Kris i radion

Serien Kris i skolan är slut. I det fjärde avsnittet debatterar Jan Björklund med företrädare för socialdemokrati, fack och forskning. Det är en ganska slipprig anrättning och svår att tolka. Alla är överens om kunskapens betydelse och mycket tycks vara krampaktigt bevarade missförstånd.

Björklund och LR framhärdar i att vi har en lärarutbildning med stora brister och att lösningen är mer av allt. Mer ämne, mer metodik, mer omsorg, mer, mer, mer! Fast helst på kortare tid. Trovärdigheten är begränsad.

Den viktigaste skillnaden tror jag är frågan om inspektionernas betydelse. Hans-Åke Scherp betonar att dessa skapar farliga mönster i skolorna och förflyttar fokus mot de mätbara ytkunskaperna. Alternativet skulle vara de skolstyrda nätverken där verkligt erfarenhetsutbyte är möjligt.

I avslutningen skakar Björklund av sig de senaste veckornas förnedrande underläge och intar sin vanliga terrierposition. Samförstånd är inget alternativ. Berusad av sin retorik rusar han mot stupet. De tidigare så hyllade lärarna skakar antagligen förvånat på huvudet.
– Han menar faktiskt allvar!

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Förenklingsminister Björklund

Regeringsförslaget om att införa uppgifter om skolk i betyget väcker inget jubel bland landets rektorer (länk). De flesta tycks redan ha rutiner för att hantera problemet och mina rektorsvänner berättar om hur de arbetar koncentrerat och förebyggande idag.

I Utbildningsministerns värld tycks det mesta handla om diciplinära åtgärder, tydlighet och straff. Rektorerna ser andra dimensioner i problematiken. Frånvaro kan bero på många saker. Anne-Marie skriver om hur det kan vara när skolan inte är det viktigaste i livet. Frågan är om vi lärare står ut med den tanken.

Skillnaden mellan politker och rektorers uppfattningar är intressant:

På en punkt verkar dock oppositionen och regeringen vara överens: skolk är ett otyg som på ett eller annat sätt måste bekämpas. Vilket också leder fram till ett annat tydligt resultat från rundringningen bland de 25 Stockholmsrektorerna. De håller nämligen inte med politikerna om att skolk är någonting omfattande och förödande. En förkrossande majoritet svarar i  stället nej på frågan: ”är skolk ett stort problem på er skola”.

Björklund spelar flöjt och oppositionen dansar med.


DN
SVD
SVD
SVD
SVD
Sydsvenskan
Sydsvenskan
SVD
SVD
SVT (Aktuellt)

Jag borde jubla

Jan Björklund har upptäckt förskolan: Länk. Nu är det dags att satsa på fortbildning av förskollärarna. Men det är  något som är djupt oroande. Vad är det han vill? Ska förskolan bli ännu mera skolförberedande?

Är dagens förskollärarutbildning en “b-filial till grundskollärarutbildningen”? Uhu?

Ska läroplanen skrivas om? Är det dags för “mål att uppnå” och detaljstyrning?

Jag måste bli mer tillitsfull – detta är inte ett försök till likriktning och skolifiering. Jan Björklund har upptäckt lekens betydelse.

Ungdomsforskning som manlig domän

Jag undervisar i en kurs som heter perspektiv på ungdom och en central bok är Lalander och Johanssons Ungdomsgrupper i teori och praktik. Den är kraftfullt seriöst och bugar djupt för de stora ungdomsforskarna, sociologerna, stukturalisterna och postmodernisterna som bär upp den svenska varaianten av kulturstudier (cultural studies).

Författarna redogör allvarligt för de stora frågorna och redovisar sina studier i tredje person på ett ibland skrattretande sätt. Men jag förstår att om vi ska presentera stora teorier måste vi också använda rätt ord – även om en viss ofrivillig pompositet lyser igenom.

Värre är att traditionen är så präglad av ett manligt perspektiv och att en romantisering av gruppen som “symbollaboratorium” präglar synen på ungdomstiden. När jag ber studenterna associera fritt till begreppet ungdom är det helt andra berättelser som växer fram. Det är ensamhet, bästa kompisen, gemenskap med föräldrar, längtan till staden, längtan till vuxenhet, brådmogenhet, föreningsliv och andra erfarenheter som inte låter sig fångas in med de redskap och begrepp som Lalander och Johansson erbjuder.

Till författarnas försvar måste sägas att de redogör för den feministiska kritiken av Birminghamsskolans besatthet av manliga erfarenheter. Frågan är kanske om det går att rädda en tradition som så uppenbart är präglad av grabbarnas musikinhtresse och fascination av häftig manlig gängkultur.

Nu sätter jag mitt hopp till Fanny Ambjörnssons I en klass för sig.

“It had to be in groups”

Anne-Marie tipsar om en föreläsning som beskriver hur datorer kan påverka barns lärande i utsatta områden.

“The hole in the wall experiment”

Jag älskar tanken på självorganisering och det finns mycket hopp i berättelsen.

“A teacher that can be replaced by a machine -should be…”

Erfarenheterna från Indien är möjliga att överföra till Sverige. Mycket av barnens lärande sker utanför skolan i informella självorganiserade grupper.

Den uppblåsta svenska skolan är ibland besatt av sin egen betydelse. Tanken på att barn lär av varandra har märkvärdigt svårt att slå rot.

Den stackars lille Kennet

De borgerliga tidningarna kämpar vidare för att återupprätta utbildningsministerns heder. Knepet är relativisering. I dagens Sydsvenska beskriver Kennet Andreasson hur de två stora fackliga organisationerna också har varit slarviga med sanningen.

Av tradition har fackliga organisationer sett eländesbeskrivningar av skolan som en väg att pressa fram resurser och det finns anledning till omprövning av denna taktik. Trovärdigheten är nog viktigare på sikt.

I avslutningen tar Kennet Andreasson till de fula knepen och misstänkliggör Björn Elmbrants kunskaper utifrån ett stavfel. Billigt Kennet – på gränsen till desperat.

Jag kan inte låta bli att tänka på Allan Edwalls klassiska visa:

Den stackars lille Kennet

blev liksom nödig, han,

men Kennet missa spännet

så allt i byxan rann.

Du stackars barn som är i nöd

av skammen färgas kinden röd,

sa mor till lille Kenneth

som blev liksom i nöd.

I en tid när knappt 15% av våra studenter läser en riktig morgontidning känns det viktigt att ställa krav på Sydsvenskan. En hederlig ledarsida som inte är helt uppbunden till regeringens politik vore en nåd att stilla bedja om.

Egyptens gräshoppor

Jag möter 350 nya studenter och försöker skapa ett lugn som gör tillvaron uthärdlig för dem i en värld fylld av motstridiga krav.

Ja det finns toaletter, , du hör till en grupp, det finns ett schema, det finns möjlighet att värma mat, det finns andra som också är oroliga, det går att hitta kurslitteratur, det finns hjälp för datorovana, det finns lärare som hjälper dig, du behöver inte lära dig böckerna utantill, du kan redan nu fundera över examination, kursplan, mål och undervisningsformer.

DU MÅSTE INTE FÖRSTÅ ALLT GENAST!

Samtidigt är det svårt att med trovärdighet förklara den dubbla retorik som handlar om studenternas rättighet att bestämma över sin utbildning. Längtan efter tydlighet och entydiga krav är svårt att kombinera med möjligheten till inflytande. Länk.

1) Vi utbildar studenter som ska ta eget ansvar – men vad är det egentligen de ska ta ansvar för i en utbildning som är detaljstyrd på många plan?

2) Vi vet att flexibilitet är en avgörande kompetens för framtidens lärande. Samtidigt gäller det att vara stark och ha en fast hållning när allting svajar och tiderna förändras. Kanske vore det bättre att lära sig stå för något?

3) Vi uppmanar studenterna att vara personliga och ser olikheter som en kvalitet. Samtidigt finns det dolda gränser för hur personlig en lärare få vara. En trovärdig lärare får inte vara för annorlunda.

Rätten att beskriva skolan

Jag har lyssnat på radioprogrammet om “krisen” svensk skola igen och är tagen av hur en svensk partiledare reduceras till en simpel lögnare och rabulist. Folkpartiets kampanj för att smutskasta svensk skola har pågått så länge att vi till sist har vant oss och tagit in budskapet.

Lyssna nog!

Var finns andra mediers uppföljning av programmet? Varför stormar inte landets lärare regeringskansliet och slänger ut den uppenbart okunnige och manipulative demagogen?

Kejsaren är inte bara naken – han har dessutom förverkat rätten att bära kläder under de närmaste 20 åren.