Mitt liv har blivit så inrutat

galler

De långsökta metaforernas tid är inte förbi och jag identifierar mig med det övergivna grillgallret utanför scoutstugan. Enstaka vedträn har inte brunnit. De sista korvresterna har sköljts bort av regnet. Jag som en gång var en stolt fotskrapa – hur hamnade jag här?

Att handleda examensarbeten är lite grann som att försöka hindra korvarna ifrån att ramla ner i elden. Skapa en struktur som gör problemet möjligt att avgränsa. Ställa frågorna på ett sådant sätt att verkligheten inte blir för påträngande. När vi undersöker uppfattningar OM verkligheten behöver vi inte ta ställning till hur  det egentligen ÄR.

Tyvärr har de avgörande och moraliskt krävande frågorna en tendens att hoppa fram och bita studenterna i näsan.  Då hjälper inga grillgaller – korvarna hamnar i elden och ingen handledare kan rädda dem.

Titta – där går “den beprövade erfarenheten”!

En bisarr och obehaglig tanke är föreställningen om att dela upp världen i vetenskaplighet och beprövad erfarenhet. De disputerade förväntas stå för någon form av evig sanning och kan därför anställas tills vidare.

Vid sidan om detta utvalda prästerskap menar utredaren att det behövs personer som kan ge någon form av  tidsfärg åt utbildningen. De kallas adjunkter och erbjuds ytterst osäkra anställningsförhållanden. Tänka förväntas de inte kunna – det räcker nog med några muntra anekdoter och ett gott humör.

De lärarutbildare som ska stå för den beprövade erfarenheten ska ha en aktuell och relevant erfarenhet från verksamheten. De ska därför antingen vara tidsbegränsat anställda i högskolan, eller ha kombinations- eller utbytesanställningar mellan högskola och respektive skolform

Det nya författningsförslaget  (HUT s.35) är inte lättläst men jag förstår att det innebär en kraftfull förstärkning av statusen för de som representerar ett akademiskt perspektivet.

En adjunkt inom verksamhet som knyter an till lärarutbildning får anställas tills vidare, dock längst fem år.

Jag skulle önska att de personer som anställs vid en lärarutbildning har undervisningserfarenheter eller lärarexamen. Detta är också en vanlig tanke bland studenter. Mycket vanlig.

För mig tog det nog fem år att förstå allvaret i uppdraget att utbilda lärare. Jag tror att det skulle  vara slöseri att avskeda mig nu – om inte målet är att skapa en tokhierarkisk professorsmakt?

Räkna – läsa – skriva – räkna – läsa – skriva – räkna – läsa – skriva

siffror

Jag besöker studenter på en förskola och häpnar över hur duktiga femåringarna är på att läsa, skriva och räkna. I HUT lyfts dessa färdigheter fram som centrala uppdrag för skolan och djupt problematiska att förverkliga. Perspektivet tycks vara det svaga barnet som ska botas och lyftas genom ytterst sofistikerade metoder som länge varit bortglömda under flumperioden – men som nu återupptäcks genom en heroisk arkeologisk insats av utredaren.

Jag tänker ibland på min första rektor som sa:
– De flesta barn lär sig läsa, trots skolan!

Jag är orolig över vad alla de barn som redan när de kommer till skolan faktiskt kan räkna, läsa och skriva. Svenskämnet reduceras till en träning av vissa färdigheter och avfunktionaliseras. Kommunikation i meningsfulla sammanhang avfärdas som rester från flumskolan?

Matematikämnet -ja man kan fundera över dess vacklande status, låga resultat i internationella mätningar och lågt söktryck till utbildningen, men jag tror inte att mina kolleger som utbildar matematiklärare ser fram emot en formalistisk matematikträning av femtiotalsmodell.

Lärarutbildningsutredningen och genus

Utredningen är bekymrad över könsobalansen inom lärarkåren. Även om de flesta EU-länder har ännu större kvinnomajoritet finns det en vilja från regeringen att rekrytera fler män.

Rekommendationen om att tillämpa någon form av antagningsprov kan underlätta beslut om positiv särbehandling, dvs. att vid i övrigt lika meriter kan det underrepresenterade könet ges företräde till en utbildningsplats. Understrykas bör att de förslag och rekommendationer som utredningen ger för en ny lärarutbildning sammantaget förväntas leda till en förbättrad rekryteringssituation generellt sett. Samtidigt finns inslag som kan antas vara särskilt lockande för manliga sökande. (Lärarutbildningsutredningen s. 426)

Jag blir mer och mer nyfiken på dessa antagningsprov som förväntas lösa centrala svårigheter – både när det gäller studieavbrott och rekrytering. På min enhet har vi 500 sökande till 320 platser och jag undrar hur en organisation skulle se ut som hanterar alla dessa tester på ett rättssäkert sätt. Jag anar att kostnaden skulle överstiga kursbudgeten för första terminen och ser inte någon självklar plats i almanackan för när de skulle äga rum? Förutom den mystiska idén om att kunna förutsäga en nittonårings utvecklingspotential under 4,5 år på ett bättre sätt än gymnasiebetygen? Jag anar ett lätt övermod och skulle nog tveka att ta på mig ett sådant diffust uppdrag. Risken är stor att det är testarens fördomar som styr urvalet snarare än objektiva kriterier (om det nu skulle råka finnas några sådana?).

Nåja – vad är det för inslag som skulle “antas vara särskilt lockande för manliga sökande”? Finns det någon substans bakom detta antagande eller är det bara essentialistiska gissningar? Skulle män vara mer beroende av status och mindre intresserade av de delar av skolans uppdrag som sker utanför klassrummet?

En viktig invändning mot förslaget är den avgränsning mellan åldrar som utredarna tror ger ökad status. Jag är tveksam till att rekommendera män att söka sig till en treårig förskollärarutbildning när jag vet att deras yrkesframtid kan förstöras av en vaga anklagelser. Möjligheten att genom dubbla behörigheter röra sig mellan åldersgrupper tror jag är betydelsefull när det gäller att öka attraktionskraften i yrket för de män som inte är besatta av “omsorg”.

Utredaren kopplar genus till “undervisning” som i särskild hög grad förväntas locka män.

Denna utrednings förslag är ett tydligt ställningstagande för att undervisningsuppgiften bör få större tyngd i läraruppdraget. Lärarna har under de senaste decennierna fått ta över en mängd uppgifter som tidigare låg på andra yrkesgrupper, arbetsuppgifter av administrativ, elevvårdande eller social natur.

Vi har gjort enkäter bland manliga studerande och det är en splittrad bild som framträder. Jag ser inget generellt motstånd mot att delta i skolutveckling eller uppgifter av social natur. Jag tror inte att män är  mer ämnes- eller åldersfixerade än kvinnor. Utredningen sprider tyvärr fördomar.

Kanske beror läraryrkets bristande status och attraktionskraft till stor del på den rätt andra tycker sig ha att föreskriva hur lärarna ska arbeta, istället för att lyssna till professionens egna företrädare. Om lärarna ”myndigförklaras”, som en av avsikterna bakom 1990- talets decentralisering var, och lärarutbildningen ger lärarna de redskap de behöver för att, på vetenskaplig grund och med hjälp av beprövad erfarenhet, verka som specialister på undervisning och lärande, är mycket vunnet.

Här svindlar tanken. Utredaren som till stor del framstår som en lojal Björklundlakej hyllar här decentraliseringen och behovet av att lärare får och ska tänka själv? Hur rimmar detta med detaljstyrning och inspektionsmyndigheter som berövatr landets lärarkårer de sista resterna av yrkesstolthet? Går denna plötsliga frihetsvurm att förena med de nervösa förslagen i utredningen som snarare bygger på hafsiga utvärderingar och nostalgi än självständigt visionärt tänkande?

Det avslutande liberala credot ekar tomt över de lärarutbildningar som läggs ner på grund av att de vågar tänka själv:

Med ökad professionalitet och högre kvalitet i utbildningen följer att läraryrket måste återfå karaktären av frihet under ansvar.

I folkpartiets Sverige hyllar vi friheten under mycket bestämda villkor.

gen

Bakom kulissen

En av de viktigaste drivkrafterna bakom den här bloggen är att jag försöker klä av mina tankar för studenterna. De ska alltså inte behöva lägga kraft på att gissa var jag står i olika frågor. Min naiva ambition är alltså att avmystifiera lärarrollen genom ärlighet och tvivel.

Samtidigt är det ett komplicerat spel mellan lärare och student där vi tvingas in i inövade roller av kontroll och anpassning.

På bloggen Jag ska bli lärare får jag en liten inblick i hur det är att skriva en hemtenta. Uppgiften är inte från Malmö högskola – men jag känner väl igen mig i försöken att väva in vfu-erfarenheter och krama fram reflektioner som bygger på litteratur och eget tänkande:

I uppgiften skall du resonera kring lärarrollens komplexitet i relation till såväl kurslitteratur, seminarium och föreläsning som din VFU. I din redovisning skall du diskutera olika lärandeteorier i relation till lärandemiljön i skolan, redogöra för olika perspektiv på begreppet ”kunskap” där du också med några exempel från din VFU visar hur olika kunskapsuppfattningar påverkar lärarens arbete. Avslutningsvis skall du ge exempel på läraryrkets komplexitet i förhållande till din egen framtida roll som lärare.

P.S. Det blir lättare om man läst Kernells bok…


IT-glasyr på koblaja

Lärarutbildningsutredningens samhällssyn, människosyn och kunskapssyn är hämtad från femtiotalet. Utredaren tror att detta ska leda till en beständig skola, men har ändå försökt skapa något som på ytan ser modernt ut. Vad kan vara modernare än IT? Därför har IT upphöjts till “övergripande perspektiv”.

Fyra övergripande perspektiv ska genomgående prägla och genomsyra all lärarutbildning:
– vetenskapligt och kritiskt förhållningssätt
– historiskt perspektiv
– internationellt perspektiv
– informations- och kommunikationsteknik (IT) som utbildningsresurs.

Tanken utvecklas:

Samtliga lärarutbildningar bör undersöka hur IT på lämpligaste sätt kan integreras i utbildningen för att ge de blivande lärarna den IT-kompetens som läraryrket kräver. Detta gäller inte minst i fråga om källkritik och kunskaper om barns och ungdomars IT-användning.

Vid en först läsning framstår detta som utmärkt och alldeles möjligt att förena med den lärarutbildning som sjösattes 2001 (examensordning):

Jag tror att utredaren i sin iver att vara modern biter sig själv i svansen. Frågan om källkritik borde rymmas inom det vetenskapligt kritiska förhållningssättet. När det gäller kunskaperna om barns- och ungdomars IT-användning misstänker jag att det är ett moraliserande föräldraperspektiv som avses. Vi måste skydda barnen mot nätets faror. Säkert är dessa kunskaper viktiga men de flesta forskare är överens om att det inte går att skilja nätmobbning från vanlig mobbning.

Problemet med den här formen av styrning är att den ibland går ut över innehållet. Idag försöker vi ibland tvinga studenterna att göra digitala presentationer och rekommenderar då Powerpoint. Kanske tror vi lärare att studenternas digitala kompetens då utvecklas? Studenterna undrar varför vi som normalt predikar innehållets betydelse plötsligt har blivit formalister?

“If you don´t have a point – use powerpoint” (vem sa det?)

Svd DN Sydsvenskan Svd2 Utredningen P1 PJ Linder

KK-stiftelsen menar jag jublar på lösan grund. Kanske har besvikelsen över att det går så långsamt att förändra den nuvarande lärarutbildningen gjort dem desperata?

Vad är egentligen är “ett övergripande perspektiv”? För mig är den analytiska aspekten av begreppet avgörande. Ett perspektiv innebär att välja utsiktspunkt – därför blir det problematiskt när utredarna försöker styra genom att bestämma utsiktspunkter.

Vilka perspektiv är det som utredarna väljer bort?

Förnuft och erkänsla

Jag försöker förbereda en lektion om Jesper Juuls bok Relationskompetens i pedagogernas värld. Det är en moraliskt uppfordrande bok som kanske gör det svårare att se och behandla barn som objekt. Mycket av det vi kallar undervisning handlar om relationer och barnens behov av att bli sedda och respekterade som individer.

I Svd presenterar Anders Haag en ny bok om mentalisering. Försöken att på ett trovärdigt sätt beskriva vad begreppet innefattar är ganska trevande och kanske är det nödvändigt när det gäller förhållandet mellan förnuft och känsla. Enbart dåren springer där änglar tvekar.

När man mentaliserar reagerar man inte direkt på en situation, utan man stannar upp och undersöker vad det är som faktiskt händer. Man försöker göra egna och andras handlingar begripliga. Närliggande begrepp är reflektionsförmåga, självinsikt, symbolisering, empati, mindfulness med flera.

I värsta fall innebär detta en psykologisering och intellektualisering av samspelet mellan människor. I bästa fall leder teorin till en ökad lyhördhet inför komplikationer i kommunikationsprocesserna.

Ingen är perfekt på att mentalisera. En poäng med att träna mentalisering är snarare att inse det. Man måste kunna leva med en viss ovisshet, att vara tvärsäker är ett varningstecken.

Det tycker jag om. Ingenting skrämmer mig mer än tvärsäkra människor.

Begreppet Hypermentalisering tror jag är användbart:

Hyper­mentalisering. En person som hypermentaliserar är bra på att mentalisera. Hon är en god lyssnare, uppmärksam, klok och insiktsfull, och engagerar sig i andras liv. Men det egna livet är oordnat, kanske kaotiskt och fyllt av försakelse och självhat.

Jag brukar säga att någon lider av empatiskt överskott och det kanske är samma sak?

Jakten på flumskolan

Pedagogiska magasinet är en fantastisk tidning som motiverar avgiften till Lärarförbundet många gånger om. I det senaste numret skriver Tomas Lindblom om den förtalade flumskolan.

sol

Lika lysande är Christian Lundahls artikel (sidan 89 f.f.) om den bejublade men undermåliga betygsutredningen. Omistlig historielektion och sorglig nutidsbeskrivning.

Bäst är ändå de alltid lika överraskande bildvalen. Katta Nordenfalks sätt att bryta mot konventioner gör mig modig och lite dumdristig. Ibland vill jag inte ens veta varför jag väljer vissa bilder.

Klickbar mystisk bild:

mystik

Bind mig – överklaga mig

Svd AB Christer Monika Debatten om betyg rullar vidare – nu handlar det om möjligheten att överklaga.

Elevers och studenters rättigheter är viktiga och ingenting är värre än ett orättvist betyg!

Jo kanske – om undervisningen helt fokuseras på mätbarhet och nervös dokumentation kan det vara ett ä-n-n-u värre scenario. Varje tanke som på något sätt antyder komplexitet eller djup förpassas från klassrummet.

I cyniska stunder tänker jag att de lyckligaste människorna är de som har insett att livet inte är rättvist.


Den stora sorteraren

Anders Burman presenterar i Svd (länk) en översättning av Pierre Bourdieus 40 år gamla bok Reproduktionen, bidrag till teori om utbildningssystemet. (översättning Gunnar Sandin, Arkiv förlag) Plötsligt känns luften lite lättare att andas och de förbjudna orden blir åter möjliga att uttala. Recension Alba

De senaste åren har många berusat sig med retorik om skolans möjligheter att förändra samhället. Genom teveserier som 9a mytologiseras de enskilda lärarnas position. De kan genom sitt engagemang och sin kunskap bryta klassamhällets sorteringsmekanismer och i den goda skolan för alla är allt möjligt.

Bourdieus analys är inte lika uppmuntrande. Skolsystemets fungerar i sin helhet konserverande och reproducerande. Här gäller det att få barnen att inse sin plats. Exemplen från ett hierarkiskt och auktoritärt Frankrike kanske är svåra att överföra till svenska förhållande där vi länge har odlat myten om skolan som den stora utjämnaren eller med Olof Palmes ord: En spjutspets mot framtiden!

Idag har vi en bred intagning till högskolor som utmanar bilden av att högre utbildning är förbehållet eliten. Frågan är om det går att genomföra dessa högre studier utan ett stabilt utbildningskapital. Vi som arbetar i utbildningsfabriken ställer ofta upp som villiga grindvakter.

Begreppet reproduktion innebär att maktförhållandena ideologiseras och framstår som naturliga. Misslyckanden i studier framstår i värsta fall som bristande begåvning – när det oftare handlar om stöd och studievana. Maktutövningen döljs bakom kriterier och målbeskrivningar som gynnar de grupper som har lärt sig institutionernas koder.

Trots detta är analyserna i ”Reproduktionen” fort­farande skrämmande aktuella. Ännu i 2000-talets Sverige utgör skolan, eller rättare sagt utbildningsväsendet i dess helhet från förskola till universitet, den centrala institutionen i den ständigt pågående reproduceringen av den dominerande ideologin. Det är inte bara det att klasskillnader återskapas och cementeras, utan skolsystemet bidrar också till att det framstår som naturligt att privilegierade grupper har sina privilegier och att de mindre lyckligt lottade anser att deras egen ofördelaktiga position är helt i sin ordning, som ett resultat av bristande skolgång, avsaknad av formella meriter och kanske rent av bristande begåvning.

Burman avslutar med att denna pessimistiska analys inte behöver innebära att vi upphör att hylla och inspireras av duktiga lärare. Determinismen kanske hjälper oss att förstå samband – men i vardagen finns det andra förhållningssätt.

– Du gör skillnad!

Bildlänk