händelser som jag brukade vara så intresserad av?

Det mest upphetsande är att Claes Hylinger har fylllt 65 år! De tre böckerna om Det hemliga sällskapet är fortfarande bland det roligaste man kan läsa. Tyvärr går det inte att beskriva innehållet eller förklara varför. Då vore det ju inte längre hemligt!

Hylinger är huvudlärare i vestrogotisk patafysik vid Collége de pataphysique, men vägra förklara innebörden
– Det går inte. Antingen fattar man det eller inte.

Där vill jag arbeta. Bort tungsinne och dystra kursplaner.

skratt2.jpg

Lärarna – om utövarna av en svår konst

potatis1.jpgHans Lagerberg har skrivit en bok Lärarna – om utövarna av en svår konst som är knepig att genrebestämma. En personlig minnesbok över släktingar som var pionjärer i läraryrket. En historisk genomlysning av hur yrket förändrades ur klass- och genusperspektiv. En resa genom pedagogikens landskap med personliga nedslag. Filosofiska utflykter om kunskapens natur och mening. Demokratin och etiken på allvar. Relationernas betydelse i klassrummet. Det politiska spelet bakom reformerna. Rasande debattinlägg och poetiska funderingar. Allt berättat med en underbart levande ton som bär texten lekande lätt.

Att arbeta med lärarutbildning innebär att alltid ha dåligt samvete när katalogerna med nya läromedel kommer. Många lärare tycks tro att vi har koll på alla nya böcker och att vi lever i någon form av intellektuellt högtryck. Jag hör till dem som ofta ligger lite efter och springer på knäna för att ligga före studenterna när det gäller kurslitteraturen. Därför är det med illa dold stolthet jag kan säga att den här boken tror jag på i utbildningen. Det är inte Studentlitteraturs stereotypa och nervösa frossande i fotnötter och fantasilös layout. Det är inte Brainbooks frälsningsläror och katastrofala brist på vetenskaplighet. Det är inte Bonniers och Libers ibland lite väl hastiga översättningar. Det är inte en pliktskyldig populärversion av en avhandling.

Det är en bok skriven av en levande människa som har något viktigt att säga i ett angeläget ämne. Jag längtar efter att få tala med studenterna om hur läraryrket har förändrats. Politik och historia har aldrig varit roligare eller mer spännande.

Frågan är bara om studenterna ska läsa den i början eller slutet av sin utbildning. Nu finns det något som kallas Allmänna utbildningsområdet (AUO). Där samlas sådant som inte självklart hör hemma inom det som slarvigt kallas “ämne” ( i Malmö “huvudämne”) eller i metodiken . Ofta är studenterna inledningsvis ganska ointresserade av frågor som rör skolans uppdrag, kunskapssyn, ansvarsfrågor, etik, utvecklingspsykologi, värdegrund, internationalisering och professionshistorik. De vill helst bli riktiga lärare omedelbart och den enklaste vägen är att någon visar hur man gör – lockelsen att imitera tydliga förebilder är stark. Handledarna är gudar.

Hans Lagerbergs bok tvingar oss att tänka. Reformpedagogik och aktivitetspedagogik placeras in i sammanhang som gör frågorna om arbetssätt konkreta. Motståndet mot förmedlingspedagogik har starka historiska rötter. De kvardröjande frågorna är:

– Varför har så lite hänt?

– Varför är sorteringsskolan fortfarande utgångspunkten för vårt tänkande?

P.S. Bilden är en pik till dem som tror att läreri handlar om sortering. Jag förstår att det finns ett värde av att sortera potatis efter sort och storlek – men jag tror också på olikheternas kraft i skolan.

Sekundärkällor i lärarutbildning

Detta är mitt djärvaste blogginlägg! I ett anfall av övermod tänker jag pröva läsarnas tålamod genom att diskutera behandlingen av sekundärkällor i nyantagna lärarstudenters texter.

Utgångspunkten är enkel: du ska inte referera till sådant du inte har läst! Risken är stor att du tolkar något som någon annan redan har tolkat. Den vetenskapliga trovärdigheten bygger på att du har tagit del av undersökningen och värderat resultatet.

För lärarstudenterna är det inte lika enkelt. De får i uppgift att diskutera ett ämne och ska i detta sammanhang referera till kursens litteratur. Tanken är att de ska tränas i att söka stöd för sina argument hos auktoriteter och etablerade teorier.

skinnerbox.jpg

Det blir lätt fel. Antingen tror de på oss lärare när vi uppmanar dem att tänka själv och blir ofta väldigt personliga och tyckande. Alternativet är ett ängsligt och osammanhängande refererande som kanske visar att de har läst böckerna – men som samtidigt avslöjar brister i det självständiga tänkandet. Därför är jag lite försiktig i mina svar när studenterna frågar om “hur många referenser de måste ha”. Jag skulle vilja säga att det beror på uppgiftens karaktär och det egna tänkandets kvalitet.

hallen.jpgProblemen uppstå när de i en bok hittat något klokt som någon annan återger. Psykologiboken är en sådan diskutabel källa. Den innehåller 40 sidor referenser som kanske är ett bevis på författarnas beläsenhet – men den är också ytterst svår att luta sig mot. Psykologi är en vetenskap som presenterar motstridiga teorier om människans utveckling med ett obekymrat leende. Författarna återger glatt olika skolors tankar och studenterna tror att allt är sant eftersom det står i boken – och dessutom belagt med utförliga referenser till amerikanska rapporter!

Dessutom är påståendena ofta slående banala och starka uttryck för etnocentrism. Men det kanske är smällar man får ta. Min uppgift som lärare är att försöka få studenterna att referera på ett korrekt sätt!

Därför skriver jag konstiga mail till studenterna och uppmanar dem att använda formuleringar som:

Enligt Tödde och Mödde (2003) menar Piff och Puff att det finns ett samband mellan barns uppväxtvillkor och skolprestationer…

Språkligt är det genant, innehållsligt är det högst riskabelt – men som inskolning i den akademiska världen är det nödvändigt. Kanske. Alternativet är att studenterna låtsas som om de själva har läst Piffs och Puffs avhandling. En kollega antyder att det ibland händer att forskare lägger in böcker de inte läst i referenslistor till avhandlingar!

Avgrunden öppnar sig och tanken svindlar. Vad ska jag nu tro på?

Bloggfrossa

Det tycks vara viktigt att beskriva vad en blogg egentligen är. Papperstidningarnas krönikörer slår knut på sig för att förklara (och fördöma) den innersta kärnan i bloggkulturen. Det tycks finnas någon dold idé som ska avtäckas/avslöjas!

Jag känner igen tongångarna från den tiden då videon kom och många trodde att det enbart gick att visa porr- eller våldsfilmer. Inga ansvarskännande föräldrar borde släppa in dessa hydror i sina hem. Vi var småbarnsföräldrar och valde (av omtanke om barnen) att enbart hyra en apparat som vi delade med grannen. Om vi bara hade video varannan vecka skulle vi inte bli beroende och barnens själar kanske räddas. Hur nervösa och korkade var vi?

autonomic-nervous-system.gif

På samma sätt läser jag krönikor som oroar sig för att gränsen mellan privat och publikt ska lösas upp, att de tvångsmässigt narcissistiska personligheterna ska ta över, att skvallret ska spridas, att pressetiken förstörs (jojo det var ju på tiden…) och – ja det tycks vara möjligt att projicera vilken privat noja som helst på detta s.k. bloggfenomen. Andra oroar sig över att bloggarna väljer att visa upp vilka sidor av sina personlighet de vill visa upp.

Min bild av bloggosfären är att den inte är möjlig att förstå eller beskriva i sådana här förenklande termer. De 1,2 miljoner ryssar som bloggar om tillståndet i landet har i viss mening ersatt den traditionella pressen. De egyptier och burmaneser som sitter i fängelse för att ha spridit information om sina länder har betalat ett högt pris för sin tro på kommunikationens betydelse. De forskare som väljer att dela med sig av sina rön i bloggform utmanar bilden av att allt måste vara privat och banalt.

Kort sagt – definitionen av romanen tror jag även gäller bloggen: Ett stycke verklighet sett genom ett temperament.

Skillnaden är att de flesta bloggar uppmuntrar till någon form av interaktivitet och att läsaren därför inte alltid placeras i underläge i förhållande till avsändaren. Skribenten riskerar att bli bemött – läsaren riskerar att ha slösat bort några minuter av sitt liv.

Återbetalningsskyldighet föreligger ej.

P.S. Bilden förställer det autonoma (nervösa) nervssystemet. Det är den delen vi inte kan kontrollera. Det är den delen som gör oss nervösa…

Platt, plattare, plattast

Sydsvenskans förre sportkrönikör Åke Stolt skriver om det för honom obegripliga bloggfenomenet.


Blogg är, om ni ännu inte lyckats lista ut det, en slags sopstation på internet där kända och okända skrapar ihop resterna av ett liv och lägger ut till allmänt beskådande. Bloggarna är våra tiders sladdertackor

 

anger.jpgDet är intressant att en man som under så många år har skrivit så många spekulativa krönikor om nonsenshändelser lyckas bli så arg över så lite. Under förevändning att försvara pressetiken går Stolt till storms mot det nya mediet.

 

Vad skall vi lita på? Hur går det med våra ramar och normer om det vi skall hålla oss till vacklar, knakar, går av?

 

Den retoriska höjdpunkten är när Stolt även bekymrar sig över trenden att pröva gränserna i skönlitteraturen. Här rasar den sista bastionen och den gamle rabulisten tycks tro att det går att dra en skarp gräns mellan fantasi och verklighet

 

 

Jag tänker också på romanerna. Alltför många av dagens romaner pendlar mellan sanning och fiction, mellan riktiga namn och påhittade, mellan verklighet och fantasi där sann historia och riktiga, kända namngivna personer byggs in i miljöer och händelser som är uppdiktade, så att vi inte vet vad som är sanning och vad som är dikt.

Kanske är det viktigt för en sportjournalist att skilja mellan fantasi och verklighet, Samtidigt som det är få områden som är så indränkta av myter och rykten. Men när Stolt försöker tillämpa samma estetik på litteraturen blir det mer än pinsamt.

I vår tid, där sanning, verklighet, äkthet, fakta ställs på så många svåra prov, behöver vi författare som antingen ger oss den sanna historieskrivningen, det äkta människoporträttet som vi kan lita på, eller tar med oss ut i den fullständiga fantasin, där vi kan sväva fritt ett tag, låtsas och leka, fjärran från bloggmonster och bildförvanskare.

 

 

Här har vår Don Quixote en värdig fiende. Författare har alltid använt sina erfarenheter för att skapa litteratur. Ibland har de försökt och lyckats dölja detta och anonymisera personerna – men litteraturen lever i mötet mellan det som faktiskt har hänt, författarens gestaltning och läsarens tolkning. Stolt letar efter ren litteratur, fri från kopplingar till levande eller döda personer. Han kommer att få leta länge. Dessutom bör han akta sig noga för världslitteraturen som är full av exempel på författare som utforskar detta gränsland. Strindberg är kanske det bästa exemplet.

 

bert.jpgVarför tycker jag att det är så deprimerande med journalister som går till attack mot nya medier? Kanske för att jag är ganska romantisk när det gäller den fria pressens värde. Därför blir det extra tråkigt att höra detta jubel över att en röst tystnat. När en överexponerad krönikör släpper loss sitt hat i en okommenterbar krönika – ja då ser jag det som ett ovärdigt koleriskt stolleprov i den plattare genren.

En välgörande motvikt är Harry Amsters porträtt i Svd av en känd exbloggare. Så många intelligenta påstående fick inte Åke Stolt ihop under sin samlade tidningskarriär.

 

Samtidigt har Moderna museet en utställning med Olle Baertling som försökte skapa konst som inte refererade till verkligheten – s.k. öppen form. Ett spännande experiment som hela tiden stångades mot människans obetvingliga lust att hitta mening i konstverken. Men några Stoltska fria fantasier var det aldrig tal om..

 

 

 

Schulmann – uhu – vaddå?

berl.JPG

Det underliga avhoppet och de famösa självförebråelserna skapar oro i medievärlden. I Svd försöker Marie Björk konstruera någon form av uppbygglig moral ur händelsen att en röst har tystnat.

Att Alex Schulman nu hoppar av, kastar in handduken och slänger sig huvudstupa från det tåg han rullat igång i en väldig fart är för mig något av det mest sunda som hänt, gällande blogg­fenomenet.
Av någon anledning har vi föreskrivit bloggen som något så personligt och genuint som en dagbok. Det som skrivs där antas vara sant, för det ligger ju en person bakom det.

Vem är det som har “föreskrivit” att bloggen skulle vara något så “genuint och personligt som en dagbok”? Varför skulle det i någon mening vara “sant” bara för att det finns en människa bakom? Jag hänger inte med.

Vad jag tycker har saknats i debatten och ­hypen är att det är en extremt retuscherad bild av en persons upplevelser som läggs fram. Visst kan det vara personligt, men det är den personliga sida som man vill visa upp.

Vad är det för debatt som refereras till? Menar Björk att det skulle finnas någon annan verklighet där människor är mer äkta och mindre retuscherade? Var då? Min poäng är att vi alltid väljer att vilka sidor vi vill visa upp – det är en del av det sociala spel vi kallar livet.

Det finns många bloggpersonligheter där ute, internetanvändare som målar upp en helt annan bild av sig själv än den verkliga personen bakom dataskärmen. Möjligtvis inga monster som hånar och ibland skadar andra människor, men likväl en falsk identitet.

Här talar en äkta essentialist som gärna skiljer ut de falska från de äkta identiteterna. Poängen måste vara att vi alltid är ansvariga för våra handlingar. Därför är det viktigt att skilja de bloggar som har en tydlig person som avsändare ifrån de som seglar under anonym flagg.

Därför är jag glad att han nu lagt ner den, för att det förhoppningsvis kan väcka en debatt. Och jag hoppas att det kan leda till något annat än bara en röstning för eller emot Alex Schulman. Han är, som vi alla andra, en del av den postmoderna tid vi lever i.

Om det nu är så att postmoderniteten innebär en lek med identiteter och en rörlighet ifråga om hållningar – då är det väl OK att han tar ut svängarna? Eller är det bara ett slagord för att damma av en nymoralistisk hållning?

Om hans blogg nu var ett litterärt projekt, låt oss då lära oss något av projektet.
Insändare av Marie Björk

Ungefär vad är det vi ska lära? Han var uppskattad så länge han inte kritiserade andra journalister – då drogs mattan undan och mobben släpptes loss.

Anna Larsson som för några månader sedan krävde att bloggen skulle sparkas ut från Aftonbladet har nu ångrat sig och inser var de verkliga skurkarna hukar. Heder åt henne.

Bilden av bloggen som ett litterärt projekt gillar jag – förhållandet mellan mina erfarenheter, texten och läsarens reaktion är kittlande gåtfullt.

Oförutsägbart, sa Bill.
Underligt, sa Bull

grav.jpg

När segrarna skriver historia

clown.JPG

Jag har tidigare skrivit om en undersökning som beskriver mötet mellan studentgrupper och lärarutbildning. Nu har jag träffat Mikael Palme och Elisabeth Hultqvist, som föreläste för lärarutbildare på Malmö högskola. Mycket av deras beskrivningar är träffande, starkt berörande och tankeväckande. Frågan om vad som händer när personer med låg utbildning, främmande bakgrund och arbetarbakgrund möter en akademisk utbildning är laddad. De nya gruppernas förväntningar på tydlig undervisning och normativt tänkande kolliderar med en akademisk tradition som premierar skriftlig reflektion.

Efter några timmar är det ändå som om någonting inte riktigt stämmer för mig. Bakom all omtanke och sociologiska beskrivningar finns det ett dolt budskap som handlar om att akademiseringen är det obetingat goda. Paradigmskiftet är ett faktum. Diskursförskjutningen är permanent. Nu gäller det att hyfsa historieskrivningen.

De grupper som inte klarar av kraven innebär ett hot mot idéen om högskolan som samhällsomdanande kraft. Forskarna försökte distansera sig från bilden av studenterna som bärare av brister – men till sist landade vi där ändå! Vi har vunnit slaget om lärarutbildningen och nu gäller det att uppfostra deltagarna i den kyrka vi kallar högskola.

Eller som Foucault sa i sin installationsföreläsning:

”Varje utbildningssystem är ett politiskt medel för att upprätthålla eller förändra tillägnelsen av diskurser och därmed också de kunskaper och den makt de för med sig”

Tanken på att lärarutbildningen skulle vara annorlunda är naturligtvis lockande, men i grunden helt felaktig och lite farlig för vår självbild. Här gäller det att vakta över de nyvunna privilegierna. När Elisabeth Hultqvist beklagade sig över att det på 80-talet hade varit ett bekymmer för henne att inte ha en lärarexamen på en lärarutbildning (men att det nu snarast var en merit) kändes det som om en dålig skräckfilm.

“Akademikern kommer tillbaka – hämnaren från seminariet slår till igen”

Mats Alvessons bok om Tomhetens triumf skulle kanske ha gjort luften lite lättare att andas – även om elitismen tar sig andra uttryck i hans värld. Lite mera cynisk kanske – men inte lika benägen att se avvikarna som problembärare. Någon borde peka på vad det är för kvaliteter som dessa nya grupper bär upp.

Akademiens grindvakter vässar knivarna och hittar nya originalutgåvor på utdöda originalspråk att skrämma studenter med…

clown3.JPG

Bort allt vad oro gör…

bellman-280-187-prb.jpg 

En stor del av debatten om lärarutbildningen styrs av oro. Olika lobbygrupper har starka känslor inför de blivande lärarnas möjliga brister. Regeringens satsning på Lärarlyftet följer samma mönster och tre särskilt välartikulerade upplevelser ligger till grund för ganska omfattande ekonomiska och ideologiska beslut när det gäller skolans framtid.

1) Oro för språket. Då avses inte den kommunikativa förmågan eller innehållsfrågor (vad ska vi prata om) – nej fokus ligger på den formella läs- och skrivförmågan, som experter ska utbilda fram enligt kända mönster.

2) Oro för ämnesdjup. De traditionella skolämnena har varit ett enkelt sätt att organisera kunskaper om världen. Det finns andra som bygger på nyfikenhet, egen aktivitet, tvärvetenskapligt tänkande och tematiskt arbete. Regeringen väljer att konservera strukturerna genom ämnes- och åldersindelningar.

3) Oro för avvikelser. Stordriftens baksida är att de som inte passar in slås ut. Därför satsar man stort på den utdöda yrkeskategorin speciallärare som ska bota bristerna med kompensatorisk pedagogik och individuella lösningar.

Men jag själv då – vad oroar mig? Idag är den stora dagen då Sveriges elever testar sina kunskaper i DN:s nutidsorientering. Deras förmåga att analysera händelser och ta kloka beslut borde vila på information om tillståndet i världen. Då är riktiga dagstidningar ett viktigt redskap. När jag frågade studenterna om hur många av dem som hade tillgång till dagstidning (jag är elitist och räknar inte gratistidningarna) var det ungefär 15%.

Det skrämmer mig.

Rätt ner i det privata!

Jag läser igenom mina senaste inlägg och tycker att bloggen har blivit lite väl pretentiös. Allvarliga påståenden i viktiga frågor – politiska ställningstagande och teoretiska klargöranden, men det var inte därför jag började blogga. Jag var mer intresserad av att hitta gränsen mellan privat och offentligt – hur personlig är det möjligt att vara som tjänsteman? Vad bygger vi lärare vår trovärdighet och maktposition på inför studenterna? Kommer makten uppifrån – eller är det nödvändigt att visa vem man är i mötena?

Så efter denna lilla omväg tar jag chansen att testa gränserna för vad en blogg kan innehålla. För mig är det ett äventyr att öppna albumet med barndomsbilder. Alla mina åsikter om genus och skola – handlar de egentligen bara om mig själv?

Jag är född i Helsingborg och skulle kanske kunna kalla mig Sundets pärla. Nu har jag ingen relation till staden. Ser pampiga byggnader och anar att det är en ganska småborgerlig stad som har byggt sitt välstånd på handel.

Min bror är 2,5 år äldre än jag. När jag bläddrar i bilderna ser jag hur ettrig jag antagligen var. Han försöker freda sig men det verkar svårt. Kan man be om ursäkt femtio år senare?

Vi flyttade till Bagarmossen och jag tror bilden är från ett kalas i höghuset där vi bodde. Jag hittade clowndräkten i en låda nyligen och måste beundra mammas hantverk.

På sommaren hyrde vi ett hus i Söderby. Jag vet inte om bilden går att tolka utifrån psykoanalytisk teori, men jag ser något stolt i blicken och sättet att manövrera strålen kanske går att koppla till spirande manlighet? Nu när jag brutit igenom nakenvallen finns det inte många tabun kvar.

Min släkt på fars sida är bönder sedan många generationer och jag har matjord upp till knäna när det gäller gener – om man tror på sånt… Men det gör vi ju inte!

Jag älskade mina cowboykläder och gick ogärna ut utan dem.Det var nog en ganska dålig kvalitet för trycket på benen flagnade snabbt bort – eller så slet jag ner det? Bröderna Cartright var givna förebilder och jag kan fortfarande namnen på skådespelarna.

Vad har jag lärt mig av min far? Hur mycket av honom ser jag i mig själv? Bloggen skulle kunna handla om hur mycket jag saknar honom – så modig är jag inte än. Det blev väldigt tomt när han dog.

På sommaren bodde vi också på en ö i Stockholms skärgård. Ingen ström, ingen affär, ingen telefon – hur vågade min mamma vara ensam med två barn där? Jag borde fokusera mer på spiken.

Rivaliteten med min bror tog olika former. Här har han blivit biten av en ål och vågar inte hålla odjuret. Den odräglige lillebrodern tar chansen att visa sig duktig. Stön.

Vi bodde längs farleden och på den tiden kom den nya tiden i form av bärplansbåten Sirena som förkortade restiden till Finland åtskilligt. Vi brukade gå över ön på kvällen för att se underverket och hisna över svallvågorna som efter några minuter nådde fram till strandkanten.

Vi hyrde ett hus i vid Emån och jag lärde mig älska den mörka hemlighetsfulla skogen. Hunden Buster var ett exempel på att uppfostran är svårt och jag vet inte om vi lyckades lära honom någonting. Han var nog mer familjemedlem än hund.

Det är möjligt att ironisera över det könsstereotypa femtitalet och vilken rigid mansroll jag fostrats in i. Jag tror inte att jag skulle ha vågat gå till skolan som Lucia – det är min lilllasysters krona.

När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det en sorts uppgörelse med frågan om manlighetens existensberättigande. Fanns det någonting i hela den tradition av våld och förtryck som faktiskt är värt att försvara? Vad vill jag föra vidare till min son?

Kanske var jag känslig för alla signaler och anpassade mig snabbt efter omgivningens förväntningar – men när jag ser på bilderna finns det något annat som lyser igenom. Jag tror det är en längtan efter att ingå i någon form av gemenskap som kanske var manlig, men det kan också handla om vanlig vuxenhet.

På den sista bilden är jag funktionär vid ett familjerally som min fars företag ordnade. Jag har tagit plats i den manliga vuxna gemenskapen och håller ordning på deltagarna med hjälp av tidtagarur.

Samtidigt har jag vita (alldeleles för tighta) Lee-jeans som jag ängsligt tjatat mig till på Engelbrektsboden. Vuxenheten var skör.

Senare på jorden?

gunnar.jpgGunnar Ekelöf  (Länk SvD) skulle ha fyllt hundra år och medier översvämmas av hyllningar och underliga frågor till kulturpersonligheter om vad poeten har betytt för dem och vem som är vår tids Ekelöf.

Jag minns fragment av dikter och “det som är botten i dig är också botten i andra” känns fortfarande som en trösterik mening. Ensamhet är gemensam – vilsenhet är ett normaltillstånd.

Samtidigt är det lätt att glömma vilken lysande poet Ekelöf var och hur han med lätthet lyckades förena olika stilar som centrallyrik, naturromantik, surrealism och nonsens.

Om hösten
Om hösten när man tar avsked
Om hösten när alla grindar står öppna
mot meningslösa hagar
där overkliga svampar ruttnar
och vattenfyllda hjulspår är på väg
till intet, och en snigel är på väg
en trasig fjäril är på väg
till intet, som är en avblommad ros
den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de
dumma djävlarna
skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen
och lampan själv som susar tynande
om ljusets intiga hav, tankens polarhav
i långa böljor
tyst frasande skum
av serier dividerade med serier
ur intet genom intet till intet
sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats
(som ljudet av en symaskin)
Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät
och syrsorna filar.
Meningslöst.
Overkligt. Meningslöst.

1932 gav han som 25-åring ut diktsamlingen Sent på jorden

  • Före den ekonomiska depressionen
  • Före andra världskriget och atombomben
  • Före Beatles splittring
  • Före skotten mot Olof Palme och Anna Lindh
  • Före 11/9 och Irakkriget
  • Före klimatförändringar och tsunami
  • (Före alliansens skolpolitik)

Hur sent på Jorden kan det ha varit? Och hur sent på Jorden kan det bli?

trad.jpg