Att läsa Ilmars Reepalus svar på kritiken mot den planerade betygssättningen av lärare är ungefär som att höra honom tala – bakom den vänliga och milda rösten anar jag en arg och ledsen pojke som är oerhört kränkt över att någon ifrågasätter hans godhet.
Sakfrågan har blivit mer mystisk och svårare att få grepp om. Det förslag till digital enkät som som presenterades var en ganska beskedlig och traditionell kursutvärdering. Definitivt inte något nytt eller omvälvande. Kanske var skräckbilden av nioåringar med mentometerknappar – direktkopplade till lönekontoret – olycklig och nu återstår en pedagogisk uppgift att förklara vad det egentligen är för delaktighet och inflytande som Reepalu eftersträvar.
Den centrala frågan för mig är fortfarande att vi har en skollag och läroplan som tydligt reglerar ansvarsförhållandet när det gäller skolans verksamhet. Det är rektor som ska se till att lagen efterlevs. Skrivningarna om delaktighet och inflytande för såväl barn som föräldrar är ganska stränga.
Om rektorerna upplever att de inte förstår eller klarar av detta uppdrag – då är det kanske rimligt att kommunen erbjuder stöd. Min fråga är enkel:
– Har Reepalu fått sådana signaler?
Därefter vore det rimligt att gå vidare med lokala processer för skolutveckling. Detta är inget nytt eller konstigt.
I stället bevittnar vi ett ställningskrig mellan LR och kommunstyrelsens ordförande:
Jag är förvånad över att en av lärarnas främsta fackliga företrädare, ordföranden i Lärarnas riksförbund Metta Fjelkner, väljer denna vrångbild som utgångspunkt för ett närmast sanslöst angrepp på mig och på ett förslag som arbetats fram av professionella (min kursivering) tjänstemän här i Malmö.
För mig som malmöbo känns det tryggt att det är just de professionella tjänstemännen som har utarbetat förslaget. (Kan jag få en lista på de amatörmässiga?)
För övrigt vill jag fira att Kennet Andreasson har en poäng.
Tysta tankar 