Min lille vän 4

mlv20

Efter helgen återvänder jag till en arbetsplats som surrar av rykten om nedskärningar och uppsägningar. Jag borde skriva en betraktelse över vad som händer när en grupp (lektorer) försöker ta över en annan grupps (adjunkternas) arbetsuppgifter. Hur uppstår företeelsen? Hur legitimeras den politiskt och i förhållande till avnämare? Vem driver den? Vilka allianser gör den möjlig?

Det finns en idyllisk bild av samverkan och kompletterande kompetenser. Tillsammans gör vi allt för att skapa en trovärdig utbildning utifrån barnens, studenternas och verksamhetens behov.

En annan mer hotfull tolkning av processen är att starka grupper har skapat en situation där de demokratiska processerna är satta åt sidan. Utvecklingen är inte möjlig att diskutera utan att stämplas som forskningsfientlig eller antiintellektuell.

Min lille vän och jag intar en avvaktande hållning, men håller brandsprutan i högsta beredskap.

Vikarieuppdraget – stålbad för pedagoger

Anne-Marie Körling skriver om svårigheterna för vikarier och frånvarande lärare att skapa bra undervisning.

Länk

Jag inser att lärarutbildningen inte tar upp de här socialt komplicerade situationerna och att studenterna riskerar att komma ut helt oförberedda till uppdrag som kräver stor smidighet och ideologisk uthålllighet om de inte ska malas ner i anpassningskvarnen.

Jag är nyfiken och tror att en hel del av läsarna har gjort sina hundår i vikariesvängen.

Har du tröstrika eller demoraliserande vikarieminnen att dela med dig av?

Sharing time!

vi

Ansvar, skam och skuld – jakten på Svartepetter

Tomas Kroksmark skriver om Skolinspektionens syn på lärarnas ansvar när det gäller att se till att barnen når målen.

Länk

I Nyhetsbrevet framgår att man tänker sig att det är skolornas ansvar – dvs lärarnas – att eleverna ska nå målen i alla ämnen. Det betyder också att man tänker sig att orsaken till att alla elever inte når målen har sin orsak i lärarnas kompetens. Det är naturligtvis ett rimligt antagande men kan vi vara så tvärsäkra att lärarna är den enda orskan till att målen nås av alla elever/inte nås av alla elever?

Den propagandistiska synen av målstyrningen är naturligtvis att försöka få skolorna att anstränga sig – men när det kommer till en verklig analys av bristande måluppfyllelse är det mer komplicerat.

Vi har alltså tre komponenter som var för sig eller tillsammans kan förklara den svaga måluppfyllelsen: 1) lärarnas bristande kompetens, 2) målbeskrivningarna (i kombination med kriterietexterna) är fel i förhållande till vad som är möjligt att realisera i den lokala skolan/det enskilda klassrummet och 3) elever i svensk skola saknar förutsättningar att lära det som finns angivet som mål för skolan.

Det är möjligt att en del lärares trivs i rollen som syndabockar – men det är motsägelsefullt att avkräva ansvar av en grupp som är så hårt reglerad. Verkligt ansvarstagande innebär också en viss form av frihet.

I högskolans värld är det lite annorlunda. Studenterna matas med retorik om eget ansvar och de väljer hur och när de vill ta del av undervisningen  – eller utöva sin rätt till inflytande. Men när svaga studenter misslyckas känner jag mig ändå som en av de utpekade grundskolelärarna:
– Jag borde ha ansträngt mig mer!

Fem målmedvetna klematisknoppar

Fem målmedvetna klematisknoppar

Auktoritär och auktoritativ?

Jag brukar lyssna på Filosofiska rummet på hemvägen från landet på söndagskvällarna och blir sällan besviken. Veckans program hade en spännande rubrik och mina förväntningar var höga.

Kunskapssamhället 2.0.

Mänsklighetens samlade kunskap formligen exploderar, och med internet exploderar också kunskapsspridningen. Hur förändras samhället av all denna snabbtillgängliga kunskap och omvänt – hur förändras kunskapsproduktionen?

De tre gästerna försökte förklara skillnaden mellan information och kunskap. Det gick inte så bra. Till sist gav sig Håkan Arwidsson in på att beskriva skillnaden mellan att vara auktoritär och auktoritativ. Den här distinktionen, som återfinns i massor av managementlitteratur, kanske behövs för att motivera skolans existensberättigande i ett samhälle där alla andra hierarkier har monterats ner, m-e-n det kändes som om den filosofiska överbyggnaden rasade samman när Arwidsson helt frankt förklarade sina antaganden utifrån att “så måste det vara i en skola – att läraren vet bättre” (väldigt fritt citerat)

När den onda gamla makten motiverar sina övergrepp utifrån en klassisk maktfilosofi, ska då den goda moderna makten förstås som en högre form av rationalitet? Är det verkligen så att dagens lärare definitionsmässigt vill sina studenter väl, och att lärarnas tolkningsföreträde är förgivettaget? Då kanske det är dags att ta några steg tillbaka och försöka se skolan utifrån. Den vänliga maktutövningen upphör inte att förvåna mig över sina påhittiga förklädnader. I det här fallet tycks Arwidsson tro att tillit och undergivenhet uppstår ur någon form av naturlig överenskommelse. Jag anar att det är ur sekelgamla universitetstraditioner som en sådan tanke kan uppstå.

Kanske är det den statiska karaktären i Arwidssons ämne (historia) som gör det möjligt att fortsätta odla myten om skillnaden mellan auktoritär och auktoritativ. Vi som möter studenter i mer komplicerade situationer måste nog skaffa skarpare redskap för att analysera spelet mellan människor. Internet förändrar relationerna på många plan. Jag föredrar Googles mångsidighet och Wikipedias transparens framför den akademiska idealistiska referenskulturen.

kor

Jag hävdar att det till sist är upplevelsen hos mottagaren av undervisning som bestämmer relationens kvalitet. Avsändarens självbelåtna bild av sin eventuella “auktoritet” är en behaglig illusion som knappast tål det skarpa ljuset utanför universitetet. Varje verkligt förtroende måste erövras i mötet mellan fria individer. Titlar som “lärare” eller “professor” riskerar att försvåra detta relationsbygge.

Här kunde Lars Mogensen varit en aning mindre underdånig i förhållande till de förbluffande samstämmiga gästerna. Makten behöver inte mystifieras ytterligare.

Once in a lifetime?

Inte ofta delar jag åsikt med Svenska dagbladetsledarsida 1 , 2 – men idag skriver P J Anders Linder om hotet mot IB-utbildningen och jag nickar instämmande. Som förälder var det en omskakande upplevelse att efter nio år av gnälliga föräldramöten i grundskolan möta dotterns lärare på Borgarskolan i Malmö som sa:

– Det är en ynnest att få möta de här ungdomarna!

Ungefär då återvann jag en del av min tro på skolan som bildningsmiljö

stam

Att se sin arbetsplats med andras ögon

Jag har en gnällig sida och ibland uppskattar jag inte tillvaron efter förtjänst. Idag har jag haft besök av  Anne-Marie och det var riktigt kul att få visa upp min arbetsplats.

– Ojdå, har jag en så häftig utsikt från mitt arbetsrum?

– Hoppsan, tänk att just jag har så trevliga arbetskamrater och att vi sitter på ett så inspirerande sätt!

– Nej men är det verkligen möjligt att biblioteket är  så ljust och inbjudande?

– Vad har det tagit åt alla studenter som sitter och arbetar här? De verkar så engagerade och glada!

– Tänk vilka fantastiska skapelser som finns utanför ateljén. Lyckliga barn som får möta dessa kreativa blivande lärare

– Ajajajaj, jag hade inte räknat med att bli indragen på idrottarnas salsalektion! Tack Torunn!

– Vilken timing att pricka FTL:arnas lysande dramatiseringar tillsammans med Mikael av sina  namngiblishifierade skolerfarenheter !

Allt mitt tvivel över meningsfullheten i vår verksamhet känns väldigt avlägsen och med lätt sinne griper jag mig an uppgiften att schemalägga höstens kursstart. Och precis där känner jag att det är lämpligt att sätta PUNKT.

studenter

Till kritiken av den slappa mediekritiken

Andreas Ekström formulerar det väl i Sydsvenskan (Jag citerar långt – och tror att han har överseende)

Häromdagen gick jag in på ett stort bibliotek. Då tänkte jag ungefär så här: ”Oj, så otroligt många böcker. Att någon har orkat skriva alla de här böckerna alltså! Vem sjutton ska läsa allt detta?” Jag läste två av dem. De var inte bra.

Sedan gick jag vidare till en välsorterad tidskriftshandlare. Där tänkte jag samma sak:

”Vem behöver så här nischade och konstiga tidningar om allt möjligt som jag inte vet någonting om?” (Läste två. Dåliga.)

Sedan skrev jag en tidningsartikel om detta, om alla dessa onödiga böcker och tidskrifter som skymmer sikten för de verkligt fina trycksakerna. Om hur själva mängden böcker och tidskrifter i sig själv utgör ett hot inte bara mot den goda smaken, utan mot själva demokratin.

Poängen är uppenbar – så gör man inte. Ändå fortsätter hetsen mot sociala medier och det blir allt uppenbarare att diffusa särintressena kämpar för sina privilegier: rätten att formulera frågor och tolkningsföreträdet om vad som ingår i den kulturella kanonen.

Jag försöker förstår hur skolan och lärarutbildningen ska förhålla sig till de nya medierna. Allt fler exempel dyker upp där lärarna har lyckats föra in medier och öppna upp klassrummet mot världen. Men jag ser samma motstånd i skolvärlden som i den slappa mediekritiken.

Rädslan att tappa kontrollen.

entre2

Anslagets betydelse – I love språk

Jag är ofta imponerad av vilken hög kvalitet UR:s program – och lite generad över hur dålig jag och lärarutbildningen är på att utnyttja denna fantastiska resurs som nu finns att strömma ner direkt. Kanske finns det någon historisk misstro mot teveutbildning?

Dagens avsnitt av I love språk handlade om hur viktigt det är att börja en lektion på ett inspirerande sätt och Anne-Marie Körling bjöd på inspirerande exempel från sin fyra. Det tog mindre än en minut innan läsandet och dramatiserandet var igång och vi slapp både upprop och almanacksblad..

Länk till UR (repris på tisdag)

planJag tror det finns vissa generella drag i det här med lektionsplanering som jag skulle vilja sätta andra ord på än de som lärare traditionellt har använt (FIGA-U, och MAKIS). Svårigheten är att varje försök till teoribildning lätt får normativ karaktär och då kanske det är klokare att låta bli?

Först gäller det anslagets betydelse. I en schlager har du ungefär tio sekunder på dig att fånga lyssnarens uppmärksamhet. Om det inte händer något intressant inom denna period är det över innan det har hänt. Även om sången senare exploderar i genomarbetade överraskningar är det antagligen för sent. Du missade chansen. Detsamma gäller för de lärare som inte förstår anslagets betydelse. Om det var film skulle vi tala om etablering av tid, plats och personer, men jag tror att det räcker med liknelser. Det finns inga regler för hur man gör – men du märker om du missar…

Men det räcker inte med att fånga uppmärksamheten. Det ska helst hända något mer. Jag lånar begrepp från schlagerskrivandet som i sin tur lånar från sportfiske.

  1. lina
  2. sänke
  3. drag med krok

Det var i en rätt fånig bok om Hur man skriver en schlagerhit som jag sprang på fisketeorin, som jag antagligen har omtolkat och misshandlat efter behag.

Lina – det handlar om barnets och lyssnarens frihet. Din planering får inte vara totalitär. Det måste finnas utrymme för barn att tolka in sina erfarenheter. Linan är versen i musiken och berättelsen i lektionen

Sänke – undervisning och musik bör ha en allvarlig kärna och utan djup blir livet ett tidsfördriv i väntan på ingenting. En skola som är rädd för känslor är dömd att bli ointressant – musik utan sorg går inte att lyssna på mer än en gång. Sänket är bryggan i schlagern och det personliga tilltalet i undervisningen. Jag ser dig.

Drag med krok – till sist ska någonting fastna. I sången är det refrängen som gör att vi längtar efter att få uppleva samma sak igen. I undervisningen gäller det att hitta den där dimensionen som får det att glittra i ögonen. På ett manipulativt plan kanske man kan säga att “nu har jag dem”, men jag tror att lärare bör ha en inre bild av detta möjliga tillstånd. Inte som ett egenvärde, men det är en skön känsla när planeringen fungerar… Att vara lärare är delvis ett hantverk som handlar om att göra kvalificerade gissningar om vad som fungerar. Min skrupelfria sida antyder att alla medel är tillåtna för att uppnå detta tillstånd.

Du ska veta att riktiga sportfiskare inte använder hullingar på sina krokar – det anses fegt.

När HSV skjuter Björklund i foten

Jag har tillsammans med Rasmus och Fredrik från studentkåren skrivit ett debattinlägg i Sydsvenskan om HSV:s rapport Man ska bli lärare

Länk till Sydsvenskan

Det är svåra frågor och lätt att halka fel bland genusteorierna – jag citerar slutklämmen:

Idag vill samhället ha allt större kontroll över vad som sker i klassrummet. Det tidigare flexibla läraryrket tappar i status och attraktion. I ett intressant avsnitt kritiserar rapporten från Högskoleverket lärarutbildningsutredningens förslag om avgränsade studiespår och förkortade utbildningar i skarpa ord:

”För att attrahera män till inriktningarna mot förskola har det också visat sig vara viktigt med möjligheter till en bred ingång. Det har också varit viktigt med samband mellan inriktningen mot förskoleklass och övrig lärarutbildning, för möjlighet till rörlighet och flexibilitet. Som den här studien har diskuterat så attraheras inte männen av kortare utbildningar med liten möjlighet till ämnesfördjupning. (…) Bristen på män skulle därför riskera att bli ännu större på den del av lärarutbildningen där bristen redan är som störst.”

Lärarutbildningsutredningen vill återskapa 60-talets skola och det är lätt att se dess fasta stadie­indelningar som kvinnofällor. Om Jan Björklund vill locka fler män till skolan måste han göra upp med både det likhetsfeministiska perspektivet, som förnekar skillnader mellan män och kvinnor, och de mansklichéer som skisseras i Högskoleverkets rapport. Det första steget är att våga föra en öppen diskussion om varför männen behövs i läraryrket och på vilket sätt fler manliga lärare skulle kunna bidra till att förändra den svenska skolan.

Sydsvenskan har stängt av kommentarsfunktionen – men jag är nyfiken på hur ni tänker!

foten

Äntligen – en viktig rapport

HSV:s rapport om hur män ska lockas till skolans och förskolans värld har kommit.

Man ska bli lärare

Läs den och sprid den!

Jag har varit med i referensgruppen och ser fram emot att diskutera innehållet. Allt är inte glasklart och det finns drag av kompromiss över texten.

rock