“…kommunens professionella tjänstemän”


Att läsa Ilmars Reepalus svar på kritiken mot den planerade betygssättningen av lärare är ungefär som att höra honom tala – bakom den vänliga och milda rösten anar jag en arg och ledsen pojke som är oerhört kränkt över att någon ifrågasätter hans godhet.

Sakfrågan har blivit mer mystisk och svårare att få grepp om. Det förslag till digital enkät som som presenterades var en ganska beskedlig och traditionell kursutvärdering. Definitivt inte något nytt eller omvälvande. Kanske var skräckbilden av nioåringar med mentometerknappar – direktkopplade till lönekontoret – olycklig och nu återstår en pedagogisk uppgift att förklara vad det egentligen är för delaktighet och inflytande som Reepalu eftersträvar.

Den centrala frågan för mig är fortfarande att vi har en skollag och läroplan som tydligt reglerar ansvarsförhållandet när det gäller skolans verksamhet. Det är rektor som ska se till att lagen efterlevs. Skrivningarna om delaktighet och inflytande för såväl barn som föräldrar är ganska stränga.

Om rektorerna upplever att de inte förstår eller klarar av detta uppdrag – då är det kanske rimligt att kommunen erbjuder stöd. Min fråga är enkel:
– Har Reepalu fått sådana signaler?

Därefter vore det rimligt att gå vidare med lokala processer för skolutveckling. Detta är inget nytt eller konstigt.

I stället  bevittnar vi ett ställningskrig mellan LR och kommunstyrelsens ordförande:

Jag är förvånad över att en av lärarnas främsta fackliga företrädare, ordföranden i Lärarnas riksförbund Metta Fjelkner, väljer denna vrångbild som utgångspunkt för ett närmast sanslöst angrepp på mig och på ett förslag som arbetats fram av professionella (min kursivering) tjänstemän här i Malmö.

För mig som malmöbo känns det tryggt att det är just de professionella tjänstemännen som har utarbetat förslaget. (Kan jag få en lista på de amatörmässiga?)

För övrigt vill jag fira att Kennet Andreasson har en poäng.

Det “rätta” rätta valet

Ibland blir jag gråtmild av tacksamhet över att statstelevisionen finns. Diskussionen om vänlig maktutövning från lärare och föräldrar har varit svår att förankra hos studenter. Alla är överens om att ordning är bra – svårigheten är att se vilket pris barnen betalar. Anpassning som det högsta värdet.

Se och gråt!

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1304098

Höstsäsongens första Dokument inifrån handlar om hur gamla idéer om barnuppfostran är på väg tillbaka. Att ställa en gråtande, trött treåring i skamvrån är inte längre omodernt. Varför händer det just nu? Erik Sandberg granskar politiker och debattörer som vill att de vuxna tar makten från barnen. (SVT2 sön 9 nov 20.00)

Elza Dunkels kommenterar och jag bugar.

Vem skriver forskare för?

nuts1Idag har jag varit på möte och diskuterat ett utkast till min högskolas strategiska visionsdokument. Vi kommer att vara nordens (eller var det norra Europas) mest framstående Professionshögskola år XXXX! Många av formuleringarna var pompösa och vaga – andra mer detaljerade och markerat styrande. Mest intressant var bristen på riktmärken för hur vi skulle mäta akademisk kvalitet.

När Tomas Kroksmark nu sätter fingret på den absurda traditionen med antal citeringar i vetenskapliga tidskrifter som framgångsmått för forskning, då sticker han in kniven precis där det gör som ondast. Särskilt plågsamt blir det om högskolan har en ambition att vara en del av det omgivande samhället. Då kan inte vetenskapen fortsätta att drivas i sektliknande former. Jag citerar de alternativ som skisseras:

  • forskare måste lära sig att skriva på ett enklare sätt
  • praktiker måste lära sig att läsa och förstå vetenskapliga texter
  • forskare i projekten skriver för vetenskapssamhället, praktiker i projekten skriver de populärvetenskapliga texterna
  • finansieringskällan avgör publiceringsgenren
  • forskare skriver alltid parallella texter, vetenskapliga och populärvetenskapliga.

Avslutningen är tung:

Just nu är det citeringarna som antas göra världen lyckligare. Vi får se hur länge den lyckan blir måttstocken för kvaliteten i forskningen.

Överdos – och en obeaktad aspekt

I Sydsvenskan fladdrar betygsdebatten vidare under okontrollerbara former.

På ledarsidan rasar Metta Fjelkner:

Att som Ilmar Reepalu, kommunstyrelsens ordförande i Malmö, föreslå att tredje- och fjärdeklassare i Malmö skall sätta betyg på sina lärare är ett lågvattenmärke i skoldebatten. Det är för mig obegripligt att en framstående socialdemokrat som är emot betyg i tredje och fjärde klass föreslår detta.

På Malmösidan försöker Elin Fjellman analysera en svår fråga och landar i den lite plumpa och förenklande slutsatsen:

Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (s) har varit tydlig med vad han vill se: Eleverna ska utvärdera lärarnas insatser, och omdömet ska vara graderat. Man kan säkert kalla det kamel. Ordet betyg är definitivt begripligare.

Jag tror inte att ordet betyg kan bli begripligt – någonsin. Åtminstone inte om debatten bedrivs utifrån de populistiska utgångspunkter som sker nu.

På riksnivå är Socialdemokratin avvaktande:

Men Marie Granlund har hittills inte tagit något större intryck av utvärderingarna som ska införas i Malmö.
– Det är en intressant diskussion. Men jag har svårt att säga om det är just den metoden som ska användas i Malmö som är den bästa. Jag har faktiskt inte hunnit sätta mig in i den.

Slutligen försvarar sig Reepalu på insändarplats (ingen länk) och menar att politiker visst betygsätts genom allmänna val vart fjärde år.

En part som har varit märkvärdigt tyst i frågan är kommunens rektorer som enligt skollag och läroplan har det övergripande ansvaret för att barnen är delaktiga i utformningen av undervisningen. Om de inte sköter sitt uppdrag är det staten/skolverket/skolinspektionens uppdrag att kritisera dem och föreslå åtgärder. Nu byggs det in en kommunal nivå med granskning snett från sidan utifrån oklara kriterier.

I kommunen finns det en organisation på stadsdellsnivå med barn- och ungdomschefer som har i uppdrag att bevaka utförandet av de planer som politikerna skriver fram. I dessa dokument finns mängder av formuleringar om delaktighet och inflytande.

Reepalu har alltså redan en organisation med uppdrag att göra just det som han nu presenterar som en nyhet. Risken är stor att rektorer och BU-chefer tar förslaget som en misstroendeförklaring och lägger ner det lokala kvalitetsarbetet. Många skolor har kommit långt i processerna med att utveckla modeller för elevdemokrati, självvärdering och kollegegranskning. Nu trampar centralmakten in och försöker styra. Om jag hade varit rektor hade jag nog tagit det som en misstroendeförklaring.

Dumt, sa Bill.

Korkat, sa Bull.


Vad tror du på?

Ibland är jag rädd att mina kritiska sidor tar över. Det är lätt att glida in i en genomskådande negativ position som sågar stort och smått. Därför kanske det är på tiden att jag avslöjar vad jag verkligen tror på inom pedagogiken.

Jag tror på det inifrånstyrda lärandet. Lusten att pröva och viljan att kämpa sig igenom svårigheter är för mig den högsta formen av undervisning och de skickligaste pedagogerna är de som skapar förutsättningar för utmaningar och har vett att hålla sig undan när det verkligen händer.

Idag smyckar pedagoger skolor och förskolors väggar med vackra bilder. Jag vill se prov på ansträngning och målmedvetenhet hos barnen – inte dessa dekorativa bilder som smickrar personalens fåfänga: “Se så fin verksamhet vi har och se så fina bilder barnen har gjort”.

Filmen är mitt manifest – den sammanfattar allt jag tror på:

alternativ länk

Tack till Anne-Marie som gav mig impulsen

Dagens stolleprov

Redan i höst ska Stockholms tioåringar bedömas enligt en tregradig betygsskala. Från första till tredje klass får eleverna omdömen i två steg: ”ja” eller ”osäkert”. Oppositionspartierna lovar att riva upp de nya betygsstegen om de vinner valet. Svd 2

Det finns en pedagogisk arena. Där diskuterar vi olika former av bedömning och dess effekter på lärandet. Sedan finns det en politisk nivå. Där härskar behaviorismen. Betyg är belöning för de duktiga och bestraffning av de svaga. Retoriken om information till föräldrarna är borta. Försöken till vetenskaplig underbyggnad saknas. Frågan avgör vi genom omröstning i högerspalten.

– Det är viktigt att eleverna tidigt ser att en ansträngning lönar sig: man kan få högre betyg, säger Lotta Edholm (fp), Stockholms skolborgarråd.

Anne-Marie beskriver problemet inifrån – läs!

Monika anlägger ett nyttigt vuxenperspektiv – läs!

Mats Gerdau kritiserar beslutet från ett moderat perspektiv – läs (och överklaga!)!!

orsakerna ORSAKERNA O-R-S-A-K-E-R-N-A!

Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att med utgångspunkt i befintlig forskning och kunskap på området analysera orsakerna till att fler män än kvinnor väljer att avbryta sina studier på lärarutbildningen (länk)

Ibland funderar jag över vad jag gör på Lärarutbildningen. Det är för komplicerat, för många regler och för starka traditioner som inte jag orkar stångas mot. Lockelsen att återvända till förskolan och barnen är stark. Kanske romantiserar jag – 25 år i sandlådan är ganska länge.

Samtidigt känns det som om jag har en del erfarenheter som jag vill använda. Just nu brottas jag med att förstå varför så många män väljer att avsluta sin lärarutbildning. Den större frågan som handlar om rekrytering är alltför komplicerad och känns övermäktig. Jag bävar inför tyngden i de klass- , status- och genusmönster som styr ungdomars yrkesval. (Länk till rapport) Däremot tror jag att det är meningsfullt att försöka hitta svar på frågan om varför männen försvinner på vår nivå. Vad händer i mötet mellan de antagna männen och högskolans kultur.

Det går att närma sig frågan ur ett individuellt perspektiv, men jag avstår. Huruvida de är smartare, dummare, mer eller mindre genetiskt kvalificerade eller socialt motiverade lämnar jag åt sidan. Det blir för komplicerat. Låt oss utgå ifrån att de kan och vill!

Först ett konstaterande:
Vi har ingen aning! Ingen forskning har undersökt frågan och därmed blir förklaringarna ett famlande i mörkret. Det vore en forskningsfråga i sig att undersöka varför ingen har ställt frågan. HSV ska utgå från “befintlig forskning” – surprise – det finns ingen!

Alternativet är att undersöka attityder hos den gruppen som väljer att stanna kvar och leta efter berättelser som snuddar vid frågan. Varför väljer du att stanna kvar? Har du tvekat?

Jag kommer att beskriva några möjliga positioner.

1) Högskolan är könsneutral och undervisningen bedrivs efter strikt vetenskapliga principer. Kön är därför en icke-fråga som inte bör diskuteras. I en meritokrati bedöms du efter vad du kan.

2) Högskolan är en plats där männens överordning är obruten. Därför får de manliga studenterna en lättare resa genom utbildningen. Det pjoskas och daltas med dem och de som slutar gör det för att de inte tillåts att utöva sin manliga makt.

3) Högskolan är en plats som dryper av traditionellt kvinnliga värderingar, De män som försöker gå in i världen tvingas till komplicerade anpassningsstrategier där de ska vara lagom manliga utan att utmana de värderingar som verkar under ytan.

Dessa tre alternativ kompliceras av att den verksamhetsförlagda delen av utbildningen konfronterar studenterna med en framtida yrkesidentitet där ovanstående positioner upprepas – eller varieras. det finns anledning att misstänka att den beskrivna könskodningen är minst lika stark på skolor och förskolor.

Frågan är om belöningen (den framtida karriären/lönen) är tillräckligt stor för att verka motiverande om högskolestudierna inte är avpassade efter männens behov/förväntningar? Jag tror inte att det kommer några storslagna lönepåslag för manliga pedagoger och stänger därför dörren mot kompensatoriska åtgärder.

Nu återstår att ta reda på om det finns några belägg för mina antaganden. Därefter kan vi börja fundera över vilka åtgärder som krävs för att bryta snedfördelningen.

Och diskutera om det är en viktig fråga…

Nedläggningspartiet Fp

Folkpartiet tuffar på och kommer med nya djärva förslag som ska höja läraryrkets status. Det gamla liberala mångfaldspartiet har blivit det nya centralistiska toppstyrningspartiet.

Vaga tankar om kvalitet paras med teknokratiska principer för vem som ska hålla i yxan (politikerna överlåter detta åt högskoleverket)

Jag säger som Per Ahlmark:
– Lycka till!