Jan Björklund är en modig man. Idag läser jag i SvD ( länk) om ett förslag som ska bekämpa flummet bland mobbningsåtgärder. Enbart de vetenskapligt beprövade metoderna ska få användas och dessa ska listas i skollagen.
Jag ser denna tilltro till vetenskapen som djupt rörande och en smula ömklig. Ett mekaniskt programtänkande har smugit sig in i skolvärlden och vi kommer att ha en amerikaniserad världsbild där varje problem har ett botemedel i form av ett utprövat program eller en “evidensbaserad metod”. Positivismen har rest sig från graven och den är vresig och hämndlysten efter år av förnedring.
I framtiden kommer det inte handla om att förstå komplexitet eller relationernas betydelse. Läraren blir en administratör av statsgodkända åtgärder. Är detta verkligen liberalism för 2000-talet?
En djupare fråga är vad det är för syn på vetenskapen som Björklund för fram. Finns det forskare som kan tänka sig att stå till tjänst här? Finns det någon yrkesheder som skulle kunna hindra styrningen av forskningen mot detta fält? Inom journalistiken kan en reporter åberopa en paragraf om förnedrande uppdrag – finns det en motsvarighet inom akademin? Eller är allt tillåtet i jakten på forskningsbidrag?
Jag tycker det är beklämmande att ungdomar kallar varandra “hora” – men för forskare som väljer att legitimera sådana här påhittelser… nej, det är kanske för grovt!
Jan Björklund är fortfarande en modig man. Tyvärr har han en del andra egenskaper som oroar mig.
“Fools rush in, where angels fears to tread” (Johnny Mercer)
Efter rätt många år började jag ifrågasätta värdet av att anpassa mig till den rådande kulturen och valde en strategi som innefattade polarisering och konfrontation. Det fungerade mycket bättre och jag tror att både jag och mina arbetskamrater levde lyckliga i gemensam respekt för olikheterna.
