På den första semesterdagen läser jag senaste numret av Pedagogisk forskning i Sverige och fastnar i en text om hur synen på lästräning har förändrats genom åren.
Tarja Alatalo beskriver det som en starkt polariserad resa där de olika positionerna har haft svårt att hitta ett gemensamt språk för vad barn behöver för att utvecklas. Livet är ingen fotbollsmatch och när det gäller pedagogik tycks ideologiseringen vara plågsamt närvarande.
Få saker väcker starkare känslor än barns läsförmåga. Författarens oro tycks väl motiverad.
En annan dag ska jag tala om hur jag ser på vetenskapliga tidskrifter som inte publicerar sina senaste texter öppet på nätet.
Jag hittar länkar till äldre nummer. Tack för det!
