Strindberg 11

1872 beskriver den 24-årige Strindberg i en tidningsartikel sin drömskola så här:

EN FRISTAT UNDER SKRÄCKREGERINGEN
Lyceum var namnet på den akademi i Aten där
Aristoteles under promenader i alléerna meddelade
undervisning i filosofi, och kallades också därföre
filosof skolan för den peripatetiska (den promenerande).
Det var något peripatetiskt vid detta Stockholms
Lyceum, det var frihet från reglemente och skolbänk
och rotting och vanärande straff, det blev ett nöje
att gå i skolan ifrån att ha varit en fördömelse och
man behöll minnet från skoltiden verkligen som ett
bland de minst oangenäma minnena från den förfärliga
dressyrtiden som kallas barndom.

Låt oss gå och samtala – peripateti!

20120122-165337.jpg

Strindbergsbevakningen är mycket ojämn

Länk till Sydsvenskan

Jag funderar på att gräva vidare bland de mindre kända texterna. Ockulta dagboken?

20120122-145136.jpg

Jag har inte ens sett någon cool strindbergströja. Entreprenören inom mig vaknar.

Strindberg 9

ibland tror jag att felfinnarna är överrepresenterade inom skolan. Strindberg beskriver det som vi idag kallar “good enough” och jag anar betydelsen av att hålla tingen svävande.

Blå boken är fortfarande källan.

TEMPERATUR
Lärjungen talade: När man stämmer ett piano får
man icke stämma i rena oktaver, ty då bli
intervallerna falska; det kallas temperatur; en guitarr kan
aldrig stämmas rent, utan svävar alltid, och det är
instrumentets charme; kemiens föreningsvikter äro
alltid bekajade med decimalbråk; det finns icke en kristall
i mineralriket som är fullkomligt utbildad efter axlar
och vinklar: med ett ord, allt är ofullkomligt och
bristfälligt. Regelbundna konstverk bli lätt tråkiga liksom
regelbundna skönheter; fullkomliga människor eller
felfria äro ofta odrägliga. Lite synd klär en människa
här i ofullkomlighetens värld. Det skall vara
temperatur på dem också; och man har till plikt att blunda för
mänskors svagheter. Att fordra det absoluta av ett
barn, är absolut orätt; föräldrar och lärare fordra likväl
absolut lydnad, absolut flit, absolut kunskap om läxan.
Det är galet! Men å andra sidan, den som kallas
felfinnaren och vilken ser felen överallt, han har rätt, men
han skulle blunda emellanåt. Varje sak man köper
har ett fel, och det fordras lång träning att hålla till
godo. Både köparen och säljaren klaga på varandra;
så även maka, barn, tjänare och husbönder; ingenting
stämmer, allt svävar, men det kanske skall hållas
svävande för att icke bli falskt.

20120107-081722.jpg

Strindberg 8

En del texter från Strindbergs Blå bok tycks mig märkligt välbekanta i skoldebatten.

VÄXELUNDERVISNING

När läraren vandrade i Kvalhem kom han till en
skola, som kallades växelundervisningen, därför att
rollerna här voro förväxlade, så att de okunniga
eleverna sutto i katedern och undervisade sina kunniga
lärare. – Nå, min gosse, sade eleven till lektorn i
matematik, hur mycket är 6 gånger 8? – Det är jämnt
48, svarade lektorn. – Nej, sade eleven, det är 78.
– Lektorn protesterade. – Jaså, du svarar snäsigt,
sade eleven, då skall du få! – Men jag kan bevisa att
6 gånger 8 är 48, protesterade lektorn, jag kan bevisa
det med addition. – Lärarekollegium sammankallades
och tillspordes hur mycket 6 gånger 8 var. Som
ingen visste det, upplyste lärare-eleven att det var 78.
Lektorn var överbevisad om sitt misstag, men icke
övertygad, därför sattes han i stryk-klass. – Den
vandrande läraren kom in i en avdelning, där det
undervisades i moral. Eleven, utexaminerad från en
ankarsmedja, satt i katedern med en rotting i handen.
– Sjunde budet? frågade ankarsmedjan. – Du skall
icke stjäla! svarade lärjungen. – Det är gamla texten,
som är en övervunnen ståndpunkt. Vår
lärobokskommission har utvecklat dekalogen efter modärna
begrepp, så att sjunde budet numera lyder så, efter
regeringens förslag: Du skall icke stjäla när någon ser det!

Den vandrande läraren utbrast: Detta är ju
helvetet! – Ja visst är det, svarade ledaren.

Strindberg 7

När jag var 14 år sa en av min äldre brors kamrater till mig:
– Du Mats, varför är du så ironisk hela tiden?

Sedan den dagen är jag misstänksam mot den här skämtsamma formen av distanserad elakhet. Jag tycker om allvarliga människor och hyser en viss förståelse för religionen. I den här texten tar Strindberg ställning för de som vågar tro på någonting.

EN RELIGIÖS TEATER

Läraren talade: Det ser ut som om människorna
icke hyste höga tankar om sig själva, ty när de på
teatern få se en riktigt elak satir, då njuta de, utan
att ta åt sig likväl. Det gäller ju bara de andra. Det
fanns i min ungdom en teaterförfattare, som efter att
ha varit satiriker slutligen fattades av medlidande med
mänskorna, och som han själv genom ett gott och
relativt lyckligt liv fått mildare känslor, såg han
människorna i en ljusare dager. Nåväl, han skrev en pjes
med bara ädla människor, känslofulla, ömhjärtade.
Vad hände: publiken trodde först det var ironi, men
i andra akten upptäcktes sveket. En stämma ryter från
parkett: fy f-n, det är ju allvar; och under ett
stigande äckel gick pjäsen fram; åhörarne skämdes för
varandra och på författarens vägnar; några sprungo
ut, och de kvarvarande skrattade: skrattade åt
godheten, uppoffringen, försakelsen, förlåtelsen. De
kände icke igen sig, ansågo skildringarna onaturliga;
det gick inte till så i verkligheten, människorna voro
inga änglar. Det är farligt således att tala väl om
människorna, ibland. Men nu är att märka, det religiösa
människor icke besöka teatern, emedan teatern är
gudlös. Den grekiska tragedien började med offer åt
gudarne, och alla tragedierna handla om mänskans
vanmakt i kampen mot gudarne. Varför göra icke våra
religiösa en teater, där man får se hur det onda
beskrattas och avslöjas.

Jag skulle gära se en politisk teater där det onda beskrattas och avslöjas. Strindbergs religiositet är fortfarande en gåta för mig. Men jag gillar allvaret. Allt är bättre än ironi.

20120106-232111.jpg

Strindberg 6

Det här med att dyrka ungdomen blir allt mer besvärligt när man närmar sig pensionsåldern. Man riskerar att bli avslöjad som patetisk och jag hör orden väsas:
– Dress your age!

Strindberg löste problemet på ett annat sätt.

Ungdom och dårskap

Läraren talade: Vad synes dig om detta ordspråket ?
»De unga inbilla sig att de gamla äro dårar, och de
gamla veta, att de unga äro det.» – Lärjungen
svarade: Det är alldeles riktigt. Ty när jag var ung inbillade
jag mig förstå allting bättre än de gamle, men jag
förstod egentligen ingenting. Jag var ung och dum;
förväxlade mitt eget och andras vetande, trodde att det
jag lärt var mitt; när jag läst en bok, gick jag ut i
sällskap och gav ifrån mig det inhämtade såsom om
jag uppfunnit det själv; jag var tjuv således. Men jag
var även rov för en annan villfarelse, nämligen att jag
förstod allt det jag mindes, eller att jag visste det jag
för tillfället erinrade. Logaritmerna t. ex. förstod jag
icke vid 14 års ålder, men jag lärde mig proceduren
utantill och begagnade dem som genväg. Varför alla
de bråk kunde förkortas med 3, vilkas siffrors summa
kunde divideras med 3, förstod jag inte, men jag lärde
det utantill. – Nåväl, om man vill studera en detalj
av en vetenskap börjar man att samla material, annars
blir det bosch; men den unge mannen går ut och griper
om livets svåra vetenskap utan erfarenheter, det vill
säga material; därför blir det som det blir. Jag ser
mig nu som ung student, högfärdig med andras
vetande, lånta fjädrar, förakt för de gamle, och likafullt
allt vad jag stulit ur böckerna, var stulet av de gamle
som skrivit läroböckerna, ty de unga skriva inga
läroböcker. O ungdom, o dårskap.

20120105-005941.jpg

Strindberg 5

Strindberg berömda kvinnohat är en gåta för oss som inte kan låta bli att fascineras av titanen. I den här sena texten tycks han föregripa kritikernas attacker

ROLL OCH KARAKTÄR.

Läraren fortfor: När Karin kom till Askanius
som uppasserska, var hon ingen snäll flicka, ty hon
var småsinnad, avundsjuk och härsklysten, men hon
var rädd i början och försagd; fruktande att icke få
behålla sin eftersökta plats, förhöll hon sig
undergiven och tillmötesgående, sökande vara alla till lags.
Herrarne begagnade därför tilltalsordet »snälla Karin»,
och när de önskade något, sade de: »Karin som alltid
är snäll.» Karin fick den rollen som snäll, antog sättet
och förblev i stämningen. Hennes röst blev mildare,
sättet mjukare, tankarne följde efter, känslorna med.
Hon fann det fördelaktigt för sin ställning, blev van
därvid och det tycktes som om hon ändrat natur.
– Här gjorde läraren en hel takts paus, vilket föranlät
lärjungen inskrida: Nå, hur gick det sen? – Mja,
det skulle jag egentligen icke tala om för dig, ty
då tror du mänskorna äro oförbätterliga. – Låt mig
gissa då, sade lärjungen: Hon blev gift med
källarmästarn och kastade masken! – Gissa på du, sade
läraren. – Så fick hon ett barn, som gjorde henne snäll
igen! – Mera! – Hon blev snäll emot barnet, men
elak mot alla andra! – Mera! – Så blev barnet elakt
mot henne, kopierade alla modrens fel, pinade henne
natt och dag. – Mera! – Så blev modren slutligen
snäll mot alla andra! – Kanske! jag vet inte så noga.

20120104-225649.jpg

Strindberg 4

Jag fortsätter mitt strövtåg i En blå bok.

KARAKTÄRSMASKEN

Läraren talade: Jag kände i min ungdom en man,
som var härsklysten, argsint, hämndgirig, patetisk. Vid
ett tillfälle upptäckte han sig vara talare; han kunde
gripa stämningen och stämma åhörarne, lyfta dem
och nästan hänföra. Men i ett givet ögonblick, då han
var på höjden, slog han över, blev barock, löjlig,
och man skrattade. Första gångerna blev han modfälld,
men man trodde han ämnade vara rolig, och han
fick rykte som humoristisk talare. Nåväl, av olyckan
gjorde han en dygd, tog upp rollen man kastat åt
honom, blev humorist och åtnjöt som sådan ett mycket
stort anseende. Denna karaktärsmask behöll han hela
sitt liv, men endast som talare. Eljest i sitt dagliga liv
var han tung, ondsint, och blev ond om andra
skämtade med hans svagheter. Rollen som narr plågade
honom ibland, men begäret få höra sin röst och hälsas
med applåder jagade honom oupphörligt mot nya
triumfer. Mänskorna ute i livet hade gjort sig en
homunculus av honom, som de odlade; men i hans familj
och i hans arbete fanns den icke.

Homonculus

20120104-224321.jpg

Strindberg 3

Jag fortsätter min vandring genom Strindbergs magiska värld. En blå bok är kanske inte den lättaste vägen, men det är aldrig ointressant,

Villornas värld

Swedenborg skriver: Änglarne äro bedrövade
över mörkret på jorden; de säga, att de knappt
någonstädes se ljus, och att människorna omfatta
bedrägligheter, dem de bestyrka, och därigenom hopa
falskheter på falskheter, till vilkas bestyrkande de uppsöka,
genom slutledningar från det falska och det förfalskade,
sanna sådana satser som för mörkrets skull, vilket
undanskymmer orsakerna, och i anseende till
okunnigheten om sanningarna »icke kunna förskingras».

Detta stämmer med varje tänkande människas
iakttagelser, att allting är lögn och bedrägeri; hela
livet är förfalskat, stat, samhälle, äktenskap, familj.
Opinioner grundas på en lögnhistoria, vetenskapliga
teorier fotas på ett misstag, sanningen för dagen
upptäckes vara lögn, hjälten avslöjas som en feg usling,
martyren som en hycklare. Man håller Te Deum på
ett silverbröllop, där två äktenskapsbrytare, som ännu
leva i hor, tacka Gud för lyckliga 25 års samlevnad.
En nation samlas en gång om året för att fira »landets
förstörare», den som säger den största dumheten, som
kan sägas, får i pris en förmögenhet och en
guldmedalj; vid den årliga åsnefesten krönes den sämsta
till åsnekung. Ett dårhus är det nog, och när Hamlet
spelar galen, så far han se hur galen världen är,
men åskådaren tycker att han är den enda som ser
klokt på saken, och därför avgår Hamlet med
sympatierna.

20120104-170419.jpg