Ibland önskar jag att läraryrket hade en annan grundidé. Det är kontroll på olika nivåer. pic.twitter.com/fjHeuoEeiT
— Mats Olsson (@tystatankar) August 17, 2016
Just nu tvivlar jag på allt.
Just nu tvivlar jag på allt.
Palindrom betyder att ordet kan läsas från båda hållen. Jag tänker att det är en vacker bild för hur relationer växer i samspel och ömsesidigt beroende.
Frågan är vilken form av tillit som är möjlig att utveckla inom en högskola? Hur gör jag för att övertyga studenterna om att jag inte är ute efter att avslöja deras brister? Om de ska våga visa sina svaga sidor måste jag kunna ta hand om dem med värdighet.
Å andra sidan måste jag lära mig att lita på studenterna. De är nyfikna, öppna och ambitiösa. Jag måste inte kontrollera allt.
Jag läser om rektors planer för att säkerställa kvaliteten på Malmö högskola. Ett bra tillfälle att träna min tillit.
Otaliga är de kollegor som ventilerat sin frustration över de undermåliga lärplattformarna som varken erbjuder stabilitet, goda kommunikationsvägar eller funktioner som stämmer överens med moderna verktyg och pedagogiska metoder som vetenskap och beprövad erfarenhet visat vara framgångsrika. Oräkneliga är de elever som svurit över gammalmodiga funktioner, svåröverskådlig information och obegripliga inbyggda hinder i dessa lärplattformar.
Jag kunde inte hålla med mer.
Många huvudmän är också dåligt insatta i alternativen och vet inte vad man går miste om när man låser in elever och personal i en plattform. De känner ofta inte heller till den forskning, t.ex. Bamford, som visar att arbete i verkliga media och kommunikationskanaler med en verklig publik och ett visst mått av risk är vad som ger resultat för elevernas lärande. De tror ofta på fullt allvar att man lär sig lika mycket av att steppa i garderoben som av att framföra sitt nummer på The Met.
https://twitter.com/hrheingold/status/357345473901768707
Vi diskutera virtuella lärandemiljöer på Malmö högskola och jämför lärplattformar. En viktig strategisk diskussion!
Fråga från salen:
– Vill vi verkligen öppna upp högskolan?
Diskussionen om mobiltelefoner lär fortsätta.
An example: I spoke with a colleague earlier today about student decorum and what faculty can or should do when problems arise. She expressed surprise and dismay at the most common in-class problem: cell-phone use. Students usually don’t talk on their smartphones in class, of course, but they certainly text one another and check email or Facebook with relative abandon. Recently, during the first day of class, she reviewed cellphone etiquette as articulated in the course syllabus (“phones should be on silent and out of sight”) and then observed a first year student in the first row with his eyes glued to his cell phone. She let it pass because it was the first class meeting. When the second class rolled around, he sat two rows back and spent much of his time (albeit in failed attempt at being surreptitious) again staring at his phone and texting away. Slightly exasperated, after class she asked him to visit her during office hours. He did. She had to do a one on one session explaining the facts of classroom etiquette life. He expressed real embarrassment and apologized, which led to a broader talk on college life and appropriate behavior in and out of the classroom. My colleague wondered—not inappropriately—why so much effort has to be exerted for what should be a straightforward, even obvious, example of delaying gratification (i.e., put the phone away until class ends).
Det känns lite gammalt. Om jag vill att studenter ska kommunicera digitalt blir det ologiskt att förbjuda smartphones i klassrummet.
Här finns utrymme för förhandlingar.
https://twitter.com/korlingsord/status/231652702696906752
Jag är i Malmö. Här funkar bredbandet bättre och jag har en del filmer att se.