Jag möter 20 ungdomar i ett projekt som försöker locka unga män till högskoleutbildning inom skola och omsorg. Ewa Stenberg visar runt på vårt älskade bibliotek.
Vi stannar upp vid den här tavlan – studier erbjuder nya perspektiv. Och lite svindel.
Följ länken för att få bilden i full upplösning.
Vi behöver ord för att beskriva kunskap. Annars blir det svårt att utbilda lärare.
Jag ligger lågt. Ministern har visat sig vara ganska okänslig för kritik. Jan Sjölin prövar ett nytt grepp.
P-O ställer de viktiga frågorna:
https://twitter.com/peorehnquist/status/475147061344473088
Missa inte!
Jag avvaktar.
Jag är osäker på om det går att förena grupporienterade undersökande arbetssätt med högskolans individualiserade och förutbestämda utbildningsstruktur.
Nu läser jag studenttexter och försöker hitta spår av autenticitet.
Jag är lite skyldig. På lärarutbildningen talar vi ofta omkreativitetens betydelse, men har svårt att infoga det i kursplaner occh betygsättning. Samtidigt pågår en hysterisk romantisering av begreppet och det är svårt att förstå vad som menas. Innovatörer och entreprenörer hyllas som den nya tidens hjältar; jag tänker att kreativitet är en mer lågmäld process.
För mig handlar det om respekt för leken. Och att skapa goda förutsättnngar för lek.
En vän skriver och frågar om boktips kring kollegialt lärande. Jag behöver inte ens tänka efter och rekommenderar helhjärtat Läraren inom mig av Anne-Marie Körling.
Jag läser och förundras över hur polariserad debatten blivit och hur rädslan för att misslyckas styr oss.
Kanske måste vi även vara försiktiga med hur vi använder de framgångsrika och inspirerande exemplen?
Skolverket har ett visst ansvar för att den här kunskapssynen är vanlig.
Eller hur?
Tysta tankar 