Lärarutbildningsutredningen – antikrundan?

sarc-gold1.gifLärarutbildningens områdeschef Maria Sundkvist skriver vasst om den pågående lärarutbildningsutredningen.

Någon viskade i mitt öra under debatten att Utbildningsdepartementet numera går under öknamnet Antikrundan. Gamla lärarutbildningar plockas fram ur arkiven och putsas upp.

Kanske är det symptomatiskt att regeringen utsett just Sigbritt Franke, före detta kansler, professor emerita och före detta rektor? Franke har gjort stora insatser för högre utbildning, men frågan är om hon är rätt person att peka ut framtidens? Flera av debattörerna menade att kommittédirektiven till en ny lärarutbildning snarare pekar bakåt än framåt. Direktiven pekar bakåt till 1980-talet och enmansutredaren är född på 1940-talet.

Jag delar oron och är glad över att chefen positionerar sig. Samtidigt finns det ett problem i att betona tiden som avgörande faktor. Dikotomin mellan “de gamla” och “de unga” riskerar att slå tillbaka emot oss. Några enstakanöjda studentröster räcker inte som underbyggnad. Vi måste hitta bättre argument – fast debatten kanske har lämnat det argumenterande stadiet. Nu är det en medial pajkastning som gäller?

Till sist är det politiska frågor som av tradition har behandlats som om det var möjligt att lösa dem under vetenskaplig täckmantel. Nu lyser en mer kallhamrad opportunism igenom och retoriken riskerar att bli mer vulgär. Vill vi vara en del av detta?

Det går upp och det går ner

sp.jpg

Just nu går det inte så bra för landets lärarutbildningar. Vikande söktryck leder till ekonomiska åtstramningar – för att inte säga nedskärningar. Budgeten är ansträngd och svångremmen åtdragen. Fraserna från ekonominyheterna sipprar in i vårt vackra hus och sakta inser vi som arbetar här att det faktiskt är allvar. Det fattas pengar och det innebär färre lärartimmar i kurserna.

Det finns olika sätt att möta situationen. Någon menar att vi bör satsa oss ur krisen och försöka hitta nya spännade uppdrag och målgrupper. Andra tror att det är forskningspengarna som ska ge kraft att stå emot. De vackra visionerna tar inte paus – vidare framåt uppåt!

En väg är att “dela underskottet solidariskt” – det innebär att de enheter som faktiskt har studenter ska skära ned med lika mycket som de som inte har studenter. Solidariteten gäller då på personalnivå – inte studentnivå. På min enhet (som har många studenter) ska studenterna uppnå samma mål som för två år sedan, men antalet lärartimmar (med lika många studenter) i 4:2-kursen har sjunkit från 1200 till 710. Det är en utmaning som heter duga.

Jag är van vid nedskärningar och krispaket från mina 25 år i kommunen. Men jag tror också att det där finns en annan tradition av att göra konsekvensbeskrivningar. Nu lämnas vi lärare att lösa situationen med outtalbara och svårsmälta alternativ

1) Sänk kraven i målbeskrivningen – så får jag inte ens tänka.

2) Fokusera vid examinationen. Vänj dig vid tanken att de svaga studenterna från studieovana grupper sorteras bort. Det stöd som skulle kunna hjälpa dem att bli godkända finns inte – så vill jag inte tänka.

3) Fokusera vid undervisning. Idag läggs ungefär en tredjedel av resurserna på examination. Bilden av rättvisa och mätbara kunskaper dominerar utbildningens tankar om lärande på ett förödande sätt. Så vill nog inte studentkåren att jag ska tänka.

Efter denna utflykt i det otänkbara viskar jag försiktigt:
S-k-y-d-d-a k-ä-r-n-v-e-r-k-s-a-m-h-e-t-e-n!

Måltrötthet i sista stadiet

vg.jpgJag läser Hans Lagerbergs Lärarna – Om utövarna av en svår konst och slås av hur tåliga lärarna har varit genom tiderna. Just nu är det tydliga mätbara mål, betyg och centraliserade planer som skapar jubel på den politiska arenan. Ingen talar om individualisering eller elev- och föräldrainflytande. Marknaden och centralstyrningen regerar.

Lagerberg skriver:

Lärarna behandlas som kunder som kommer in i en butik och möter skylten “Här har vi förtroende för varann, var vänlig visa upp medhavd väska!” Utvärdering och kvalitetssäkring har blivit modeord.

Jag skulle gärna säga att livet på Lärarutbildningen följer en annan logik. Det skulle jag verkligen vilja säga.

Tanken går till 50-talets planhushållning i Kina. Snart samlas vi på fälten för att smälta ner våra hushållsredskap. Allt för att bevara myten om den stora goda planen.

På gravstenen står det:

Han uppnådde i alla fall målen

Skrothandlarens son

I senaste numret av Pedagogiska magasinet (sidan 92) skriver Christer Wallentin om sin far skrothandlaren som hade en särskild förmåga att uppskatta vikt med ögat och därigenom kunde göra snabba affärer.

korv.jpgI lärarutbildning och skola talar vi ofta om olika kunskapsformer och betydelsen av att inte nedvärdera andra språk än det skrivna. Ändå drabbas jag hårt av orden. Vi som jobbar inom systemet är hårt präglade av att skriftspråket är det högsta, det viktigaste och det fina. Tal, bild, musik, drama, kroppslighet, intuition – allt det som gör livet värt att leva anses ofta vara en sorts förstadium för det skrivna.

De som inte behärskar skrift på akademiens villkor riskerar att marginaliseras.

Samtidigt ska skolan samverka med det omgivande samhället. Där finns en annan värdeskala och en mer nyanserad syn på vad kunskap är.

Jag tänker på Christer Wallentins ord:

En människa kan mycket mera än hon tror

när jag läser studenters texter. Ofta tycks de vara uppskrämda av kraven på att uttrycka sig i en skriftlig form som är starkt normativ. Vi lärare får inte syn på deras fulla kapacitet. Språket begränsar och sorterar, förminskar och förtrycker.

I något fall skapar det även tydlighet och samförstånd.

P.S. Bilden är tagen från ett bageri i Paris och föreställer korvar gjorda av marsipan. Snart är det jul – trevligt pyssel!

De förutsägbara medierna

vio.jpg

Den förfärliga knivskärningen av en rektor i Stockholm skapar behov av syndabockar. Svt/rapport har gjort en slarvig kartläggning och konstaterar att lärarstudenterna vid ingen av Sveriges största lärarutbildning får några kunskaper om vad de ska göra vid våld eller hot om våld.

“Lärarutbildningarna förtíger effektivt att en tredjedel av landets lärare har utsatts för våld eller hot om våld”. (Är det inte lite slarvigt att föra samman dessa två frågeställningar?)

Jag vet att studenterna vid Malmö Högskola läser bl.a. Juridik för pedagoger (Erdis) och Ansvarsfrågor & sekretess (Svensson, Bengtsson).

De tillfrågade studenterna vill veta “exakt vad de ska göra” och “vilka metoder som fungerar”.

Varför blir jag så trött av denna bedövande tilltro till snabba lösningar?

Varför gråter vissa lärare när de rättar studenternas tentor?

angst.jpgMonika Ringborg kommenterar en artikel i DN om tentaångest hos studenter. Hela rapporten finns på SCB:s hemsida.

Just idag ligger min samlade medkänsla hos lärarna som kämpar för att hitta några förmildrande drag hos de studenter som varken har varit på föreläsningarna eller läst böckerna. Förklaringarna är lika många som gripande. Livet är inte enkelt. Alla vill vi vara på den goda sidan och lusten att fria är stark.

En annan dag kanske jag kan se problemet ur en annan synvinkel. Kanske ur Per Lagerkvists?

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

 

Läs hela dikten

 

Vårdad klädsel – korkat sunt förnuft

hund.jpg

Idag lyssnade jag på Radio Malmöhus (confession time…) som berättade om försäljaren Markus Persson (Sydsvenskan  AB). Han hade färgat håret rött och nu försvarade chefen Stefan Dinesson beslutet att skicka hem honom med att upprepa mantrat: Klädseln måste vara vårdad – vi har våra regler.

Reportern framhärdade i att få en beskrivning av vad som menades med denna vårdade klädsel och då kom den – alla dumma frasers urmoder – alla fördomsfulla idioters halmstrå – alla makthavares mystiska själrättfärdigande…

– Det förstår väl alla att det är sunt förnuft som avgör!

Jag känner hur det rycker i revoltnerven och vill genast pröva alla gränser. Samtidigt funderar jag över hur stark trycket är på lärarstudenterna som kommer ut på skolor att anpassa sig till den rådande skolkoden. Ofta behöver ingen säga till dem. Det sker med en smygande automatik och en dag står de där. Sunda och förnuftiga. Grå, grå, grå…

ind.jpg

En bra dag är en dag utan katastrofer

Låter jag trött? Eller bara lite uppgiven? Kanske en aning missmodig inför utsikten att planera kurser i tider av ekonomiska nedskärningar.

headmaster.jpgNär kommunerna drabbades av besparingar brukade chefer och fack ropa på konsekvensbeskrivningar.
– Vad är det vi inte ska göra?
– Vilka mål ska prioriteras ner?
– Hur drabbar åtgärderna barnen?

När högskolan sparar tycks taktiken vara den omvända. Vi skruvar upp ambitionerna i kursplanerna. Vi trycker in fler och mer sofistikerade mål. Vi ersätter undervisning med tidskrävande examinationer för att i bolognaprocessens anda kunna mäta prestationerna på ett rättvist sätt.

Jag önskar att det inte gjorde så ont att tänka på lärarutbildningen som en hantverksutbildning med utrymme för täta möten lärare-student.

Jag önskar att litteraturstudier och storföreläsningar kunde ersätta en del av det som vi nu lyfter ut (bild, drama, slöjd, musik, natur, metodik)

Jag önskar att examensarbetena verkligen är nödvändiga och att resurserna som läggs på dessa är väl använda.

Jag önskar att tomten är snäll mot alla barnen, studenterna och lärarna i år. Det önskar jag verkligen.

Att beskriva en tanke med ord

cykel.jpg

En viktig utgångspunkt för akademien är att det är meningsfullt med ord.

Särskilt meningsfullt är det skrivna ordet.

Extra särskilt meningsfullt är skrivna ord som beskriver en tanke.

Alldeles extra speciellt särskilt meningsfullt på en lärarutbildning är skrivna ord som beskriver en tanke om lärande.

Alldeles otroligt extra speciellt särskilt meningsfullt under den första kursen på en lärarutbildning är skrivna ord som “beskriver en tanke om lärande som utvecklats genom att du skrivit ner den”.

Jag läser studenttexter och undrar över om vi inte har lagt ribban en aning för högt. Det vore rimligare att nöja sig med “att beskriva en tanke” – om det nu är möjligt…

Kulten av metametareflektion blir problematisk om vi lärare drabbas av svindel inför den möjliga komplexiteten i uppgifterna. Tydliga krav och enkla kriterier – var är ni när jag behöver er… Jan Björklund kom tillbaka – allt är förlåtet!

per.jpg

Kursmålet är att studenten efter avslutad kurs ska:

kunna använda skrivande i den egna läroprocessen och reflektera över hur kunskaps- och språkutveckling samverkar

Självständigt kompensatoriskt arbete?

hand

Jag har tidigare skrivit om mina svårigheter att acceptera begreppet självständigt arbete som är en viktig del av Bolognaprocessen i Malmö Högskolas förändringsarbete. Den avgörande invändningen är att jag inte tror på den här sortens generella kompensatoriska åtgärder – om  de inte bygger på en ordentlig problembeskrivning.

1) Ordet “självständig” bygger på att utbildningens övriga delar är osjälvständiga. En sådan beskrivning är från min utgångspunkt falsk och farlig. Dessutom riskerar den att bli självbekräftande.

2) En tolkning är att dessa poäng är tänkta som en brygga mellan den högskoleförlagda och den verksamhetsförlagda tiden. En kompensatorisk åtgärd som bygger på antagandet av att detta är ett verkligt problem som inte går att lösa inom huvudämnets ramar. Jag delar inte heller denna beskrivning och är rädd för att åtgärden blockerar det existerande utvecklingsarbetet som pågår i just denna fråga.

3) En möjlig tolkning är att se det självständiga arbetet som en förberedelse inför examensarbetet där de självständiga studenterna ska visa sin självständighet på det vetenskapliga området. Jag delar inte heller denna syn på att utbildningstiden kan delas upp i en reproduktiv hantverksmässig del och en fri reflekterande vetenskaplig del.

Kompensatoriska strategier utgår alltid ifrån ett bristperspektiv och lösningarna proklameras genom implementering uppifrån. Risken är stor att vi hamnar i ett strategiskt läge där det gäller att genom inkapsling skydda väsentliga delar av utbildningen från åverkan och klåfingrighet.

piasava2.jpg