Ett bra seminarium – hur är det?

Mats positiva vecka fortsätter och idag är det med utsökt glädje jag tipsar om en ny skrift från Högskoleverket Ett bra seminarium – hur är det? av Gunnar Sandgren som beskriver glädjen och nyttan av goda samtal med studenter. Texten tar upp bildningsbegreppets historiska rötter och gör en kraftfull markering mot det målstyrda lärandet utifrån den ofta djupt missförstådde Deweys idéer:

Han menar också att bildningen ska förstås som en i princip oförutsägbar process. Målrationalitet av den typ som vi tillämpar i skolan och högskolan är för Dewey oförenlig med en bildningsprocess. På förhand fastställda mål kan inte anpassas till den enskilde individens utgångspunkter, dennes tidigare erfarenheter, kunskaper och intentioner. Mål ska enligt Dewey främst gälla det egna handlandet och är alltså i första hand individuella och temporära. De måste omformuleras allteftersom individen söker sig fram. Centralt givna mål som inte tar hänsyn till den enskildes utgångspunkter, erfarenheter och intentioner utgör i själva verket ett allvarligt hinder för bildningsprocessen. (HSV, 2008, s.35)

romanSamtidigt banaliseras hela universitetsvärlden av lärandemål och betygskriterier i god Bolognaanda.

Vi som arbetar inom akademin borde prata oftare  om vad som vi förväntar oss ska hända under ett litteraturseminarium. Vilka är egentligen förutsättningarna för ett meningsfullt samtal med 40 studenter som har olika förkunskaper, behov och erfarenheter?

Risken är stor att jag som lärare väljer den enkla vägen och försöker transportera min förståelse av boken in i studenternas huvuden. En sorts sofistikerad lotsning som anknyter till den kommande examinationen. Ur studentsynpunkt kanske det är bekvämt – som undervisningsidé en katastrof.

“…kommunens professionella tjänstemän”


Att läsa Ilmars Reepalus svar på kritiken mot den planerade betygssättningen av lärare är ungefär som att höra honom tala – bakom den vänliga och milda rösten anar jag en arg och ledsen pojke som är oerhört kränkt över att någon ifrågasätter hans godhet.

Sakfrågan har blivit mer mystisk och svårare att få grepp om. Det förslag till digital enkät som som presenterades var en ganska beskedlig och traditionell kursutvärdering. Definitivt inte något nytt eller omvälvande. Kanske var skräckbilden av nioåringar med mentometerknappar – direktkopplade till lönekontoret – olycklig och nu återstår en pedagogisk uppgift att förklara vad det egentligen är för delaktighet och inflytande som Reepalu eftersträvar.

Den centrala frågan för mig är fortfarande att vi har en skollag och läroplan som tydligt reglerar ansvarsförhållandet när det gäller skolans verksamhet. Det är rektor som ska se till att lagen efterlevs. Skrivningarna om delaktighet och inflytande för såväl barn som föräldrar är ganska stränga.

Om rektorerna upplever att de inte förstår eller klarar av detta uppdrag – då är det kanske rimligt att kommunen erbjuder stöd. Min fråga är enkel:
– Har Reepalu fått sådana signaler?

Därefter vore det rimligt att gå vidare med lokala processer för skolutveckling. Detta är inget nytt eller konstigt.

I stället  bevittnar vi ett ställningskrig mellan LR och kommunstyrelsens ordförande:

Jag är förvånad över att en av lärarnas främsta fackliga företrädare, ordföranden i Lärarnas riksförbund Metta Fjelkner, väljer denna vrångbild som utgångspunkt för ett närmast sanslöst angrepp på mig och på ett förslag som arbetats fram av professionella (min kursivering) tjänstemän här i Malmö.

För mig som malmöbo känns det tryggt att det är just de professionella tjänstemännen som har utarbetat förslaget. (Kan jag få en lista på de amatörmässiga?)

För övrigt vill jag fira att Kennet Andreasson har en poäng.

Kom och skriv mig det på näsan

Jag har lite dåligt samvete för att 300 studenter sitter och svettas över sin första hemtenta just nu när de borde vara ute och festa. Många frågor om formalia snurrar och ibland sprids rykten fortare än vinden. Oro är ingen bra grund för lärande.

Kursen heter Att bli lärare och är en del av allmänna utbildningsområdet inom lärarutbildningen. Målen är delvis av filosofisk natur och formuleringar om lärandets villkor och kunskapens former skrämmer dem som är vana vid mer handfasta resonemang.

Därför hoppas jag att någon inspireras eller tröstas av Hedvig Höks (Birgitta Anderssons) underbara sång och attityd till det här med kunskaper:

Överdos – och en obeaktad aspekt

I Sydsvenskan fladdrar betygsdebatten vidare under okontrollerbara former.

På ledarsidan rasar Metta Fjelkner:

Att som Ilmar Reepalu, kommunstyrelsens ordförande i Malmö, föreslå att tredje- och fjärdeklassare i Malmö skall sätta betyg på sina lärare är ett lågvattenmärke i skoldebatten. Det är för mig obegripligt att en framstående socialdemokrat som är emot betyg i tredje och fjärde klass föreslår detta.

På Malmösidan försöker Elin Fjellman analysera en svår fråga och landar i den lite plumpa och förenklande slutsatsen:

Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (s) har varit tydlig med vad han vill se: Eleverna ska utvärdera lärarnas insatser, och omdömet ska vara graderat. Man kan säkert kalla det kamel. Ordet betyg är definitivt begripligare.

Jag tror inte att ordet betyg kan bli begripligt – någonsin. Åtminstone inte om debatten bedrivs utifrån de populistiska utgångspunkter som sker nu.

På riksnivå är Socialdemokratin avvaktande:

Men Marie Granlund har hittills inte tagit något större intryck av utvärderingarna som ska införas i Malmö.
– Det är en intressant diskussion. Men jag har svårt att säga om det är just den metoden som ska användas i Malmö som är den bästa. Jag har faktiskt inte hunnit sätta mig in i den.

Slutligen försvarar sig Reepalu på insändarplats (ingen länk) och menar att politiker visst betygsätts genom allmänna val vart fjärde år.

En part som har varit märkvärdigt tyst i frågan är kommunens rektorer som enligt skollag och läroplan har det övergripande ansvaret för att barnen är delaktiga i utformningen av undervisningen. Om de inte sköter sitt uppdrag är det staten/skolverket/skolinspektionens uppdrag att kritisera dem och föreslå åtgärder. Nu byggs det in en kommunal nivå med granskning snett från sidan utifrån oklara kriterier.

I kommunen finns det en organisation på stadsdellsnivå med barn- och ungdomschefer som har i uppdrag att bevaka utförandet av de planer som politikerna skriver fram. I dessa dokument finns mängder av formuleringar om delaktighet och inflytande.

Reepalu har alltså redan en organisation med uppdrag att göra just det som han nu presenterar som en nyhet. Risken är stor att rektorer och BU-chefer tar förslaget som en misstroendeförklaring och lägger ner det lokala kvalitetsarbetet. Många skolor har kommit långt i processerna med att utveckla modeller för elevdemokrati, självvärdering och kollegegranskning. Nu trampar centralmakten in och försöker styra. Om jag hade varit rektor hade jag nog tagit det som en misstroendeförklaring.

Dumt, sa Bill.

Korkat, sa Bull.


Betyg överallt just nu

Sydsvenskan tar upp betygsfrågan på tre platser idag. På ledarsida under aktuella frågor skriver Trevor Dolan om de uppenbara riskerna med att Reepalus förslag sänker effektiviteten och försämrar skolans resultat.

Nästan trettio år senare föreslår Ilmar Reepalu ett system som strider mot allt vi idag vet om motivation, självtillit, formativ utvärdering och framgångsrik skolutveckling. Reepalus förslag är ett recept för försämrade elevprestationer, något som varken Malmö eller våra barn har råd med.
Det är skolpolitiker, förvaltningar och rektorer som har ansvar för kvaliteten i skolan. Vi bör inte utvärdera enskilda lärare och försöka skuldbelägga en hel yrkeskår för politikernas och förvaltningarnas misslyckanden.


Malmösidan skriver Elin Fjellman om en modell för kursutvärdering som jag har svårt att koppla till Reepalus förslag. Den här sortens kvalitetsarbete borde vara okontroversiellt och frågan om den är analog eller digital av mindre betydelse. Helt avgörande däremot är hur resultaten tolkas och återkopplas. Som underlag för lönesättning är de hur som helst värdelösa.

Studenten ska ta ställning till följande påståenden och jag pekar på några svårigheter:

Jag har fått den hjälp jag har behövt för att nå mina mål.

Bilden av eleven som hjälptagare cementeras. Det kan finnas andra skäl till att eleven inte nått målen. Har läraren lyckats utmana eleven? “Mina mål” – är det kursens mål?

Jag tycker att bedömningen av mina kunskaper och färdigheter har varit tydlig.

En fråga som styr mot mätbarhet och som är ytterligt riskabelt om kursmålen är inriktade på kvalitativa nivåer.

Jag har fått tillräcklig information för att förstå målen med kursen.

Frågan om målens förståbarhet reduceras till en informationsteknisk nivå. Ett krav för godkänd skulle kunna vara att förstå kriterierna. Där börjar samtalet. Annars är det återigen lärarens tolkning som styr.

Jag tycker att jag haft inflytande på genomförandet av kursen.

Jovisst – en jätteviktig fråga, men svår att ställa i en centraliserad detaljstyrd skola. Vad är det studenterna förväntas ha inflytande över?

Jag har varit engagerad och delaktig under kursen.
Självvärdering är intressant men hur ska resultatet tolkas?

Jag är nöjd med lärarens sätt att arbeta under kursen.

Aha – vi mäter nöjdhet utifrån någon form av kundperspektiv! Inga kriterier eller tankar om vad som är viktigt! Den totala marknadsanpassningen tror jag kan vara ganska skrämmande för lärare med yrkesstolthet.

Jag är nöjd med kursen som helhet.

En fråga som borde kompletteras med en öppen del. Nöjdhet är ingen garanti för kvalitet.

Den tredje artikeln hamnade på inrikessidan och handlar om de orättvisa betygen:

Lärare kan ha svårt att skilja på vad elever kan och hur de uppför sig. De ska bedöma båda men bara sätta betyg på kunskaperna.

– Lärare blandar ihop det här, medvetet eller omedvetet, säger Karl-Gunnar Starck, skolutvecklare på Malmö högskola.

Jag blir alltid glad och stolt när min arbetsplats syns i debatten.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Too close baby

Ibland diskuterar vi distansens betydelse för att kunna göra en rättvis bedömning och jag brukar skryta med att med en professionell inställning är närhet inget problem. Vi har ju mål och kriterier o.s.v.

Idag känns det svårt att upprätthålla denna formella syn på bedömning och betygsättning. Under 3,5 till 4,5 år har jag följt 10 studenter under den verksamhetsförlagda delen av deras utbildning. Jag har sett deras stapplande första försök och jag solar mig i glansen av deras framsteg när de nu under sin sista termin betraktas som fullvärdiga kolleger av sina handledare.

Hela vägen har jag försökt hålla uppe bilden av att de äger rätten att definiera sin egen utveckling. Idealet om den personlige, flexible och ansvarstagande pedagogen förpliktigar till en öppen hållning från min sida. Jag har aktivt försökt styra dem mot att undvika ledtrådssökande i förhållande till mig. Olikhet i tanke och handling är en viktig kvalitet. Jag är lite romantisk när det gäller självständigt tänkande.

Nu sitter jag här och försöker sortera intrycken efter åtta timmars intensiva samtal. Uppdraget att försöka urskilja de som inte bara förstår utan även uppfyller VG-kriteriet känns tungt och i någon mån också meningslöst. Varför slösar jag energi på detta?

Eller är den obehagliga sanningen att jag har kommit studenterna för nära? Jag vill inte sortera mina barn efter kriterier som de inte fullt ut förstår. Risken är stor att de tolkar ett uteblivet VG som att jag bestraffar deras självständighet – och då blir det en sur eftersmak på en lång och intensiv relation

För VG efter den avslutande kursen med vft på avancerad nivå ska studenten kritiskt värderande och med beaktande av olika perspektiv på lärande och undervisning kunna reflektera över sin praktik och sitt läraruppdrag i förhållande till lärandeteori samt kunna utvärdera sin verksamhet/ undervisning och formulera kvalificerade slutsatser med skolutvecklande arbete som tydligt mål.

Ur På väg mot läraryrket

Och i detta ögonblick tar jag farväl av tanken på att formativ och summativ bedömning är möjlig att förena i samma kropp – studenterna har rätt att veta vem det är de möter. Vännen eller bödeln.

“Bar röv och bastekjol”

Ibland slås jag av läraryrkets ytlighet. Det gäller att förföra åhörarna och alla medel är tillåtna för att hålla intresset uppe. Nu när ingen längre blir imponerad av svischande powerpointpresentationer trappas kraven upp. Min cyniske kollega citerar en dansk lärare som beskriver vilka knep som behövs för att bli en framgångsrik lärarutbildare – “Bar röv och bastekjol”. Går det att ställa sig utanför detta?

Idag är jag lite lågmäld och vill helst fundera över meningen med livet och skolan. Jag känner på väggarna och undrar om det finns något bakom kulisserna. Är detta Lustiga huset på riktigt?

I morgon kommer jag att krypa in i uppdraget med största möjliga allvar. I kväll tar jag inga beslut.

orsakerna ORSAKERNA O-R-S-A-K-E-R-N-A!

Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att med utgångspunkt i befintlig forskning och kunskap på området analysera orsakerna till att fler män än kvinnor väljer att avbryta sina studier på lärarutbildningen (länk)

Ibland funderar jag över vad jag gör på Lärarutbildningen. Det är för komplicerat, för många regler och för starka traditioner som inte jag orkar stångas mot. Lockelsen att återvända till förskolan och barnen är stark. Kanske romantiserar jag – 25 år i sandlådan är ganska länge.

Samtidigt känns det som om jag har en del erfarenheter som jag vill använda. Just nu brottas jag med att förstå varför så många män väljer att avsluta sin lärarutbildning. Den större frågan som handlar om rekrytering är alltför komplicerad och känns övermäktig. Jag bävar inför tyngden i de klass- , status- och genusmönster som styr ungdomars yrkesval. (Länk till rapport) Däremot tror jag att det är meningsfullt att försöka hitta svar på frågan om varför männen försvinner på vår nivå. Vad händer i mötet mellan de antagna männen och högskolans kultur.

Det går att närma sig frågan ur ett individuellt perspektiv, men jag avstår. Huruvida de är smartare, dummare, mer eller mindre genetiskt kvalificerade eller socialt motiverade lämnar jag åt sidan. Det blir för komplicerat. Låt oss utgå ifrån att de kan och vill!

Först ett konstaterande:
Vi har ingen aning! Ingen forskning har undersökt frågan och därmed blir förklaringarna ett famlande i mörkret. Det vore en forskningsfråga i sig att undersöka varför ingen har ställt frågan. HSV ska utgå från “befintlig forskning” – surprise – det finns ingen!

Alternativet är att undersöka attityder hos den gruppen som väljer att stanna kvar och leta efter berättelser som snuddar vid frågan. Varför väljer du att stanna kvar? Har du tvekat?

Jag kommer att beskriva några möjliga positioner.

1) Högskolan är könsneutral och undervisningen bedrivs efter strikt vetenskapliga principer. Kön är därför en icke-fråga som inte bör diskuteras. I en meritokrati bedöms du efter vad du kan.

2) Högskolan är en plats där männens överordning är obruten. Därför får de manliga studenterna en lättare resa genom utbildningen. Det pjoskas och daltas med dem och de som slutar gör det för att de inte tillåts att utöva sin manliga makt.

3) Högskolan är en plats som dryper av traditionellt kvinnliga värderingar, De män som försöker gå in i världen tvingas till komplicerade anpassningsstrategier där de ska vara lagom manliga utan att utmana de värderingar som verkar under ytan.

Dessa tre alternativ kompliceras av att den verksamhetsförlagda delen av utbildningen konfronterar studenterna med en framtida yrkesidentitet där ovanstående positioner upprepas – eller varieras. det finns anledning att misstänka att den beskrivna könskodningen är minst lika stark på skolor och förskolor.

Frågan är om belöningen (den framtida karriären/lönen) är tillräckligt stor för att verka motiverande om högskolestudierna inte är avpassade efter männens behov/förväntningar? Jag tror inte att det kommer några storslagna lönepåslag för manliga pedagoger och stänger därför dörren mot kompensatoriska åtgärder.

Nu återstår att ta reda på om det finns några belägg för mina antaganden. Därefter kan vi börja fundera över vilka åtgärder som krävs för att bryta snedfördelningen.

Och diskutera om det är en viktig fråga…

Lärarutbildning – konstnärsutbildning

Jag har ofta svurit över den nervösa målstyrning som kännetecknar den utbildning jag arbetar vid.  Allt är  mål, progression och examination. Ibland sneglar jag på hur verksamheten bedrivs vid konstnärliga utbildningar och undrar om den typen av själstyrande lärande är möjlig att genomföra på en massutbildning,

Skolporten hittar jag en avhandling av Ann-Mari Edström som behandlar denna  extrema form av självstyrande och studentansvar. Jag tvekar och faller in i mina kontrollreflexer. Men vet att tillit är en förutsättning för växande…

Genus i skola/lärarutbildning

Ibland är jag onyanserat kritisk och det kan ha hänt att bloggen gått över gränsen när det gäller sarkasm. Det svårt att skriva om ett allvarligt ämne på ett nyanserat sätt, men jag ska försöka beskriva min position i en komplicerad fråga utan att hänfalla till retoriska överdrifter. Suck – det känns lite ovant och högtidligt. Och det riskerar att bli långt.

Så här ser regeringens uppdrag till HSV ut:

Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att med utgångspunkt i befintlig forskning och kunskap på området analysera:

– könsskillnader i studieval vad gäller lärarutbildningens olika inriktningar,

– orsakerna till att fler män än kvinnor väljer att avbryta sina studier på lärarutbildningen, (länk)

– vilka lärosäten som har genomfört strategier för att öka andelen män på lärarutbildningen och vilka av dessa strategier som har varit framgångsrika,

– hur stor andel av männen som efter avslutad utbildning arbetar som lärare,

– könsskillnader bland studenter som läser lärarutbildningen på distans eller deltid, och

– faktorer som påverkar kvinnors och mäns val att studera till lärare.

Vi beträder ett minerat fält och för att förstå svårigheterna fullt ut bör man vara påläst i postmodern genusteori. En viktig utgångspunkt är könsmaktsordningen där män bevarar sin position genom särhållande av kön och tillskrivande av vissa genusspecifika egenskaper.

När nu regeringen antyder (eller gör de det?) att den sneda könsfördelningen skulle kunna vara ett kvalitativt problem för svenska skolor är det möjligt att tolka detta som ett angrepp mot de kvinnor som bär upp utbildningen för de tidigare åren. Tanken på att männen skulle tillföra någon specifik kvalitet kan ses som ett utslag av essentialism eller (ännu värre) biologism. Ingen genusvetare med självaktning skulle inlåta sig i ett sådant här projekt. Samtidigt blir det lite svårt att motivera en dyr och kontroversiell satsning om vi inte har några föreställningar om de tänkta vinsterna?

Det finns några oskyldiga positioner som tycks vara möjliga att enas kring

1) Könsblandade grupper fungerar bättre. Ur ett mångfaldsperspektiv är olikheter alltid bra och det gäller såväl ålder, klass, etnicitet som genus. Hur stora olikheter som är produktiva återstår att definiera och vilka spänningar ryms inom en uppifrånstyrd koncensusinriktad skola? (dessutom finns det en dold fälla – varför skulle blandning vara bra om det inte finns någon skillnad?)

2) Det är bra med manliga förebilder – särskilt för pojkarna till ensamstående mammor. Jag värjer mig från tanken på att vara samhällets surrogatpappa och menar att detta är social ingenjörskonst i sista stadiet. Samtidigt är det en bisarr tanke att ha föräldrarelationen som förebild för lärarskap. Nej tack – jag har provat! Och för mig är frågan om förebildlighet den minst intressanta och mest infekterade. Jag tror att männen kan tillföra kvaliteter i andra roller än som normativa förebilder. Vi har tillräckligt av den varan i skolvärlden ändå.

3) Den traditionellla mansrollen ska enligt läroplan motverkas. Innebär det att de män som vågar sig in på arenan ska vara representanter för en omdefinierad maskulinitet. Kan vi göra mjukhet till ett nationellt projekt? Ställer vi samma krav på att kvinnorna ska göra upp med sitt rolltagande?

I gruppen upptäckte vi snart att det inte var enkelt att enas i denna laddade fråga och överlåter med varm hand åt uppdragsgivaren att formulera visionen – vad det är männen ska tillföra? Jämställdhetsfrågan blir lätt abstrakt och handlar i värsta fall mer om att presentera snygga siffror än innehåll.

De flesta av oss har sett kampanjer som uppmanar till könsbrytande yrkesval komma och gå genom åren. Många minns Hoa-Hoa med barn på armen men resultaten av dessa övertalningsförsök är tveksamma.

Jag anar att regeringen har tagit del av Mats Björnssons rapport Kön och skolframgång och jag misstänker att pojkarnas bristfällliga prestationer plågar en utbildningsminister som betonar de mätbara resultaten. När jag läser Inga Wernerssons sammanställning Genusperspektiv på pedagogik blir det spännande att se med vilken svalka (eller likgiltighet?) problematiken behandlas.

Efterhand har intresset för skolprestationer ur genusperspektiv förskjutits från flickor till pojkar, därför att pojkars prestationer relativt flickor försämrats. Pojkar kan därmed inte fortsätta vara den självklara normen. Genom att deras fördelar inom manligt könsmärkta kunskapsområden, åtminstone betygsmässigt i skolan, har försvunnit har innebörden i pojkars könstillhörighet blivit problematisk. Internationellt har detta väckt stor oro och det har hävdats att ”jämställdheten drivits för långt”. Frågan har diskuterats i olika studier t.ex. i Storbritannien (Arnot, Davies och Weiner, 1999), Norge (Bredesen, 2004) och Finland (Vitikka, 2004). I Sverige har reaktionerna varit relativt sansade (min kursivering!) men frågan har uppmärksammats bland annat genom en rapport från Myndigheten för skolutveckling
(Björnsson, 2005).

Bilderna av en skola där pojkarna samtidigt är förtryckande norm och marginaliserade offer är svåra att förena. Kanske är det ännu svårare att tillämpa detta dubbla synsätt på de manliga lärarstudenternas upplevelse av sin utbildning.

Det finns några uppenbara faror i sådana här diskussioner:

1) Vem är det mest synd om? I ett historiskt perspektiv är det lätt att hamna i revanschism och förresten har inte kvinnor som söker sig till manligt dominerade yrken det så lätt heller.

2) Varje försök att beskriva vad manliga egenskaper eller kvaliteter tolkas som essentialism och angrepp på de kvinnliga kollegerna. Ur facklig aspekt är det svårt att motivera lönesatsningar när det finns underbetalda kvinnliga kolleger.

3) Läraryrket är könsneutralt och till sist handlar det om att kunna hantverket/ se barnet/ behärska sitt ämne. Upplevelser av utanförskap är utslag av frustrerad maktlystnad. Eller sociala konstruktioner…

Nu sitter jag på tåget från huvudstaden och försöker smälta intrycken från diskussionerna. Uppdraget ligger på högskoleverkets utredare. Det ska bli spännande att se om de lyckas undvika trampminor, koblajor och sjunkbomber.

Risken är uppenbar att det blir en utslätad produkt som inte vågar beskriva skolan som ett fält av konflikter och maktkamper. Lockelsen att anpassa sig till “den vänliga maktutövningen är stor” och det gäller alla grupper som inte självklart passar in. I min värld är männen en av de utsatta minoriteterna.

Det värsta som kan hända är enligt mig att HSV upprepar haveriet från delegationen för jämställdhet i förskolan vars slutsats var en bisarr förnekelse av problematiken och en ytterst normativ syn på vilka män som var värdiga – de som var ofarliga symboler för den nya mjuka mannen och höll sig på sin plats. Anpassningen som konstart.