Idag väljer jag att tro…

Posted on August 31, 2007 by Editor

…på lärarutbildning som en god kraft i samhället. Ibland har jag tvivlat på vår verksamhet, men inte idag. De 320 studenter som radar upp sig i bänkarna för att under 3,5 år utbilda sig till lärare har rätt att möta lärarutbildare som är hängivna sin uppgift som den uttrycks i Högskolelagen och den nya examensordningen:

Kunskap och förståelse
För lärarexamen skall studenten
– visa sådan kunskap i ett ämne eller ämnesområde som krävs för den verksamhet som utbildningen avser inbegripet kunskap om ämnets eller ämnesområdets vetenskapliga grund och om relevanta metoder inom verksamheten samt insikt om aktuella forskningsfrågor,
– visa kunskap om lärande och undervisning
– visa kunskap om läs- och skrivutvecklingens och matematikens betydelse för barns och elevers kunskapsutveckling, och
– visa kunskap om betydelsen av ett jämställdhetsperspektiv i den pedagogiska verksamheten och vid presentation av ämnesstoffet.
För undervisning och annan pedagogisk verksamhet i förskola, förskoleklass och grundskolans tidigare år gäller dessutom att studenten skall
– visa mycket god kunskap i läs- och skrivinlärning och grundläggande matematikinlärning.
För undervisning i grundskolan och i gymnasieskolan gäller dessutom att studenten skall
– visa mycket god kunskap i att analysera och bedöma elevers kunskapsutveckling samt god kunskap i betygsättning.

Färdighet och förmåga
För lärarexamen skall studenten
– visa förmåga att omsätta de kunskaper i ämnen eller ämnesområden och om lärande och undervisning som krävs för den verksamhet som utbildningen avser, så att alla barn och elever lär och utvecklas,
– visa förmåga att förmedla och förankra samhällets och demokratins värdegrund,
– visa förmåga att förmedla, förankra och tillämpa gällande regelverk som syftar till att förebygga och motverka diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever,
– visa förmåga att självständigt och tillsammans med andra planera, genomföra, utvärdera och utveckla undervisning och annan pedagogisk verksamhet samt delta i ledningen av denna,
– visa förmåga att analysera, bedöma, dokumentera och värdera elevers lärande och utveckling i förhållande till verksamhetens mål samt informera och samarbeta med föräldrar och vårdnadshavare,
– visa förmåga att använda informationsteknik i den pedagogiska verksamheten och inse betydelsen av olika mediers roll för denna, och
– visa förmåga att kritiskt och självständigt tillvarata, systematisera och reflektera över både egna och andras erfarenheter och relevanta forskningsresultat för att därigenom bidra till utvecklingen av yrkesverksamheten och kunskapsutvecklingen inom ämnen eller ämnesområden.

Allt detta har Sveriges riksdag beslutat och nu är det upp till oss att förverkligar visionen om den kompetente läraren.

Min privata förhoppning är kanske att studenterna, likt huvudpersonen i videon nedan, rycks med i något och vågar göra oväntade saker. Valet som vapen – Weapon of Choice.

Andra bloggar om: Lärarutbildning, Estetiska processer, Högskola, Utbildning, Personligt, Politik, Skola, film, skolstart, examen, högskolelag

Trygg, rolig och lärorik – överallt och hela tiden

Posted on August 30, 2007 by Editor

Sverige har en ganska udda uppfattning om hur skolan ska vara. I läroplanstexter för skola och förskola bestämmer staten att verksamheten ska vara trygg, rolig och lärorik. Ansvaret vilar på läraren (eller i sista hand rektor) och barnet har rätt att uppleva sin tid i skolan på detta sätt. Kan vi verkligen lova att någon ska uppleva sin tillvaro som trygg?

Det är en underbar vision av den goda barndomen i det goda samhället som gestaltas i dessa tre ord, som harmonierar och stöder varandra på ett oproblematiskt sätt.

För mig är det ett dilemma att det är tre mål som ofta kommer i direkt konflikt med varandra.

1) Trygghet kan vara blockerande för lärande och utveckling. Du måste riskera att din världsbild vänds upp och ner av nya kunskaper

2) Rolig – jo kanske det – men allt egentligt lärande innefattar någon form av viljestyrd ansträngning som riskerar att komma i konflikt med lustprincipen.

3) Lärorik låter lätt, men vilka kunskaper är det som avses? Det fria kunskapandet eller ett målstyrt pluggande på skolans villkor?

Jag är alltså bekymrad över att konflikten mellan dessa tre storheter inte diskuteras öppet. Det är som att kräva att en bil ska vara gul, röd och blå samtidigt. Ska vi blanda färgerna? Ska vi måla i lager? Eller ska vi göra mönster? Eller allt samtidigt?

Sedan händer det att barnen växer upp och börjar på högskola. Risken är stor att förväntningarna från tidigare skolgång återskapas inom akademin. Det är läraren som ska se till att studierna blir trygga, roliga och lärorika. Så ser inte våra styrdokument ut. I bolognaprocessens högskola är det resultaten och det egna ansvaret för studierna som betonas. Vi lärare bryr oss (åtminstone inte på pappret) inte om hur studenten mår under processen. Det är frihetens pris. Kontroll och lotsning är inte längre ett alternativ.

Under tiden läser jag om projektet “Plagiat – en pedagogisk utmaning” som ska försöka lära studenterna att inte fuska. (Kollegiet, MSU, Kristianstad Högskola) Helst innan de har lämnat in sina arbeten och blivit föremål för disciplinära åtgärder. Det är ett gigantiskt problem att klargöra skillnanden mellan

Citat
Refererat
Egna reflektioner

Många studenter har klarat sig bra under sin skoltid genom att kopiera texter och byta ut ett ord per mening till en synonym. Då menar de att texten är personlig och inte kopierad. En högskola måste ställa högre krav än så på eget tänkande.

Osjälvständigt arbete?

Posted on August 28, 2007 by Editor

I Bolognaprocessens följder är vi tvungna att lära oss nya ord och nya betydelser. En del är laddade med positiv energi men tömda på egentligt innehåll. Det värsta exemplet är “självständigt arbete”.

Tanken är att det är meningsfullt att dela in utbildningen i självständigt och osjälvständigt arbete. Jag tror att det självständiga spåret (som ska poängsättas och spridas ut under utbildningen) pekar mot undersökningar och examensarbetesskrivningar. Å andra sidan finns det osjälvständiga spåret som präglas av förutbestämda processer, högt lärarberoende och reproduktiv kunskapssyn. De två sidorna legitimerar varandra och i en dikotomiserad värld kan vi fortsätta att vårda myter om fri forskning och ämnesinriktad progression.

När studenterna kommer är det med blandade känslor jag presenterar kursens innehåll som 15 högskolepoäng osjälvständigt arbete. Jag har högre ambitioner än så.

Målfrossa – det totala övermodets triumf

Posted on August 28, 2007 by Editor

Svensk skola älskar mål. Från läroplanernas poetiska och personlighetsutvecklande till kursplanernas detaljerade och mångtydiga. Från de kommunala skolplanernas opportunistiska kataloger över prioriterade åtgärder till de individuella utvecklingsplanernas disciplinerande förhoppningar. Från Bolognaprocessens sofistikerade uppdelning i reflektion, värdering och handling till de privata och mystiska drivkrafternas undervegetation.

Över hela verksamheten vilar en tjock smetig hinna av misstänksamhet som manifesteras i denna iver att föreskriva vad som ska hända och vad som ska utvecklas. Framtidens barn kommer att kontrolleras och testas tidigare och oftare. Under förevändningen “att ge stöd till de svaga” kommer alla barn att tvingas in i normalkurvornas tyranni.

Våra studenter ska examineras mot hundratals mål och vi lärare kommer att skriva betyg som garanterar att de verkligen behärskar den beskrivna färdigheten.

Vi lever i en olycklig men förförisk förvissning att allt egentligt lärande är grundat i en medveten avsikt. Pedagogik är då ett sätt att beskriva detta förhållande i termer av stimuli och respons. Bra handlingar är de som innebär en förändring av tänkandet – en utökning av kunskapen om världen. Dåliga handlingar skulle då vara sådana som inte förändrar mig.

Jag är måltrött och misstänksam mot det som nu kallas lärandemål i kursplanerna. Det är oroväckande att jag tvivlar på vårt sätt att styra utbildning – innan terminen har börjat – men jag känner en smygande hinduistisk övertygelse om alltings fåfänglighet och förgänglighet. Det är strävan och illusioner som skapar olycka i världen.

Men nu tar vi nya tag! Eftertänksamhet är en lyx som den sysslolöse kan kokettera med.

Jag har mött svensk skolas framtid…

Posted on August 27, 2007 by Editor

… i form av 320 nya lärarstudenter på Malmö Högskola. Det känns som ett stort ansvar att ta hand om alla dessa ambitioner.

Risken är stor att studenterna väntar sig både ett personligt bemötande och ett bekräftande förhållningssätt. Jag tror inte att vi alltid klarar av att leverera detta. I stället måste de hitta stöd hos varandra och en förtröstan i att deras studier har ett eget värde – även om inte vi lärare ser och berömmer prestationen.

Bolognaprocessen bygger på tydliga mål och neutral bedömning av examination. Våra behov av närhet, individualisering och relationer hotar ett sådant system. I teorin är det möjligt att vara både stödjande (formativ) och dömande (summativ) i sin responsgivning. Jag tvivlar.

Om Egyptens gräshoppor var många och hungriga – då är våra studenter betydligt färre, men förhoppningsvis minst lika mycket på hugget. Jag ser fram emot att se dem tugga i sig kurslitteraturen…

Andra bloggar om: Bedömning, Högskola, studentinflytande, Lärarutbildning, Bologna, Skola, Personligt, Utbildning, Politik, Bologna

I gränssnittet mellan forskning och journalistik

Posted on August 24, 2007 by Editor

Forskare beskriver verkligheten med hög precision – men de är inte särskilt skickliga på att föra ut dessa bilder av hur det ser ut. Resultaten stannar ofta i avhandlingsform och livet går vidare.

I dagens Sydsvenska lyfter Fredrik Pålsson upp samma tema som behandlades under konferensen som Mångkontextuell barndomsgruppen anordnade. Anledningen är en antologi om modern barndom av Gunilla Halldén. (Länk till tidigare blogg) Och som genom ett trollslag finns plötsligt frågan om barndomens pedagogisering på allas läppar. Jag drömmer om att den kraften ska finnas i de vetenskapliga texterna oftare.

Jag känner igen beskrivningarna av den moderna barndomen från boken och lider med barn som utsätts för alla denna uppmärksamhet och dokumentation.

Min favorithistoria är fortfarande den om lille Sven som är på Zoo med sin klass och står blundande framför elefanterna. När fröken frågar varför säger han:

– Jag vet hur det blir när vi kommer till skolan – vi blir tvungna att rita det vi har sett!

På ett djupare plan måste vi börja fundera över var alla dessa planer för hur barn lär sig och utvecklas kommer ifrån. Den nervösa kunskapssynen som regeringen ger uttryck för kommer att få konsekvenser långt ner i åldrarna.

Lotsning och ledtrådssökning i Bologna

Posted on August 24, 2007 by Editor

Pedagogik är en mystisk vetenskap. Det finns en ful och en fin sida. Ibland samtidigt.

Landets högskolor har arbetat hårt med att skriva nya kursplaner under året. De har anpassats till Bolognaöverenskommelsen och den viktigast förändringen är att fokus numera ligger på tydlighet när det gäller lärandemål och examinationsformer. Målen ska skrivas på ett sådant sätt att de verkligen går att mäta och examinationsformerna ska verkligen korrespondera med målen. Det går alltså inte att ha stickprovstentor i disciplinerande syfte. Inte heller får vi anordna obligatoriska moment som inte är knutna till examination.

Studenten kan alltså i den bästa av alla världar välja bort föreläsningar och litteraturseminarium och fokusera på den egna kunskapsresan. Det som tidigare kunde kallas obligatorisk litteratur är idag att betrakta som exempel på redskap för lärande. De starka studenterna kommer att kunna utnyttja denna konstruktion för att vinna frihet och kvalitet.

För de svaga studenterna är det mer problematiskt. De kanske har klarat sig i 12 år i skolan genom att använda strategin ledtrådssökning. Vad vill läraren att jag ska läsa? Hur ska jag tänka? Vilka frågor kommer på provet? Lönar det sig att vara aktiv under diskussionen? Räcker det med att le?

På andra sidan staketet finns lärare som tillämpar strategin lotsning. Tidig tydlig respons och kraftfulla belöningar ger goda resultat. Behaviorismen är effektiv men har vissa mindre önskvärda konsekvenser för den långsiktiga utvecklingen. Baksidan är studenter utvecklar ett starkt lärarberoende och det självständiga tänkandet riskerar att tyna bort. Undervisningen blir inte “högskolemässig” (vad nu det är…)

Så nu står vi här med ett försök att förena det onda (lotsningen och ledtrådssökningen) med det goda (självständigheten i fråga om undervisningsformer under Bologna). En gissning är att det kommer vara lockande att smygkontrollera och smyglotsa studenterna under utbildningen. Detta har inget stöd i kursplanerna och strider mot de långsiktiga målen i examensordningen.

Alternativet är att se svaga studenterna gå vilse i frihetens rike och hoppas att de lär sig studieteknik den hårda vägen. Utmaningen för oss pedagoger är att erbjuda stöd på ett sätt som inte upplevs som kontrollerande. Vacker tanke.

P.S. Bilden överst är från domen i Sienna – det ligger ganska nära Bologna. Min gissning är att pedagogiken hamnar ungefär där. Close enough.

Andra bloggar om: Lärarutbildning, Bedömning, Högskola, studentinflytande, Normativitet, Bologna, Skola, Personligt, Utbildning, Malmö, Politik

Den normativa icke-rollen?

Posted on August 23, 2007 by Editor

Idag har jag nästan varit på konferens . Mångkontextuell barndom – ett forskningsprojekt om skola, fritid och familj i förändring och gränsöverskridande ordnar en nätverksträff för forskare om barn och barndom. Ett späckat program med många intressanta föreläsare.

Jag fick lära mig ett nytt ord: ”feministisk omsorgsetik” som enligt Gunilla Halldén betyder att omsorgsgivaren är medveten om att det kan uppstå en passiviserande effekt. Hmmm – hur blev den tanken feministisk?

Mer provocerande är kanske Tomas Saars bilder av normaliseringsprocessen av pojkar. Nu för tiden är den korrekta terminologin ”normflöden” för att beskriva hur det går till. Jag tror att det är ett försök att distansera sig från en begreppsvärld där normerna kommer uppifrån. De uppstår och konstrueras i vardagens möten.

Frågan är då om det är möjligt att distansera sig ifrån den moraliserande grundton som länge har präglat genusforskningen. De förfasande utropen då något genuskodat mönster upptäcks upplever jag som – ja och nu vet jag verkligen inte om ordet är särskilt väl valt – sjåpiga.

Pojkar som bryter rollmönster beskrivs som offer och utsatta för samhällets förtryck. Den onda normaliteten hotar att marginalisera dem och sagan brukar sluta med att de ger efter för trycket och återförs till den traditionella och trygga manligheten. Jag ser denna mytologisering av processen som delvis falsk. Ett kompetent barn kan pröva handlingar och därefter välja någon form av mönster eller roll som känns rätt. Det är naturligtvis inget fritt val – men det är inte givet att kampen förs mellan det onda (stereotypin) och det goda (inga mönster).

Historieskrivningen kring mjukismannen följer samma mönster. De stackarna ville liksom hitta sina mjuka sidor men orkade inte stå emot trycket från alla manlighetsnormer. Jag känner inte igen mig i beskrivningen.

Riktiga män citerar Gudfadern:
– I´ve tried to move out – but it pulled me back!!!!

“Skamvrån gjorde oss till robusta medborgare”

Posted on August 22, 2007 by Editor

I den överhettade skoldebattens tid är det svårt att förstå vad som är ironi. Richard Swartz testar gränserna i Svd och jag har ingen aning om ifall han menar allvar. Min teori är att han började skriva med en bestämd tanke men att krönikan förändrades efter hand. Så kan det gå när alla åsikter är möjliga. En förenkling är så god som en annan.

I DN bekymrar sig en forskare för de begåvade barnens behov. Teorierna korsar varandra. Behöver de mer krav – eller behöver de få vara i fred. Att skolan är tråkig är en upplevelse som drabbar alla; jag ser inte att en detaljstyrd skkola skulle bli mer utmanande för de duktiga.

Skolutveckling – You can´t touch this!

Posted on August 21, 2007 by Editor

Lärarutbildningen har en lång tradition av att representera makten och det rätta tänkandet. Första gången jag kom ut som mentor på VFT-besök (det som tidigare hette metodiklärare på praktikbesök) neg de äldre lärarinnorna när jag presenterade mig. Sedan kunde det bli lite underlig stämning när de förstod att jag hade mina rötter i förskolan – men det fanns ett drag av mystik och makt i att representera staten.

Många hoppades på något som kallades skolutveckling och diskussionen fördes gärna i neutrala termer som:

Höja kvalitén
Öka måluppfyllelsen
Värdegrundsarbete
Demokratimål
Mera kunskaper

Mer sällan problematiserades begreppet utveckling. Vi tycktes vara på väg mot något bättre och alla var i stort sett överens om vad detta stora goda var. Tematiskt arbete, undersökande pedagogik, ämnesintegration, Vygotskij, delaktighet, aktivitet, reflektion, stöd åt de svaga och engagemang var ganska säkra kort i diskussionen. Samstämmigheten kunde vara väl stor.

Vi lärarutbildare kunde gå ut på skolor och förfasa oss över pedagoger som arbetade traditionellt, behaviouristiskt, förmedlingspedagogiskt och ämnesuppdelat. De hade inte sett ljuset – men våra fortbildningar skulle säkert skingra dimmorna. Mentorsbesöken var inte bara ett tillfälle att diskutera studenters utveckling. De kunde också uppfattas som en dold inspektion och ett försäljningstillfälle av normativ fortbildning.

Nu ritas kartan om snabbt. Lärarutbildningen är den ultimata syndabocken för skolans alla problem och lösningen är TYDLIGHET. Den mångtydiga reflektionen riskerar att förskjuta fokuset från de mätbara resultaten. Drömmen om att få representera någon form av evig sanning har kraschat mot folkpartiets aggressiva utbildningspolitik. Det är nog nödvändigt – men finns det några nyanser?

Går det att hitta någon form av samsyn i frågan om vad skolutveckling egentligen är? Underligt nog tycks mötet mellan Lärarutbildning, lokala politiker, fackliga organisationer, kommuntjänstemän, rektorer och lärare präglas av tillförsikt och ömsesidigt förtroende.

Idag minskar respekten för lärarutbildningen som visdomstempel och skolutvecklingen präglas av försök att skapa egna lösningar med högskolan som samtalspartner. Tankesmedjor är ett exempel. Lärarna vet all verklig förändring måste komma underifrån. Decentraliseringen, som ibland fastnade på kommunhusnivå, är möjlig – om vi verkligen tror på lärarkårens professionalitet.

Alternativet är centralism, detaljstyrning, ämnesrigiditet, åldersuppdelningar, mätkultur och en avprofessionalisering av lärarkåren.

Höstens fortbildningssatsningsatsning Lärarlyftet fokuserar på lärarens individuella färdigheter: Ämnesteori, ämnesdidaktik och formell behörighet. Jag är orolig för att den mest centrala lärarkompetensen i framtidens skola kommer att vara lydnad och osjälvständighet. Ur mitt skolutvecklingsperspektiv är detta en katastrof. Barnen kommer att möta rädda och detaljstyrda lärare – jagade av centrala prov och betygskriterier.

Bilden av en skolutveckling där barn, föräldrar och lärare formar sin skola förlöjligas som flum.

Jag säger som MC Hammer:
– You can´t touch this!

Under tiden fortsätter rektorerna att kämpa mot nedskärningar.

Andra bloggar om: Lärarutbildning, Bedömning, Högskola, Värdegrund, Normativitet, Förskola, Skola, Personligt, Utbildning, Malmö, Politik, folkpartiet, Franke, skolutveckling

Tysta tankar

Lärandet börjar där den trygga zonen upphör

Category Archives: Skola