Män som hoppar av lärarutbildningen

Undersökningar slår larm, facket kräver högre lön och bättre arbetsvillkor.

Jag ser problemet och är en del av det. Alltför många duktiga och ambitiösa män skräms bort från yrket och jag beskriver det också som ett utbildningsproblem.

I en femininiserad skola och lärarutbildning finns inte utrymme för deras erfarenheter och tänkande. Bilden av att vara del av en dominant makt (manlighet) och samtidigt vara fullständigt utlämnad till dolda hierarkier är paralyserande och lockelsen att lämna projektet SKOLA blir för en del övermäktig.

Jag sitter med en hög tentor framför mig. Några studenter har valt att inte lämna in. De är män och jag är bekymrad över att ha vara en del av ett system som på ett omedvetet sätt utestänger viktiga grupper .

Kvalitetsosäkring

Idag citerar jag helt ogenerat min chef Maria Sundkvist som har varit på konferens

Det andra var vad dekanen från Örebro universitet visade. Han har läst de två utvärderingarna av lärarutbildningen som gjorts under 2000-talet och lärarutbildningsutredningen som kom i slutet av 1990-talet. Genom att räkna orden ”disput” med avledningar och ”yrke” visade han med stor elegans på en förskjutning som skett i talet om lärarutbildningen. Talet om läraryrket har blivit talet om lärarutbildarnas akademiska utbildning. I slutet av 1990-talet handlade det om att göra en så bra yrkesutbildning som möjligt. Idag handlar kvalité om andelen disputerade i lärarprogrammet. Heja Owe Lindberg! Jag ser fram emot en kommande artikel.

Jag läste Lindbergs avhandling Talet om lärarutbildningen (2002) och var inspirerad av hans tankar att tänka kring vad en lärare egentligen är – hur den konstrueras genom retorik.

Ett problem i den utbildning som sjösattets 2001 var att den i vissa stycken var svår att förstå. Tolkningarna av vad som egentligen menades med ämne och AUO inbjöd till sofistikerade och auktoritära konstruktioner. Det var svårt att jobba med flexibilitet och studentinflytande om alla delar är integrerade och fusionerade med varandra. Varje progressionstråd hade sin egen logik och om vi ändrade i någon del hotades helheten. Ibland handlade mer om att göra rätt – än att tänka själv. (Väldigt mycket min tolkning)

Nu är budskapet från regeringen å ena sidan på gränsen till övertydligt med lätt populistiska traditionsbundna uppfattningar om stadieindelningar och ämnen – å andra sidan har regeringen lagt sig platt inför HSV:s mystiska och extremistiska tolkning av vad som är kvalitet i en yrkesutbildning.

Heja Maria!

Vi planerar och planerar

Så här års brottas jag och mina kolleger med kursplaner, schemaläggning, litteraturlistor, timfördelning, lokalbokning, gruppindelningar, examinationsformer och ibland även diskussioner om innehåll och arbetsformer. Det är lätt att gå vilse och fastna i praktiska detaljer.

Det finns en kraftfull överbyggnad av mål och examensordningar som allt ska underordnas och ibland glömmer vi bort att det finns människor andra sidan. Unga människor som kommer till oss med drömmar om att få vara med att forma en bättre värld.

Det är sjunde året jag möter nyantagna studenter och jag börjar ana hur de tänker. Dessa gissningar (eller kvalificerade antaganden som vi brukar säga) är nödvändiga för att jag ska våga planera undervisningen – samtidigt finns det stor risk i att det är mina fördomar som skapar studenternas bilder av sig själv. Tror jag att de är lata – blir de lata. Tror jag att de vill ta ansvar – ja då växer deras självförtroende och de kommer att överträffa sig själva.

Detta måste jag påminna mig om ofta!

Om att göra tentamensfrågor

Jag har en vision om att studenter ska uppfatta hemtentor mer som lärandetillfällen och mindre som kontroll. Då måste frågorna vara utmanande och ge utrymme för egna tankar. Risken är stor att detta utrymme tolkas som vaghet och otydlighet. Studenter som kommer direkt från gymnasiet vill ofta ha tydliga instruktioner och kriterier som är lätta att förstå. När kursen delvis handlar om kvalitativ kunskapssyn och mätbarhetens problematik ja då är det svårt att leva upp till dessa krav på formulerbar rättvisa.

Samtidigt förstår jag att de är angelägna om att göra sina lärare till lags och bli godkända. Bilden av frihet lockar och skrämmer. Det tar mycket energi att försöka räkna ut vad det är som lärarna E-G-E-N-T-L-I-G-E-N är ute efter och ledtrådssökandet är en väl inövad färdighet hos många.

– Hur mäter ni djup?

– Hur analytisk måste man vara?

Det är mycket lättare att svara på frågor om antal sidor och referenser.

Samtidigt möter jag studenter som tackar för att de äntligen har fått en utmanande och rolig tenta. Ingenting gör mig gladare. Då får jag nog stå ut med diskussionerna om rättvisa och kriterier. (Är kriterier svenska språkets fulaste ord?)

En lyckad debatt

Idag har jag och 350 andra varit på en nyanserad diskussion om svensk skola. Svåra frågor om betyg, föräldrasamverkan och lärares drivkrafter behandlades på ett värdigt sätt. Motsättningar beskrevs och nyanserades. Samtalsklimatet var gott. Agneta Furvik var lysande som debattledare. Fredrik Karlsson var en spännande studentrepresentant. Igor var lika klok i verkligheten som på teve. Stavros imponerade genom bildning – men grekiska kanske inte är så svårt för en grek?

Jag  hoppas att Sofia Larsen tar med sig upplevelsen av ett möjligt samförstånd in i utbildningsutskottet. När Björklund har plockat alla möjliga billiga politiska poänger och röken skingrats – då måste det finnas någon klok person kvar som kan sätta samman spillrorna efter ett demolerat och demoraliserat utbildningssystem.

Ilmar, Ilmar – olycksalige gubbe

Malmös starke man Ilmar Reepalu har tagit intryck av teveserien 9a och vill nu betygsätta landets lärare. Sydsvenskan.

– Idag har vi inget grepp om hur olika lärare fungerar, säger han.
Redan nästa år räknar Ilmar Reepalu med att utvärderingar sker på Malmös skolor.

Det är väl ett förslag som ligger ganska bra i tiden när allt utvärderas ständigt. Läkare och tandläkare är utsatta för detta. (doktorsguiden) Desutom vibrerar en del av kommentarerna av en illa dold hämndlystnad. Här är chansen att bryta maktförhållandet med läraren som ensidigt dömande. Men rimmar detta med den regeringens avsikter att öka lärarens makt och ansvar i klassrummet?

Baksidan är att kriterierna antagligen komer att vara vaga eller obegripliga och att lärarna kommer att vara utelämnade i en popularitetstävling som är ganska förnedrande för alla. Det barnen kan bedöma är förhållningssättet – det som vi kallar lärarskicklighet eller ämneskunskaper kräver vissa kunskaper för att kunna bedöma.

Dessutom ska detta ske i en verksamhet som omfattas av offentlighetsprincipen. Betygssätt din socialsekreterare, polis, brandman, renhållningsarbetare, parkarbetare, lokalvårdare, sjukvårdare?

I USA finns systemet med betygsättning av lärare på många universitet och konsekvenserna är inte bara positiva. Längtan efter bra utvärderingar får inte vara huvuddrivkraften bakom lärares arbete. Redan idag finns det möjlighet att få enkel bekräftelse genom att se hur många som uppnår kursens mål.

Reepalu tar samtidigt upp problemet med att rektorer har ansvar för många lärare och svårt att genomföra utvecklingssamtal. Här pekar han på ett verkligt problem och dessutom ett lösbart sådant. Samlad skolforskning pekar på ledningens betydelse för skolans framgång. I ledningsansvaret borde ingå att samla in information om hur medarbetarna fungerar. Surprise!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Om att bedöma studenter

Jag har haft några intensiva veckor med studentbesök i den verksamhetsförlagda delen av deras fjärde termin i lärarutbildningen. Nu ska trådarna knytas samman och min roll som mentor blir allt mer problematisk. Den dubbla uppgiften som stöd och betygsättare är komplicerad och jag tänker att studenterna har rätt att veta vilken Mats det är som besöker dem. Den vänlige och uppmuntrande mentorn eller den dömande och betygssättande anonyma och sorterande makten?

En förutsättning för att kommunikationen ska fungera är att vi har en gemensam grund i tolkningen av kriterierna för bedömning av deras prestationer. Helst ska jag även ha ett eget upplevt underlag – jag vill alltså ha sett studenten undervisa. Dessutom är handledarna och arbetslaget viktiga samtalspartner i en värdig bedömningsprocess.

Särskilt svårt tycker jag att gränsen mellan G och VG är. Det är lätt att hamna i en defensiv position där jag förväntas peka på brister hos de studenter som inte får betyget VG. Så här ser mitt redskap ut:

För Väl godkänd efter den andra terminen med VFT i lärarutbildning 90/180hp (termin 2resp. 4) ska studenten
• utifrån lärandeteori kritiskt kunna reflektera över och värdera sin praktik och lärarroll samt formulera tydliga och välgrundande slutsatser för den egna utvecklingen
• självständigt kunna planera och leda verksamheten på ett tydligt och demokratiskt sätt utifrån verksamhetens mål och relevanta och goda ämneskunskaper samt med beaktande av olika barns/elevers intressen, förmågor och behov
• på ett ansvarsfullt sätt visa förmåga att kommunicera och samverka med verksamhetens/skolans barn/elever och personal och reflektera över vad som sker i denna samverkan

När jag diskuterar med studenterna upptäcker jag att det finns en lucka i formuleringarna. Instinktivt vill jag belöna hantverket som ligger i att skapa energi, nyfikenhet och lust i undervisningen. Jag har alltså en mer eller mindre medveten bild av något som skulle kunna kallas “den goda lektionen” där jag letar efter mystiska kvaliteter som omedelbarhet, flexibilitet, inlevelseförmåga ja till och med karisma…

Idag inser jag att detta “hantverkskunnande” inte är centralt i de formuleringar jag förväntas använda. I stället är det den reflekterande förmågan som står i centrum.

Ständigt – alltid.

Å andra sidan går det inte att värja sig ifrån tanken att mina egna föreställningar om “god undervisning” kan vara ganska grumliga och fyllda av dold normativitet – samtidigt som jag talar om att studenten ska hitta sin egen stil och personlighet.

Skönt att det är helg!

Söktryck – snabbstatistik

Jag har varit lite låg den senaste tiden och bekymrat mig över att Högskoleverkets granskning av lärarutbildningen tillsammans med regeringens och LR:s hets mot skolan skulle resultera i få ansökningar till höstens utbildningar.

Jag hade fel och är glad över att få möjlighet att utveckla en attraktiv utbildning. Läs mer.

Jag älskar media

Många klagar över att tidningar är slarviga, ytliga, partiska och fixerade vid elände. Jag brukar alltid försvara pressen och har goda erfarenheter av att bli intervjuad. De flesta journalister (på dagstidningarna) är seriösa och ofta på gränsen till överdrivet etiska.

Idag har Sydsvenskan två bra artiklar som jag gärna vill lyfta fram. Anders Ljungberg skriver om möjligheten att utbilda sig till förskollärare med dubbel behörighet att även arbeta i grundskolan. Jag njuter att att se mina studenter lysa mot läsaren. Bilden av den dåliga högskolan bleknar bort i ljuset av dem. Förhoppningsvis läser ungdomar som funderar på att söka till lärarutbildningen artikeln och söker till vår enhet. Men det är skrämmande många som inte läser riktiga dagstidningar i Malmö.

Jag hade också tillfälle att vara med när MSU presenterade sitt program mot mobbning. Ulf Törnberg refererar Elza Dunkels föreläsning utmärkt och jag förundras ofta över det journalistiska hantverket – att ta fram det väsentliga och ge det en form. Budskapet – det finns ingen särskild nätmobbning – är kontroversiellt, men framstår som ganska självklart i en historisk belysning. Vi talar ju inte om telefonmobbning, korvkioskmobbning eller torgmobbning som är andra rum där barn befinner sig.

Själva antimobbningskampanjen är sympatisk och välorganiserad. Det största problemet är nog själva regeringsuppdraget som talar om att finna “evidensbaserade program” och därmed inbjuder till en farlig tilltro på färdiga metoder, som skulle kunna tillämpas av vem som helst på vilka barn som helst. Jag tror inte att MSU (Annika Holm) eller forskarna lånar sig åt dessa enkla lösningar och har en hemlig dröm:

År 2010 kommer forskarna kalla till en presskonferens där det sensationella resultatet presenteras. FLUM ÄR DEN BÄSTA METODEN. Genom att möta barnen som individer och våga ta deras erfarenheter på allvar visar en grupp lärare att det är en fråga om relationer och förhållningssätt snarare än metoder och program.

Då skrattar inte Jan Björklund längre…

Professionsutbildning på universitet?

Stockholms lärarhögskola har underordnats Stockholms universitet och ledningen passar på att göra sig av med adjunkterna. Signalerna därifrån är oroande och jag undrar över möjligheterna att bedriva en kvalificerad yrkesutbildning av lärare om majoriteten av den undervisande personalen inte har lärarexamen. SULF

– Anledningen till beslutet är helt enkelt att ett universitet har forskarutbildade lärare, jag vill markera det väldigt tydligt. Om vi inte kan få fram forskarutbildade lärare till någon typ av undervisning, då måste vi fråga oss om universitetet ska bedriva den typen av utbildning, säger Kåre Bremer.

Är det ett hot eller ett löfte?

ende.jpg