Läseboken som spegel – och konstruktör

sorgarden.jpg

min arbetsplats är det fest när en forskare disputerar. Om det är en bra avhandling i ett intressant ämne är det särskilt roligt.

angerd3.jpgAngerd Eilards (pressmeddelande, Sydsvenskan Radio Malmöhus) avhandling heter Modern, Svensk och jämställd. Om barn, familj och omvärld i grundskolans läseböcker. Opponent och betygsnämnd tycks vara eniga om att det är ett viktigt bidrag till forskningen om hur bilden av barndomen konstrueras i läseböcker.

Ett problem i den här typen av arbeten är att det ofta finns en dubbelhet. Tendenser i tiden exemplifieras och förändringarna blir synliga över tid. Men det finns också en oro över läseböckernas normativa sida – bilden av den gode invandraren, den mjuke pojken, den självständiga flickan. Det är tendenser som mer speglar läroboksförfattarens önskningar än verkliga tendenser.

Då blir läseboken ett instrument för uppfostran och socialisering – men det har den väl egentligen alltid varit? Den mest intressanta frågan menar jag är om forskningen lyckas hållas sig utanför detta spel…

Åk!

 h.jpg

Politik är svårt.  I Malmö samlar sig höger- och vänsterkrafter i en gemensam  attack mot  att barn från Limhamn och Fosie ska åka till Saudiarabien på någon form av kulturellt utbyte. Lärarutbildningen är inblandad på ett hörn och plötsligt är frågan starkt laddad.

Politikerna förfasar sig och tvår sina händer. Lars Åberg jämför med den ädla kampen mot apartheid. Dessutom har den okända sponsorn av flygresan inte velat träda fram och det ses som mycket misstänkt. Efter att ha läst politikernas uttalanden tror jag att det är klokt att ligga lågt. Risken för att bli indraget i ett elakt spel verkar vara stor – även om avsikten från början var oskyldig.

Jag har stor respekt för alla som tar ställning – NÄR DET KOSTAR NÅGOT FÖR DEM SJÄLV!

Alla som väljer bort fonder med företag som handlar med Saudiarabien eller arbetar för en svenska handelsbojkott äger rätt att ta till vilka brösttoner som helst. Men här använder oppositionspolitikerna barnen för att ge  majoriteten ett tjuvnyp.

Det kanske var rätt att bojkotta Sydafrika – men det är också möjligt att isoleringen faktiskt förlängde diktaturens tid vid makten. När det gäller Saudiarabien tror jag att ett utbyte på sikt kommer att underminera kvinnoförtrycket.

ÅK!

Sydsvenskan 1   2       4

Okränkbar mångfald gestaltad

Många är berörda av kränkthetsdebatten och kollegerna skojar lite nervöst med varandra om hur det kunnat bli så tokigt. Vi försöker intala oss att det är ett stockholmsfenomen, men innerst inne vet vi att det skulle kunna hända även på vår högskola. Hur ser vårt skyddsnät ut. Vågar vi underkänna? Har vi något val?

Jag funderar över om det går att i bild gestalta hur kulturer närmar sig och berikar varandra. En del av kränktheten tycks komma ur känslan av att vara ett offer och ur detta hämta legitimitet för fula metoder.

I Manchester finns en gata med många indiska restauranger. Den kallas Curry mile och doften är svår att missa. I somras var vi där och gick förbi ett museum där en konstnär försökt fånga kulturell mångfald i en skulptur.

Dubbelklicka:
mangfald.jpg

Jag kommer aldrig mer skoja om kränkningar!

(Jag röker inte, jag dricker inte, jag svär inte heller…)

“En får inte vara blöt”

ekborg.jpg

Att föreläsa för unga studenter är en prövning. De mest självklara referenser till Povel Ramel, Martin Ljung, Carl-Gustav Lindstedt, Fridolf Rhudin eller Malte Lindeman är ofta bortkastade. Idag drabbades jag av våldsam lust att höra monologen om den barske norrlänningen i Lars Ekborgs gestalt. Replikerna är liksom huggna i sten och det är spännande att detta monument över machokulturens är skrivet av Sveriges största mjukis Beppe Wolgers. Jag hittade texten på en generös blogg.

Idag är det svårt att värja sig från alla humorprogram på radio och teve. Jag menar att det var roligare förr – eller så hade vi det tråkigare.

Ständigt denna uppfostran

torso1.jpgLasse Åberg skriver om Malmö stads satsning på att motverka diskriminering genom att utbilda de kommunanställda.

Malmös förtärande problem är segregationen: hur skall ett samhälle långsiktigt kunna fungera om boendet delar staden, ungdomar passerar skolan utan att lära sig det de behöver och en stor grupp friska vuxna försörjer sig på bidrag?
Kan denna segregation förklaras med diskriminering?

Tanken föresvävar i alla fall den politiska majoriteten i Malmö som nu tänker utbilda alla kommunanställda, cirka 20 000 personer, i antidiskriminering. En tjänst med ansvar för detta har just tillsatts.

Samtidigt medger integrationskommunalrådet Kent Andersson (s) att det inte finns någon särskild dokumentation som tyder på ett behov av en sådan utbildning. Och kommunens högsta tjänsteman, stadsdirektören Inger Nilsson, säger i en intervju med mig att hon själv inte har varit i närheten av några fall av diskriminering.
Varför då denna satsning för flera miljoner? Jo, personalutbildning i antidiskriminering var ett av villkoren för att vänsterpartiet och miljöpartiet skulle gå med på en allians med socialdemokraterna efter valet 2006.

Varför blir jag så illa berörd av satsningar som denna? Kanske är det den oändliga godheten som sipprar igenom ambitionen att genom kollektiva åtgärder gå till botten med problemet. Ingen har hittat exempel på vad det är för handlingar som ska förändras – men nån stans gror misstanken om att inte alla 20 000 tänker helt rätt hela tiden.

Jag lider med de kommunanställda som nu ska tvingas vältra sig i verklig och påhittad skuld, samtidigt som de verkliga problemen sopas under mattan.

Ibland tror jag att det är rester av skolans diffusa värdegrunden som likt metangas bubblar upp från träsket och sprider sig in i maktens boningar.

– Vi måste göra någonting, vi måste göra någonting, vi måste verkligen göra någonting. Allt går att utbilda bort. Allt, allt, allt…

Samtidigt pågår det verkliga förtrycket, de diskriminerande handlingarna bakom en falsk tolerans. Anna Larsson skriver en krävande krönika om orättvisor och kvinnosyn inom invandrargrupper. Evin Rubars program, Syndabockarna – dokument inifrån, om skolans flathet inför aga och barnmisshandel är ett annat drabbande exempel.

Men det är naturligtvis lättare att skicka kommuntjänstemän på ideologiska tagelskjortekurser än att göra något åt handlingar bortom samhällets kontroll.