Lasse Åberg skriver om Malmö stads satsning på att motverka diskriminering genom att utbilda de kommunanställda.

Malmös förtärande problem är segregationen: hur skall ett samhälle långsiktigt kunna fungera om boendet delar staden, ungdomar passerar skolan utan att lära sig det de behöver och en stor grupp friska vuxna försörjer sig på bidrag?
Kan denna segregation förklaras med diskriminering?

Tanken föresvävar i alla fall den politiska majoriteten i Malmö som nu tänker utbilda alla kommunanställda, cirka 20 000 personer, i antidiskriminering. En tjänst med ansvar för detta har just tillsatts.

Samtidigt medger integrationskommunalrådet Kent Andersson (s) att det inte finns någon särskild dokumentation som tyder på ett behov av en sådan utbildning. Och kommunens högsta tjänsteman, stadsdirektören Inger Nilsson, säger i en intervju med mig att hon själv inte har varit i närheten av några fall av diskriminering.
Varför då denna satsning för flera miljoner? Jo, personalutbildning i antidiskriminering var ett av villkoren för att vänsterpartiet och miljöpartiet skulle gå med på en allians med socialdemokraterna efter valet 2006.

Varför blir jag så illa berörd av satsningar som denna? Kanske är det den oändliga godheten som sipprar igenom ambitionen att genom kollektiva åtgärder gå till botten med problemet. Ingen har hittat exempel på vad det är för handlingar som ska förändras – men nån stans gror misstanken om att inte alla 20 000 tänker helt rätt hela tiden.

Jag lider med de kommunanställda som nu ska tvingas vältra sig i verklig och påhittad skuld, samtidigt som de verkliga problemen sopas under mattan.

Ibland tror jag att det är rester av skolans diffusa värdegrunden som likt metangas bubblar upp från träsket och sprider sig in i maktens boningar.

– Vi måste göra någonting, vi måste göra någonting, vi måste verkligen göra någonting. Allt går att utbilda bort. Allt, allt, allt…

Samtidigt pågår det verkliga förtrycket, de diskriminerande handlingarna bakom en falsk tolerans. Anna Larsson skriver en krävande krönika om orättvisor och kvinnosyn inom invandrargrupper. Evin Rubars program, Syndabockarna – dokument inifrån, om skolans flathet inför aga och barnmisshandel är ett annat drabbande exempel.

Men det är naturligtvis lättare att skicka kommuntjänstemän på ideologiska tagelskjortekurser än att göra något åt handlingar bortom samhällets kontroll.