I termin fyra läser studenterna på min enhet en kurs som handlar om lärarprofessionen. Ett viktigt inslag är att förstå den inramning av dokument som sägs styra verksamheten. Från grundlag, skollag, råd och anvisningar, läroplan, kursplan, betygskriterier kommunal skolplan, lokala arbetsplan och verksamhetsrådsbeslut – ja det finns en överbyggnad som imponerar i sin väldighet och detaljrikedom.

Dessutom finns det en myndighet som utövar tillsyn – Skolverket. Den mycket uppskattade föreläsaren ger en inträngande bild av hur en inspektion går till och betonar dess funktion av stöd för kvalitetsarbetet – inte kontroll och definitivt inte felfinneri. Samtidigt är bilden av staten som den gode riddaren som röjer upp i det kommunala träsket stark och frestande.

Vi diskuterar för- och nackdelar med inspektioner och studenterna tycks uppskatta att den statliga bestämda handen kontrollerar verksamheterna. Inte många bekymrar sig för likriktning och förenkling. Det finns en vilja att lära sig knepen:
– Lär oss hur man gör en kvalitetsredovisning!

Jag funderar över om det är möjligt att vi börjar i fel ände. Först måste vi nog diskutera och beskriva vad som är kvalitet – sen kanske hur skolan arbetar med utveckling, dokumentation och uppföljning. Sen – kanske – det är möjligt att diskutera olika former av kvalitetsredovisning!

Den uppskattade föreläsaren? Han har slutat på Skolverket.

Den nya regeringens lust att detaljstyra verksamheten gör det svårt att se Skolverket som en del av verklig skolutveckling. Idag arbetar bra skolor med självvärdering – de andra lägger energin på att försöka leva upp till Skolverket krav.

Rädslan för att hamna på svarta listor i kvällstidningar över betygsstatistik eller anmälda kränkningar tycks vara en starkare drivkraft för en del rektorer än lusten att verkligen ta reda på vad barn, föräldrar och personal menar med kvalitet.

Då blir Skolverket ett hinder för verklig skolutveckling.