Debatten om genusvetenskap rullar vidare på SvD och nivån pendlar. Ett spår handlar om vad vetenskaplighet egentligen är och de tvärsäkra påståendena flyger genom luften. Sällan har naturvetenskapen framträtt med så totalitära och naiva anspråk. Oförmågan att förstå eller intressera sig för andra forskningsansaster är deprimerande och när denna arrogans paras med banalt nyttotänkande, primitivt hat mot vänster och feminism – då är det nog klokast ligga lågt.

Image by Cool Text: Logo and Button Generator – Create Your Own

Som lärare är det aldrig för sent att hålla en liten föreläsning och jag tänker försöka sammanfatta en personlig hållning till vetenskapen. Oliver och Wittgenstein diskuterar på en nivå där jag inte känner mig bekväm. För mig gäller det att balansera mellan idealism och relativism utan att tappa fotfästet.

När jag möter studenter som ska skriva examensarbete brukar jag tänka i fyrfältsmodell. Forskningsfrågorna kan vara:
1) Angelägna/ mindre angelägna besvara
2) Enkla att besvara trovärdigt/ svåra att besvara trovärdigt

Varje fält har sina problem och möjligheter, men även mindra angelägna frågor som är svåra att besvara kan visa sig öppna nya fält. Mänskligheten är troligen inte överens om vilka frågor som är angelägna.

Ett vanligt sätt att förenkla en fråga är att avgränsa den. Då skär vi bort sådant som inte går att kontrollera och använder det klassiska laboratiumexperimentet som vetenskaplig förebild. Kriterium för god forskning har en stark tradition här – men vi betalar ett högt pris för förenklingen. Inom psykologi och pedagogik är det ofta komplexa samspel som är intressanta och individuella studier av lärande missar viktiga dimensioner.

Men i grunden är nog vetenskapssamhället överens – det är en styrka att veta VAD som ska undersökas. I mitt exempel ska vi undersöka en samling sten.

Bilden föreställer stenar fotograferade i strandkanten vid Knäbäckshusen den 18/8 2008. Frågan är nu om frågan gäller:
1) De egentliga fysiska stenarna
2) Bilden av stenarna
3) Vår tolkning (upplevelse) av bilden

En naturvetare skulle antagligen avfärda alternativ 2 och 3 som ointressanta och kasta sig in i jakten på sanningen om stenarna.

Ur en ontologisk aspekt är det viktigt att klargöra om stenarna verkligen finns, om de alltid har funnits eller när de framträder som självständigt objekt. När blev stenen sten och när upphör den att finnas till?

En epistemologiskt intresserad forskare skulle kanske lägga större vikt vid frågan om huruvida det är möjligt att veta något om stenarna. Med vilken rätt hävdar vi att dessa föreställningar är sanna?

Den metodologiskt sinnade forskaren fokuserar på vägen. Hur gör jag för att erövra och pröva kunskapen. Kampen mellan deduktiv (tesprövande) och induktiva (sökande) förhållningssätt är hård men det är svårt att se hur endera sidan klarar sig utan den andra.

Naturvetaren kanske frestas att söka sanningen om varje sten och möjligheten att genom kemisk analys beskriva den in i minsta beståndsdel tror jag är lockande. Sanningen om Knäbäckshusens stenar resulterar sannolikt i en katalog av verifierbar data. På detta sätt arbetade språkvetenskapen under 70-talet i sina försök att reducera språket till sina minsta beståndsdelar. Sanningen om hur språket fungerar och utvecklas var svår att uppnå genom dessa beskrivningar. På samma sätt är det svårt att fånga stenarnas förändring över tid genom liknande beräkningar. Det är för komplicerat och sanden, vinden och strömmarnas inverkan är svåra att reducera till formler.

Jag utbildar lärare och de senaste åren har stora förhoppningar knutits till att vetenskapen ska ge svar på skolans problem. Regeringen berömmer sig om att presentera evidensbaserade metoder mot mobbning och delar av forskarsamhället vrider sig generat inför denna retorik. Tron på att lösa komplicerade problem genom enkla metoder döljer oförmågan till djupare analys.

Idag är forskning en karriärväg och ett sätt att ge landets högskolor prestige, eller som det heter “excellence”. Därför anställs enbart disputerade personer på landets lärarutbildare – deras forskarbakgrund ses som en garanti för intellektuell kvalitet. Lärarexamen och undervisningserfarenhet har inte samma status idag. Det finns ingen forskning som bevisar att denna forskarbakgrund skulle vara en garanti för kvalitet i utbildningen. Forskningen har valt att inte beforska sig själv.

På Svenska dagbladet kokar populismen och dess försök att skilja ut nyttig forskning från annan. Om debatten medverkar till att göra genusvetenskapen mindre ideologisk kanske det för något gott med sig.